Sommaren har som sagt varit fylld av mycket bokläsning och sommarprat, många ofta tidigare nämnda. Ytterligare ett jag tyckte var bra var den koreanskadopterade Madeleine In Hwa Björks berättelse om sin bakgrund som inte visade sig vara som hon trott. I hennes fall hade hon uppgifter om biologisk far och förklaring tll varför hon adoperades bort - vilket sedan visade sig vara ett annat barns bakgrund då en förväxling på barnhemmet tydligen ägt rum. Mot slutet belyser hon behovet att lyfta adoptionsfrågan från den handel med barn det egentligen handlar om, för rent krasst: Behov och efterfrågan skapar marknaden. Fann också Sveriges radios kortdokumentär om David och hans lillebror som rätt och slätt kidnappades som barn, för att säljas, eller ja adopteras till ovetande blivande föräldrar i Sverige. Tusentals barn i Chile varav många hamnade i Sverige.

 

Repotage och dokumentärer av detta slag väcker ofrånkomligen frågan hos mig huruvida jag faktiskt vill veta min biologiska bakgrund eller inte. Jag har ju aldrig känt något behov av det och dessutom ansett att det också bara skulle vara smärtsamt för bioföräldrarna att påminnas om det val de gjort. Men om de faktiskt inte gjorde något val? I Madeleines fall hade en släkting lämnat in barnet till barnhemmet medan mamman var på arbetet för de inte ansåg att hon kunde ta hand om det. Föreställ dig, komma hem från arbetsdagen och finna att ditt barn bara är borta! Skulle man någonsin sluta leta, önska och hoppas? Att bara få veta åtmindstone?

 

Lyfte ned min adoptionspärm och bläddrade bland de sköra bladen, som smörpapper i textur. Informationen är mager och jag noterar det det endast står att mitt namn lämnats på en lapp tillsammans med mig. Det står ingenting om att födelsedatum också stod där som jag alltid trott. Jag verkar inte ha lämnats in till barnhemmet av bioföräldrar eller släkting utan snarare hittats och av upphittarna lämnats in eftersom "she was found abandoned". Borde inte barnhemmet ta de uppgifter som fanns att tillgå? Som var jag hittades? Hur jag hittades? I vilket skick var jag?

Enda möjligheten för mig skulle vara något av alla de DNA-banker som olika organisationer tillhandahåller. Är jag verkligen född 11:e oktober? Är det egentligen viktigt? På ett plan känner jag nästan en viss skyldighet att försöka finna mina bioföräldrar, för tänk om de faktiskt vill veta? Om de råkar tillhöra den där procenten som faktiskt inte gjorde något val? Och liksom jag resonerade kring om jag skulle skaffa egna barn - tänk om jag ångrar mig om jag inte gör det? Tänk om jag ångrar mig och får upptäcka att det är för sent, att bioföräldrarna är döda och jag då aldrig får veta deras önskan? Blev jag verkligen övergiven? Alla dessa tänk om... Kanske man bara skulle tänka på att man istället för övergiven blev upphittad, och så nöja sig med det?