Så är vår vecka snart slut och så skön den varit! Vädret har varit hyfsat förutom en dag med regn och åska som då passade bra till att testa en hög nya spel! Är så imponerad av hur kreativa människor är. Bara att orka klura fram alla dessa spelidéer!

Mera spel och test i annan form på Sälenfjällens golfklubb där banorna och framför att greenerna var otroligt fina. Vi hade förvarnats om de smala banorna med bollslukande skog och visst donerade vi en del men långt ifrån så många som jag fruktat.

Inte heller här fanns några mygg! Knott dök upp när vinden höll upp men de var inte särskilt på hugget. 

Inte heller fisken är på hugget. Vi myser på jättevackra fiskeplatser men inte ett endaste litet napp. Mötte andra fiskare som inte heller märkt något tecken till liv. Känns som det kan vara utfiskat då de flesta vattnen har inplanterat och med den gångna sommarsäsongen krävs det inte många besökare för att tömma dem.

Vi njuter i alla fall av naturen, avsaknaden av blodtörstiga flygfän och tränar på flugtekniken.

Efter en stunds fiske denna dag var det dags för höghöjdsbanan de har här. Den var klart mycket enklare än de andra jag testat, antagligen för att de bara hade en och därmed behöver vara mera passande för majoriteten.

En nackdel vi märkt av att vara här i slutet av sommarsäsongen är att det mesta har stängt. Fördelen är att det som är öppet är praktiskt taget folktomt.

Hade hela bowlinglokalen för oss själva när jag totalkrossade Christer på tre serier. Vi kunde ta en omgång pingis utan konkurrens om bordet och behövde inte vänta på service eller mat i den enda öppna restaurangen. Ännu bättre var äventyrs- och spabadet som vi delade med knappt tio personer. Lyxigt! Det är tyst, lugnt och vi kan bara göra precis vad vi vill utan att behöva ta hänsyn till den mängd av människor som anläggningen annars utsätts för - så rakt motsatt hur det kommer vara om några månader...

Semester igen, utan Lilltjejen denna gång för att testa erbjudandet jag hoppade på för cirkus ett år sedan - äga en stugvecka uppe i Lindvallen. Precis samma upplägg som Portugal, en time share men under två år för att därefter kunna att köpa om man vill.

Jag har ju inte varit i fjällen sommartid sedan studietiden så detta var ypperligt tillfälle att återuppleva fiske och vandring i vårt fantastiska landskap.

Lite roligt att se skillnaden också från den högintensiva vintersäsongen. Långt ifrån lämmeltåg med takboxar och avsevärt bättre vägförhållanden. 

Jag kämpar vidare med flugfisket och vet inte riktigt vad jag ska tycka. Utrymmet som krävs begränsar en rejält och vi förstår nu nödvändigheten av vadarstövlar. Åtskilliga flugor gick frustrerande nog förlorade i strandnära buskar. Först när vi hittade en plats att vada ut kunde man få till svingarna ordentligt men likväl tycker jag inte att jag kommer någonstans. Bara att nöta vidare.

Duktigt mör efter den gångna arbetsveckan men så nöjd med vad teamen åstadkommit. Fick bra och jättefin feedback vid den avslutande enkla retron, känns som vi fått en bra och öppen stämning.

Fick äntligen tid att snöra på mig löparskorna medan Lilltjejen körde säsongens första fotbollsträning. Längtat hela veckan! För slut på fredagen men ännu en tur denna morgon medan avkomman byggde Lego Boost.

Vi fick ett infall och drog till Liseberg vilket visade sig vara en dålig ide. Trodde någonstans att semestertrycket var över men verkligen inte. Vi köpte godisremmar och åkte hem igen, fördelen med Guldpass - att just kunna komma och gå om man vill.

Vädret blev riktigt fint så jag fick äntligen gjort föreningens måste-punkt och målade mitt staket medan Lilltjejen lekte med kompisar i området. Så härligt att bo så här där de kan göra just det, bara springa förbi varandra för spontanlek.

Så är planeringen igång, halvdag två avklarad! Gårdagen handlade mest om teambuilding och Scrum basics medan vi idag gick in i Refinement och PI-Planning.

Det stora teamet har blivit två, fortfarande stora men ändock mer hanterbara. De fann det smidigast att låta de som ännu är offshore  bli ett team och de onsite ett andra med några få justeringar baserat på kompetensen. Mikael som PO drog backloggen och så körde de igång, och så bra de gjorde det! Kände mig som en stolt morsa när jag såg och hörde produktiviteten och diskussionerna som pågick.

Visst är det en utmaning att få med de som är offshore, jag rör mig i rummet med laptop och Skype-puck så att de som sitter på andra sidan klotet ska höra så bra som möjligt. Försöker i möjligaste mån också koppla upp video, men visst har det sina begränsningar. Till nästa PI ska de dock alla vara här vilket är oerhört lyxigt men en egentlig förutsättning för denna arbetsform.

Också riktigt nöjd över vår teamvägg och idén att sätta upp en karta. De är ju så många och Indien så stort land med otroligt många diversiteter. Intressant att se var de alla kommer ifrån. Under tänker jag fylla på med bilder av teamen, bland annat de jag nu tar under dessa dagar.

Apropå stolt morsa så fortsätter Lilltjejen bara att fylla på det kontot. Hon är nämligen Pandasäljare för WWF, likadant upplägg som jultidningar. Jag klarade ju inte alls av sådana grejer, inte ens att ringa på och försöka sälja till närmsta grannen som jag ändå kände väl. Men Ronja tyckte det verkade intressant när jag frågade då vi fått utskicket av organisationen och framför allt när hon såg vilka premier man kunde spara ihop till. Så hon har satt ett mål och efter en första förlösande försäljning igår till farmor och farfar har hon idag gått runt i området och kammat hem fler poäng. Hon är ju bara åtta så tycker hon är superduktig! Än mer när hon ville vara hemma ensam medan jag satt på föreningens styrelsemöte. Hon hade duschat och förberett sig för natten som vi kommit överens helt på egen hand när jag ringde och kollade hur det gick. 

Mötet drog ut på tiden och till slut ringde hon och var orolig. Mammahjärtat skämdes och styrelseordföranden tog de sista noteringarna och skickade hem mig. Vi var på sista punkten. Det var ju inte självklart att jag skulle anmäla intresse och acceptera en plats i styrelsen - just för risken med mammaveckorskrock och brist på tid. Nu har alla hennes aktiviteter inte kört igång ännu heller så får se hur det går. När jag har min vecka med Lilltjejen försöker jag lägga all fokus på henne. Min söndagscombat är ett undantag och liten tagg i samvetet som jag försöker lindra med en motivering kring nyttan att faktiskt vara utan mig en timme och samtidigt träffa andra barn. Då några av mina stammisar har barn de brukar ha där så har de lärt känna varandra.

Om min tid i styrelsemöten går ut över Lilltjejen på ett negativt sätt är den erfarenheten inte värd det. Så roligt visade det sig inte vara. Nyttigt ja och intressant i viss form men roligt vete tusan. 

 

Massa deltagare och energi i Frölunda idag - vi är onekligen tillbaka från semesteruppehållet, kul! När klubbens barnpassning har kortare öppettider under sommaren är det häftigt att mina stammisar ordnar barnvakt för att kunna vara med! Blir så glad och snacka om att bli motiverad!

Känns som Lilltjejen blivit större under tiden hos pappa. Min stora lilla tjej som börjar tvåan imorgon! Här hemma väntade försändelsen från Målerås glasbruk med den vas som hon blåste där under vår utflykt i Småland. Glad Lilltjej över den överraskningen!

Efter min klass i Majorna igår drog vi direkt till Borås för Christans tävlingar och kräftskiva. Jag är kass på att spela och måttligt förtjust i skaldjuren men det förstnämnda är kul ändå och det sistnämnda var bra efter en handfull. Ömma fingrar av vassa kanter och motsträviga exoskelett och pill med omsorgsfullt avlägsnande av bajssträng renderar mycket jobb för något man tycker är typ ok. Måste jag välja tror jag nog räkor är att föredra ändå.

Lilltjejen har tillbringat en vecka i Kroatien med Johan och bonusfamiljen och har fått massa härliga bilder. En fick mig att häpna - för det var som att se en bild på mig själv som barn! Den där genetiken, det där jag alltid fascinerats av med biologiska föräldrar och barn, den där nyfikenheten som kanske var en fånig men ändock en av anledningarna till att jag valde att bli mamma. Min avkomma, min fantastiska genetiska halva av mig!

Vecka två efter semestern har varit hysterisk. Så jäkla stressad inför nästa vecka då jag ska genomföra teambuilding, Pre-PI Planning, Backlog Refinement och Sprint Planning med hela det stora teamet Winterfell. Jag är ny i rollen, teamet är nytt för varandra, på uppdraget, på företaget, arbetssättet och i landet. Så många moment som ska hinnas på några halvdagar som jag inte har erfarenhet av. Att jag är lärare har underlättat oerhört vid planeringen men fick också en dryg timme med en agil coach - inte den vi hade under transformationen, och den möjligheten att bolla var väldigt värdefull. Fick hjälp att skära bort, hitta fokuspunkter och riktning.

Dålig planering att boka in fix av stenskotten i vindrutan idag och bli åksjuk bak i internbussen. Himla smidigt att den finns att tillgå dock också för oss ute i Gamlestan.

Till slut, lite för fort blev det helg men kopplat bort jobbet och inlett den med bio där Christer bokat Once upon a time Hollywood, Tarantino-fan som han är. Den var... Tarantino, men rätt ok, och knepig.

Phu vilken galen jobbvecka. Det var längesedan. Kul på ett sätt.

En, två, tre ligger de där kloss intill och omöjliggör rörelse i någon form. Mina pälsansikten, mina finisar!

Vädret ser fortsatt grått ut genom persiennerna. Vete tusan om jag vågar ge mig ut med golfklubborna idag. I fredags klarnade det upp medan jag avverkade drygt åtta kilometer så fick ett infall och bjöd upp mina team till terassen för spontant fredagsfika. Av någon anledning spred sig inbjudan till några av de andra teamen på plats så det kom betydligt fler men fikabrödet verkade räcka ändå, phu!

Jag fick ihop Winterfell i alla fall för en gruppbild, alla som hittills är onsite och jag är rätt nöjd att nästan ha lärt mig allas namn. Smurfarna som endast är fyra har två på semester så siktar på gruppbild med dem till veckan.

Vikarierat för Carina i Majorna så bokstavligt kickstartat helgen på bästa sätt. Tillbringade en mysig stund i Mölndals bibliotek innan jag åkte hem och slocknade några timmar(!) 

Är inne i litet vietnamesiskt skov just nu med vårrullar och pho. Testade att göra kycklingversionen av soppan för första gången och blev så gott! 

Utanför mina fönster är det mörkt och regnvått efter en påhälsning av åska. Min bok och sängen väntar. Att bara vara.

Sommaren har som sagt varit fylld av mycket bokläsning och sommarprat, många ofta tidigare nämnda. Ytterligare ett jag tyckte var bra var den koreanskadopterade Madeleine In Hwa Björks berättelse om sin bakgrund som inte visade sig vara som hon trott. I hennes fall hade hon uppgifter om biologisk far och förklaring tll varför hon adoperades bort - vilket sedan visade sig vara ett annat barns bakgrund då en förväxling på barnhemmet tydligen ägt rum. Mot slutet belyser hon behovet att lyfta adoptionsfrågan från den handel med barn det egentligen handlar om, för rent krasst: Behov och efterfrågan skapar marknaden. Fann också Sveriges radios kortdokumentär om David och hans lillebror som rätt och slätt kidnappades som barn, för att säljas, eller ja adopteras till ovetande blivande föräldrar i Sverige. Tusentals barn i Chile varav många hamnade i Sverige.

 

Repotage och dokumentärer av detta slag väcker ofrånkomligen frågan hos mig huruvida jag faktiskt vill veta min biologiska bakgrund eller inte. Jag har ju aldrig känt något behov av det och dessutom ansett att det också bara skulle vara smärtsamt för bioföräldrarna att påminnas om det val de gjort. Men om de faktiskt inte gjorde något val? I Madeleines fall hade en släkting lämnat in barnet till barnhemmet medan mamman var på arbetet för de inte ansåg att hon kunde ta hand om det. Föreställ dig, komma hem från arbetsdagen och finna att ditt barn bara är borta! Skulle man någonsin sluta leta, önska och hoppas? Att bara få veta åtmindstone?

 

Lyfte ned min adoptionspärm och bläddrade bland de sköra bladen, som smörpapper i textur. Informationen är mager och jag noterar det det endast står att mitt namn lämnats på en lapp tillsammans med mig. Det står ingenting om att födelsedatum också stod där som jag alltid trott. Jag verkar inte ha lämnats in till barnhemmet av bioföräldrar eller släkting utan snarare hittats och av upphittarna lämnats in eftersom "she was found abandoned". Borde inte barnhemmet ta de uppgifter som fanns att tillgå? Som var jag hittades? Hur jag hittades? I vilket skick var jag?

Enda möjligheten för mig skulle vara något av alla de DNA-banker som olika organisationer tillhandahåller. Är jag verkligen född 11:e oktober? Är det egentligen viktigt? På ett plan känner jag nästan en viss skyldighet att försöka finna mina bioföräldrar, för tänk om de faktiskt vill veta? Om de råkar tillhöra den där procenten som faktiskt inte gjorde något val? Och liksom jag resonerade kring om jag skulle skaffa egna barn - tänk om jag ångrar mig om jag inte gör det? Tänk om jag ångrar mig och får upptäcka att det är för sent, att bioföräldrarna är döda och jag då aldrig får veta deras önskan? Blev jag verkligen övergiven? Alla dessa tänk om... Kanske man bara skulle tänka på att man istället för övergiven blev upphittad, och så nöja sig med det?

Jag är tillbaka på jobbet, seg och trött efter att mitt i natten ha väckts av skrien från ett djur som Plutt dragit in genom kattluckan. Det låter som en synnerligen stor mus. Jag snubblar upp och drar igen de dörrar jag kan för att undvika att vad-det-nu-är smiter in under tvättmaskin, badkar eller byråer. Stackarn är inpressad i hörnet vid ytterdörren - perfekt. Jag öppnar ytterdörren och står där naken och huttrande och väntar på att det lilla djuret ska våga göra en rusning åt rätta hållet. Plutt håller noga koll.

Rusningen kommer, rätt ut genom dörren, yes, men Plutt är beredd och hugger innan den olycksaliga vågat hinna tro sin lycka. Jag stänger dörren och famlar mig tillbaka i sängen, i varje fall förvissad att inte riskera att sätta foten på något när det är dags tat stiga upp på riktigt.

Några timmar senare avslöjar morgonljuset att det inte var någon stor mus som hon tagit in denna gång. Det var en fågel.

 

Så jag är lite seg där vid lunchtid när jag hade för avsikt att ge mig ut och springa, och har jag inte fortarande känningar i knäet sedan dagen innan? Nej, det är nog säkrast att låta det vila och så fixar jag några ärenden istället.

Efter lunch har energi fyllts på och solen kikat fram genom molnen, och visst var det inte så illa med knäet? Jag byter om och scrollar fram Stina Wollters sommarprat att hålla mig sällskap. Jag har ingen aning om vem hon är men har läst att hennes prat är mycket bra. Hon nämner radioprogrammet Karlavagnen och jag inser att jag nog kan ha haft henne som sällskap i bilen där under den tid jag arbetade som ronderande nattväktare i Umeå. Hennes röst är behaglig och orden hon sätter är målande som den konstnär hon också är. Den vuxna systern som är döende av anorexi men Stina är avtrubbad och oförmögen att hantera. Den i cancer döende åttaåriga flickan som många år senare ger henne en ny chans. Jag förundras av denna flickas tankar och resonemang så fulländat beskrivet av Stina och tänker på min egna åttaåring. De vuxna tankarna med barnets obegränsning, den mogna personen som tvingats fram av sjukdomen. Deras vänskap vävs kring döden, baseras på det oundvikliga faktum som flickan krasst förlikat sig med.

Jag har lämnat Kvibergs vackra kyrkogård, passerar precis Brandströmska skolan och närmar mig slutet av min runda när jag plötsligt inte kan andas. 

 

Så har mina två semesterveckor med Lilltjejen kommit till ända och hon är nu hos sin far. Jag tycker vi haft en jättebra semester och hon är ju så himla lätt och go att ha att göra med. Min fina älskade unge!

Varför inte passa på och hälsa på dem på vägen hem? Vi kör ju via Jönköping och det är ju ett stenkast från Gränna, så sagt och gjort, en snabb telefonering för att kolla läget och så blev det ännu ett spontant släktmöte!

Två dagar hemma i lugn och ro med liten tur till havet, läsning, morgonlöpning och film. Eller ja, blev jogg och gång denna morgon då nu höger knä bråkade igår och min slarviga tejpning inte hjälpte idag.

Jag ratade solen på utsidan och bakade kubbar och syltkakor medan Lilltjejen lekte med kompisar. Imorgon är det jobb igen där det troligtvis fortfarande är lika tomt i landskapen. Industrisemestern har någon vecka kvar tror jag.

Just, jag prenumererade på Knivbrev vilket varit smidigt och onekligen trevligt med ständigt sylvassa knivar. Min senaste försändelse kom dock aldrig tillbaka och när jag började efterlysa svarade Postnord att de levererats till brevlådan.

Eh, uppenbarligen inte!

Om Postnord slarvat bort en försändelse ska reklamation tydligen göras av avsändaren vilket jag tycker verkar rätt knäppt. Om Postnord påstår sig ha levererat ett brev som uppenbarligen inte gjorts så är det avsändaren som ska reklamera?

Så jag kontaktade Knivbrev som väl gjorde det men jag räknade kallt med förlorade knivar. Men rätt vad det är, en dryg månad senare får jag mess att försändelsen nu finns att hämta eftersom "det inte gått ned i brevlådan". 

Intressant att de initialt loggat att den faktiskt gjort det...

Nåväl, knivarna är tillbaka men jag avslutade prenumerationen. I väntan på reklamationens utkomst kunde jag ju inte ta emot något nytt Knivbrev - för då hade jag inte haft några knivar kvar över huvudtaget...

Småland är stort. Kilometer efter kilometer med skog för tankarna till Norrland. Avfolkad glesbygd finns inte bara där uppe. Vi passerar sömniga små samhällen och spridda hus som plötsligt dyker upp längs de slingrande småvägarna. Många med nakna fönsterrutor och igenvuxna trädgårdar, många förfallna eller i skrikande behov av kärlek och liv i de tomma rummen. Är det bara tyskar med tjocka plånböcker som tillser konstgjord andning i dessa skogar? Vi passerar vackra sjöar, spegelblanka oaser mellan de mörka träden, tystnaden är påtaglig och fantastiskt fridfull, en känsla som påminner mig om de tillfällen jag vistats i fjällen. För ett belopp inte överdrivet från min nyinköpta lägenhet har min kusin med hustru förvärvat en underbar plats med mark och vatten. Kan knappt föreställa mig vilken tillfredsställelse det måste vara. Kunna fiska i vatten som jag vet är mitt, odla grödor i mark som jag äger och kliva genom undervegetationens ormbunkar i skog som tillhör mig.

Jag är så glad att jag tog denna möjlighet, tacksam att Lilltjejen fick alla dessa nya erfarenheter vilket belyst det asfaltbarn hon faktiskt blivit. Tjo, undertecknad också ska till skams erkännas...

Blev en tur till Glasriket idag, Målerås för att testa glasblåsning och Kosta för lite shopping. På snirkrlvägarna tillbaka blev det ett spontanstopp när en skylt gällande Skiffergruva dök upp. 

Deras ena katt, Katt-Inka är superkelig och pratsam. Dessutom väldigt gammal så hennes  jamanden är låga och knirkande. Hon är liten och tunn med med jättestora tassar då hon är en så kallad skeppskatt vilket innebär att hon har polydaktyli, i hennes fall sju tår på varje tass. Helfräckt!

Mats och Gudrun föder som sagt upp hundar och utbildar dem till brukshundar inom apportering. Vi fick möjlighet att se ett träningstillfälle då sex dummys gömts i skogen för den ena goldenvovven att finna. Imponerande!

Mindre imponerande var det uppenbara faktumet att min avkomma blivit ett riktigt asfaltbarn. Efter typ tio minuter vågade hon hålla i sin fångst för dagen för ett fotobevis till Johan. Mats var så snäll att ta med oss ut på fiske i deras båt och inför honom kunde jag ju inte sjåpa med nackbrytandet. Efter några stycken kände jag mig nästan lika stolt som väl Lilltjejen sedan gjorde när hon poserat färdigt. Jag lyckades dessutom hålla stoisk min trots krasandet och ryckningarna...

     Det tycker jag också. Och det var ju faktiskt inte bara en utan två!