Jag är tillbaka på jobbet, seg och trött efter att mitt i natten ha väckts av skrien från ett djur som Plutt dragit in genom kattluckan. Det låter som en synnerligen stor mus. Jag snubblar upp och drar igen de dörrar jag kan för att undvika att vad-det-nu-är smiter in under tvättmaskin, badkar eller byråer. Stackarn är inpressad i hörnet vid ytterdörren - perfekt. Jag öppnar ytterdörren och står där naken och huttrande och väntar på att det lilla djuret ska våga göra en rusning åt rätta hållet. Plutt håller noga koll.

Rusningen kommer, rätt ut genom dörren, yes, men Plutt är beredd och hugger innan den olycksaliga vågat hinna tro sin lycka. Jag stänger dörren och famlar mig tillbaka i sängen, i varje fall förvissad att inte riskera att sätta foten på något när det är dags tat stiga upp på riktigt.

Några timmar senare avslöjar morgonljuset att det inte var någon stor mus som hon tagit in denna gång. Det var en fågel.

 

Så jag är lite seg där vid lunchtid när jag hade för avsikt att ge mig ut och springa, och har jag inte fortarande känningar i knäet sedan dagen innan? Nej, det är nog säkrast att låta det vila och så fixar jag några ärenden istället.

Efter lunch har energi fyllts på och solen kikat fram genom molnen, och visst var det inte så illa med knäet? Jag byter om och scrollar fram Stina Wollters sommarprat att hålla mig sällskap. Jag har ingen aning om vem hon är men har läst att hennes prat är mycket bra. Hon nämner radioprogrammet Karlavagnen och jag inser att jag nog kan ha haft henne som sällskap i bilen där under den tid jag arbetade som ronderande nattväktare i Umeå. Hennes röst är behaglig och orden hon sätter är målande som den konstnär hon också är. Den vuxna systern som är döende av anorexi men Stina är avtrubbad och oförmögen att hantera. Den i cancer döende åttaåriga flickan som många år senare ger henne en ny chans. Jag förundras av denna flickas tankar och resonemang så fulländat beskrivet av Stina och tänker på min egna åttaåring. De vuxna tankarna med barnets obegränsning, den mogna personen som tvingats fram av sjukdomen. Deras vänskap vävs kring döden, baseras på det oundvikliga faktum som flickan krasst förlikat sig med.

Jag har lämnat Kvibergs vackra kyrkogård, passerar precis Brandströmska skolan och närmar mig slutet av min runda när jag plötsligt inte kan andas.