Småland är stort. Kilometer efter kilometer med skog för tankarna till Norrland. Avfolkad glesbygd finns inte bara där uppe. Vi passerar sömniga små samhällen och spridda hus som plötsligt dyker upp längs de slingrande småvägarna. Många med nakna fönsterrutor och igenvuxna trädgårdar, många förfallna eller i skrikande behov av kärlek och liv i de tomma rummen. Är det bara tyskar med tjocka plånböcker som tillser konstgjord andning i dessa skogar? Vi passerar vackra sjöar, spegelblanka oaser mellan de mörka träden, tystnaden är påtaglig och fantastiskt fridfull, en känsla som påminner mig om de tillfällen jag vistats i fjällen. För ett belopp inte överdrivet från min nyinköpta lägenhet har min kusin med hustru förvärvat en underbar plats med mark och vatten. Kan knappt föreställa mig vilken tillfredsställelse det måste vara. Kunna fiska i vatten som jag vet är mitt, odla grödor i mark som jag äger och kliva genom undervegetationens ormbunkar i skog som tillhör mig.

Jag är så glad att jag tog denna möjlighet, tacksam att Lilltjejen fick alla dessa nya erfarenheter vilket belyst det asfaltbarn hon faktiskt blivit. Tjo, undertecknad också ska till skams erkännas...

Blev en tur till Glasriket idag, Målerås för att testa glasblåsning och Kosta för lite shopping. På snirkrlvägarna tillbaka blev det ett spontanstopp när en skylt gällande Skiffergruva dök upp. 

Deras ena katt, Katt-Inka är superkelig och pratsam. Dessutom väldigt gammal så hennes  jamanden är låga och knirkande. Hon är liten och tunn med med jättestora tassar då hon är en så kallad skeppskatt vilket innebär att hon har polydaktyli, i hennes fall sju tår på varje tass. Helfräckt!

Mats och Gudrun föder som sagt upp hundar och utbildar dem till brukshundar inom apportering. Vi fick möjlighet att se ett träningstillfälle då sex dummys gömts i skogen för den ena goldenvovven att finna. Imponerande!

Mindre imponerande var det uppenbara faktumet att min avkomma blivit ett riktigt asfaltbarn. Efter typ tio minuter vågade hon hålla i sin fångst för dagen för ett fotobevis till Johan. Mats var så snäll att ta med oss ut på fiske i deras båt och inför honom kunde jag ju inte sjåpa med nackbrytandet. Efter några stycken kände jag mig nästan lika stolt som väl Lilltjejen sedan gjorde när hon poserat färdigt. Jag lyckades dessutom hålla stoisk min trots krasandet och ryckningarna...

     Det tycker jag också. Och det var ju faktiskt inte bara en utan två!