Plöjer!
Tidig semester innebär mjukstart på jobbet då de flesta är mer eller mindre mitt uppe i sina ledigheter. Det är rätt skönt. Kalendern ekar tom med fåtalet standups som skvalpar runt. Med de få som ansluter från USA, Gent, Malaysia och Kina passar
jag på att bilda mig en uppfattning av deras arbete och utmaningar. Det går inte att arbeta Scrum i dess tänkta form - teamen kan ju de facto aldrig träffas ens virtuellt, i var sin ände av världen som de är.
I vilket fall har Lilltjejen nu fått sin första spruta mot TBE. Johans tuffa erfarenhet blev en påminnelse som jag nu också ska ta tag i.
Vikarierade igår i Mölndals galleria, mitt första pass på en månad så gruvade över orken, och visst var det så tufft som man förtjänat med ofrånkomlig träningsvärk att avnjuta idag. Belöningen var massa positiv feedback från lika trötta deltagare.
Har också hunnit testa ett nytt spel, Pret-a-Porter. Jag vet inte hur man får till de där "taken" eller apostroferna i appen…de hamnar bara framför och inte över bokstäverna…
Spelplanen var rörig och jag trött efter passet så det tog ett tag för mig att komma in i det men ungefär halvvägs igenom de förutbestämda turerna var jag hyfsat på banan även om Christers markör på Victory points sprungit iväg till andra sidan
spelplanen och en förkrossande förlust sågs lika klar som korvspad.
Att min bristande ork i att engagera mig med byggnader och anställda, där Christer investerat åtskilligt i bådadera skulle visa sig synnerligen lönsamt hade nog ingen av oss förväntat sig. Jag vann, inte bara gick förbi hans markör utan nästan varvade
den! Ja, en del tur var onekligen en bidragande orsak också, lathet och tur alltså.
Kände mig mindre lat när jag ikväll prånglade mig ut i skogen för dryga sju kilometer i Sandsjöbacka. Det var tungt och segt och ovilliga ben men lufsade fram så gott det gick, nämligen sådär. Men som alltid ändå jätteskönt att komma ut.
Jag fick en påminnelse om kursstart i måndags. Jag hade glömt att jag i ett spontant infall ansökt till Engelska 6, vilket ska motsvara den tredje årskurs av engelska vi inte hade obligatoriskt på den tekniska linje jag gick på gymnasiet.
Varför jag nu registrerat mig till denna var en kurs hos IHM, Agil projektledare som kollegan gått och rekommenderat och därför själv sökte till. Fick svaret att jag saknade just Engelska 6 och således denna påminnelse om kursstart.
Den är på distans och på hundraprocentig studietakt, vafalls? Hundra procent, hur tänkte jag där?
Så nu är det tack och pris att jag är i limbo mellan gamla och nya jobbet och alla är på semester! Jag har suttit i princip hela dagarna till sena kvällar i dagarna tre, ont i rumpa och rygg som hunnit vänja sig av kurandet framför skärmen. Belöningen
är att jag på tre dagar hunnit fram till deras planerade vecka tre av fem. Skriftliga uppgifter inlämnade och den första muntliga inspelad och inskickad denna kväll.
Det är faktiskt ganska kul och jag kommer på mig själv att fundera på vilka fler kurser som finns av nytta för mig, dock inte med hundra procentig studietakt! Det är mycket läsning samt skriftliga och grammatiska övningar som ska genomföras och det
digitala verktyget bockar prydligt av dem en efter en allt eftersom jag betar av dem. Min svaghet är definitivt grammatiken…blä.
Inte heller då förtjust i att läsa böcker på engelska då jag faktiskt måste läsa för att förstå och det går så långsamt! Jag brukar ju annars kunna skumläsa och ändå förstå, såvida det inte är något tyngre verk, och plöja en bok av den
storlek och typ vi i kursen tilldelats på några timmar.
Som tur var är den riktigt bra faktiskt och ingen tung fack- eller kurslitteratur eller liknande med avancerat språk eller speciell terminologi. Antagligen mycket medvetet val.
Tänkte läsa vidare nu men med klocka som passerat midnatt och tunga ögonlock blir det definitivt John Blund nu.
"Sommaren är kort..."
"Sommaren är kort
de mesta regnar bort."
Visserligen blev den lite regn i Sälen men därutöver kan jag inte klaga på vädret jag fick under min sommar detta år! Lilltjejen är nu hos Johan under fyra veckor och jag sitter framför datorskärmarna igen. Vad fort det gick!
Nina med familj åkte till vackra Lysekil igår för vidare semesteraktiviteter och som alltid har deras besök varit trångt, stundtals kaotiskt men ändå trivsamt mysigt i all sin röra av människor, våra grejer och planeringar. De hann knappt till första rondellen innan första tvättmaskinen var igång och jag rastade dammsugaren. Från fullt hus till bara jag och katterna som jag förmodar andas ut och återtar sina favoritställen i rummen.
Som jag finner närmast kliande tvång att ta fram dammsugaren vid skräpiga golv för den djupa tillfredsställelsen av rasslet i dess rör beskrev min svåger liknande inför mina försummade uteplatser. Två säckar röjde han undan, klippte gräset, ansade, rensade och vattnade så de två vita vinbärsbuskarna jag inte visste jag hade darrande stod och blinkade mot det blottade solljuset. Och allt detta extra vatten som tillfördes, var det månde en fälla, ett trick att ingiva hopp om ett bättre liv?
I brist på vattenuttag på baksidan använde han min vattendunk jag företagsamt inhandlat för den där krisen som kan inträffa, fyllde och tömde den om och om igen över mina förskräckta buskar och den där slingergrejen i hörnet jag trots alla gånger han upprepat namnet inte minns namnet på.
Jag älskar resultatet! Kommer jag att vattna varje dag som han fömanade mig att göra? Eh.
Det blev lite golfbollar utslagna också där Aron med sin naturliga fallenhet för sporter grabbade Christers driver och saftade iväg bollen tvåhundra meter! Tänker osökt på filmen Happy Gilmore och bandytekniken fungerar uppenbarligen också alldeles utmärkt för att få till längden i slagen. Jag testade några slag, nyfiken på hur axeln skulle kännas men gick bra. Efter första natten i Stöten har jag haft ganska ont i höger axel, såpass att jag undrat lite hur det ska gå när det är dags att köra igång combaten igen. Trodde att jag bara legat konstigt på den under den natten, men då det hållit i sig nu alla veckor undrar jag mera. Dock något bättre idag faktiskt så får se hur det känns imorgon då jag ska vikariera ett pass i Mölndal.
Annat spel hanns också med i form av expansionen till Takenoko samt Terraforming Mars. Vi hade dock glömt vilken tid det sistnämnda kunde ta och fick till slut finna oss nöjda för kvällen.
Lilltjejen hade ovanligt många humördippar under kusinernas besök. Dålig aptit och ont än här och än där. Hann prata lite om det inna jag lämnade hennes hos sin pappa och hon trodde det kunde bero på de ovanligt sena kvällar det blivit. Vi har ju vanligtvis ganska inrutade rutiner med tidiga morgnar och kvällar samt regelbundna måltider. Under sommarledighet med aktiviteter och folk omkring dygnet runt är det ofrånkomligt att de vanliga rutinerna ruckas, men trots detta sade hon sig väldigt nöjd med sitt sommarlov hittills.
Aron är ju i den ganska typiska tonårsfasen, fåordig, hopplös att få ur sängen på morgonen (som sin mamma i samma ålder), drar på alla tjänster eller frågor man ber om och vägrar bjuda på sig själv. Livet kretsar kring mobilen och första riktiga flickvännen. Jag inser själv att jag har dåligt tålamod till denna form av "tonårsfasoner" och bävar således när det är dags för Lilltjejen. Oavsett det naturliga behov av frigörelse och biologiskt betingat ifrågasättande och motstånd är brist på respekt från barn till sina föräldrar något som kan göra mig riktigt arg, framför allt när det sker framför mina egna öron och ögon. Det kan vara en så banal sak som Lilltjejens kompisar som kommer tilll mig och frågar "Får vi godis?" Eller ber om efterrätt när man bjudit dem på middag, frågor som väl mer beror på uppfostran och barnsligt oförstånd - än så länge men som ändå provocerar mig.
Lilltjejen har ju börjat utmana mig mera med det klassiska "inte nu" eller "måste jag" när jag påminner eller ber om något och det behövs tack och lov, igen än så länge inte många upprepningar. Man får ju välja sina strider också som man så populärt säger men när jag själv växte upp var det inte någon fråga om strider ens. Det var bara att göra det och det var bara av den där mystiska kraften kallad respekt som gjorde att man inte ifrågasatte.
I vilket fall fick jag tillfälle att knyta kontakt med min gudson denna vecka. En sen kväll då han var nere fick jag med honom till fotbollsplanen där jag med mina två vänsterfötter när det kommer till fotboll jobbade mig svettig i den varma sommarnatten. Jag frågade inget, ville han prata skulle han göra det.
Två kvällar senare (den andra hade jag tydligen snarkat då han kommit, vilket jag har svårt att tro eftersom jag aldrig snarkar) frågade han försynt om jag ville följa med ner och sparka lite igen. Jag svettades och tyckte att han fick upp andningen lite ialla fall medan han lekande lätt dribblade bort mig. Kanske en timme höll vi på innan han plötsligt öppnade sig. Frågor, frustration, undringar om allt det där som vi föräldrar brinner och önskar så innerligt att de faktiskt ska prata med oss om men som tonåringarna själva aldrig i livet kan föreställa sig göra. Att det är pinsamt, rädsla för besvikelse och vrede, att det är just för att de är ens föräldrar som man inte kan snacka med dem.
Jag hör och förstår hans frustration och uppfattningar där jag lyssnar med mitt föräldraperspektiv som är omöjligt att slå av helt. Jag är inte hans förälder och vill inte komma med pekpinnar eller dömanden utan bara vara den lyssnande och rådgivande part han ber om, glad och tacksam för det förtroende han ger mig. Natten känns nästan tropisk där vi sitter med fullmånen över trädtopparna. Svetten kyler ned oss och vi pratar vidare medan vi kommer på fötter igen och fortsätter bolla och skjuta skott. Eftersom jag anser att det är så viktigt, men också för att jag själv som förälder inte önskar annat än att Lilltjejen ska våga prata med mig om precis allt, försöker jag ändå uppmuntra honom till att prata med sina föräldrar, att risk för vrede och besvikelse hör till det ansvar man faktiskt förväntas kunna ta samt bemöta för att uppnå den självständighet och respekt det så mycket handlar om.
Klockan är två när vi är tillbaka och jag slocknar direkt.
Tröttisar
Det är möra vuxna nu efter sju timmar på Liseberg. Att det kan vara så utmattande att åka några attraktioner, käka sockervadd, popcorn och churros!
Vi hängde på låset när de öppnade och fördelade oss snabbt i de virtuella köerna. Inklusive de förköpta expresspassen pusslade vi ihop det så det blev det bra med åkning utan mycket väntan alls faktiskt.
Det var bara det fina vädret som gjorde att jag gick med på Flum ride tre gånger på raken. Väl hemma igen var det ändå en lättnad att skala av sig allt det blöta!
Jag vinner aldrig någonsin på de där lyckohjulen och tillhör dem som dystert och inte så lite avundsjuk bligar på alla stjärnvinster alla andra kånkar omkring på. Sannolikheten att jag själv skulle ha en gigantisk Marabou choklad under armen hade onekligen
varit högre om jag faktiskt spelat också - men vid de få tillfällen jag faktiskt gjort det har det kammats noll. Synnerligen orättvist!
Christer testade några brickor och vann vid första hjulet han provade varpå han räckte över vinsten till mig! Dumle-Dumle-Dumle-Duuuumle!
Några timmar senare gjorde jag och Lilltjejen några försök och till slut kammade vi hem två osedvanligt dyra rullar Center choklad, woho jag vann!
Min mage klarade förutom snälla Flum Ride både Valkyria, Lisebergsbanan och Helix hela två gånger. Huvudvärkstabletten som Nina undsatte mig med under lunchen kanske underlättade en del.
Igår var det comeback på Gokartcentralen för mig, tydligen sex år sedan sist med tydligt minne av åksjuka. Ett heat räckte således för mig och min syster medan de övriga körde tre.
Lilltjejen testade att köra själv för första gången och tyckte det var otäckt och ville gråtfärdig inte köra mera. Med ledsna ögon spände hon ändå fast sig inför andra heatet och körde iväg.
I mål var självförtroendet tillbaka och rädslan ersatt av attityd. Hennes tider förbättrades med tio sekunder från första till tredje försöket!
Vi hann också med en biltur till Marstrand. Snurrade hit och dit efter parkeringsplats innan vi gav upp och hamnade i Björlanda istället. Note to self: Marstrand en fin dag under semesterveckorna är det ottan som gäller!
Det blev några sköna timmar på Hisingen istället med mera bad, spel och middag hos Christer efteråt.
Just! I Skara hade jag och Otto fått inspiration att testa göra falafel för första gången och i onsdags var det dags. Smeten och dofterna bådade gott och sedan följde magi då den första vi lade i den heta oljan bara på ett ögonblick försvann! Den
andra likaså och ett fasligt experimenterande tog vid. Mera mjöl, högre och lägre temperatur.
Plötsligt guppade några perfekta små bollar omkring och vi andades ut - vilket vi inte skulle ha gjort.
Det blev falafelcrunch av nittio procent, och så lika plötsligt blev det några perfekta igen på slutet. Mysteriet totalt men troligen temperaturrelaterat. Jag har ju ingen termometer…
Det blev en väldigt sen middag med mycket tillbehör som tur var. Inte to self: Köpa termometer om det ska testas igen.
Sommarland
Mellanlandade i huvudstaden där det blev en väldans massa sol och bad - och inköp av senaste Musse och Helium som Lilltjejen längtat efter.
I ottan på söndagen packade vi bilarna fulla med destination Skara Sommarland. Vädret var soligt och fint men inte så osedvanligt varmt som vi haft på sistone. Således drog sig vi vuxna för att bli blöta och även Aron och Otto föredrog sina
ifåns under handduk och filt. Lilltjejen konstaterade besviket att vi var världens tråkmånsar och mammahjärtat skämdes. En kort stunds bad var ju inte i närheten vad hon ville och visst förstår jag att hon inte vill bada själv.
Trötta och med solnypta skinn somnade vi snabbt i sköna sängar på fina Jula hotell, laddade om för dag två.
Vädret var något bättre till nästa dag och även om jag - som väl majoriteten av de vuxna på plats med barn, föredragit att softa i solen tillbringade jag mer tid i vattnet med Lilltjejen, dök till och med från deras högsta avsats. Vid mitt andra
dyk gick bikiniöverdelen sönder, axelbandet gick rakt av! Tur man hade med back-up…
Upplägget var bad först och nöjesparken sedan. Lessons learned till eventuell nästa gång: Lilltjejen går ha med en kompis och ta med bröd eller torrfoder för att mata karparna!
Duktigt trötta kom vi till slut hem till katterna som inte var odelat positiva efter några dagars föräldrafritt.
Kolmården för tredje gången
Första gången var Lilltjejen fem tror jag då hon tillsammans med mig, farmor och farfar besökte Kolmården. Därefter har vi nu kört Safari Camp för andra året i rad och det var lika uppskattat - trots värmen, galen värme! Ösregn är ju ingen höjdare
när man sover i tält men trettiogradig värme är banne mig inte mycket bättre. Alla hade vi svettats i parken mer eller mindre hela dagen dessutom och de flesta hade nog kunnat betala för en dusch - vilket campen saknar. Vi ges tillgång till hotellets
spa morgonen efter.
Jag körde raggarvarianten med min lilla handduk som jag varit förutseende nog att ta med i parken. Under timmarna i parken sköljde jag den i kallt vatten och lade på oss, emellanåt vände jag bara vattenflaskan helt sonika över huvudet,
tacksam för de svett- och vattenvänliga träningskläderna jag - igen varit förutseende att ta på mig.
Svetten började redan innan avfärd då jag nyvaken surfade in på Kolmårdens hemsida och upptäckte att de startat upp delfinshowen igen efter restriktionerna. Jag bokade den för dagen senaste tillgängliga tiden och fick bråttom att komma iväg.
Sträckan Balltorp till Kolmården gick föga laglig och vi hann ganska precis tack vare att jag på vägen ringde och lyckades få personalen att släppa in oss via entrén där hotellet ligger. Delfinariet ligger längst in i parken från huvudentrén men
från hotellet närmast möjliga. Phu! Under restriktionerna hade de stängt den entrén så hotellets gäster tvingas köra runt och använda huvudentrén som alla andra. Så verkligen jättesnällt av dem och efter den branta backen upp var vi på plats med en
kvart till godo - en kvart vi kanske hunnit från huvudparkeringen om vi sprungit som galningar hela vägen. Den backen därifrån är heller inte nådig…
Delfinshowen har ju legat i träda vilket märktes då den var otroligt långt ifrån den nivå vi såg första gången, men den var effektfullt inramad och visst är det ändå imponerande vad delfinerna kan gå med på att göra för oss. Faktiskt blev jag så, närmast
uttryckt - berörd av vad de gjorde och i synk med den visuella och auditiva showen att tårarna oväntat flög upp och svämmade över. What liksom?
Efter ett antal timmar var det dags att mötas upp och köra i karavan in genom parken till vårt läger. Vi installerade oss i vårt lilla tält och avnjöt grillbuffen, utsökt gott efter den långa dagen.
Lilltjejen fick trevande kontakt med Linus från Tyresö och snart lekte alla de jämnåriga barnen, härligt att se!
Det är något speciellt med att borsta tänderna ute i det fria och att göra det medan man samtidigt betraktar girafferna på andra sidan inhägnaden är onekligen lite extra.
Det blev kanske inte den bästa natten sovkvalitativmässigt men likväl var det häftigt att vakna upp till vindens krafttag i trädkronorna. Eftersom vi på grund av värmen hade alla "fönster och dörrar" öppna förstärktes utomhuskänslan. Vaknade
också till under småtimmarna av att Lilltjejen dråsade i golvet, ingen större fallhöjd och hon märkte det uppenbarligen inte, eller mindes inte hur hon bara kravlat upp och snarkat vidare.
Bra frukost också liksom förra året innan vi lämmeltågade till Vildmarkshotellets spa för välbehövlig dusch och bad. Ljuvligt!
Jag hade köpt exklusiv visning hos rovfåglarna men det var väldigt tomt på folk när vi kom till samlingsplatsen. Jag hade tagit fel på tiden, så jäkla surt!
Hittade lediga tider hos surikaterna istället, otroligt söta och roliga att besöka och mata.
Lite senare mötte vi igen, och slog följe med Linus och hans lika lättåksjuka mamma så att våra avkommor kunde åka karuseller ihop. Naturligt nog blev det lite prat med mamman som berättade lite om sin son som diagnosticerats med ADHD
och haft ett tufft år bakom sig, framför allt i skolan och tjejerna i klassen varvid hon tyckte det var extra positivt att han inte bara hittat någon under dessa dagar han kom bra överens med utan att denna också var tjej.
Trötta ben återvände till bilen och vi tackade Kolmården för denna gång! Färden gick vidare till huvudstaden för att idag söndag åka till Skara Sommarland!
Sommarlov
Det har varit sol och bad i dagarna två tillsammans med Evelina. Havet i Krokvik, Åsa igår och sötvatten i Södra Barnsjön idag. Det ska premieras mig att jag badade i bådadera, flera gånger! Och nej, jag är inte omvänd, det är sötvatten som gäller
för mig, slippa kladdet med salt, maneter och tång. Båda är visserligen uppiggande när man håller på att förgås av värme men känner mig smutsig efter ett bad i havet medan humusstinna insjöar känns jämförelsevis fräscha.
Skördade min enda röda vinbärs- och krusbärsbuske med överväldigande resultat. Eftersom jag inte gillar dom är det tur att Christer gör det desto mer. Vin- och, eller krusbärspaj låter i mina öron inte tilltalande någonstans faktiskt. Tur att
smaken är som baken!
Stöten
Det blev en fin vecka där Lilltjejen överträffade alla förväntningar. Trots besvärlig fot, dåligt väder och magont var inställningen och humöret positivt.
Den enda natt som fanns kvar att boka i Rörsjöstugorna uppe på Fulufjället var då väderappen förutspådde regn, såklart. Men vi fyllde våra ryggsäckar och gav oss av kring lunchtid.
Vägen upp till Njupeskärs vattenfall är som en kort söndagspromenad som passar både småbarn och hipsters i flipflops. Som Christer redan gett uttryck för och jag redan anat var vandring inget han satt på sin favorit att-göra-lista och
snart bytte vi även ryggsäck så jag fick ta den tyngre. Jag vet inte om jag kände någon större skillnad då den dessutom varit tyngre vid min vandring förra året men kanske gjorde glädjen av att vara tillbaka den också lättare. Snabbt
var vi framme vid fallet och kunde dokumentera oss tillsammans med alla andra dyblöta besökare.
Då jag visste vilken klättring vi hade framför oss körde jag vidare utan regnjackan och således blottade min stretchklädda bakdel åt hungriga insekter. Ronja räknade till över nio bett på ena skinkan! Att komma upp för berget på fallets
östra sida är onekligen en utmaning och vid det laget var Christers goda humör helt bortblåst medan Lilltjejen kavade och klättrade på och väl uppe och andningen återhämtats gick hennes mun nästan oavbrutet hela vägen fram till den lilla klunga
hus som utgör Rörsjöstugorna. Jag kom på mig själv att småle ibland av glädje av att vara tillbaka och att Lilltjejen verkade uppskatta det också, trots regnet, tung ryggsäck och tuff terräng.
Blöta och frusna fick vi skydd undan regnet i den öppna övernattningsstugan medan Tommy "receptionisten" jobbade sig tillbaka efter proviantering. Väl i vår lilla stuga tändes kaminen direkt för välsignad värme och torka. När vår påsmatsmiddag var avklarad
och kroppar uppvärmda hade regnet dragit vidare och lämnat en strålande vacker kväll. Vi tog våra spön och gick ut. Det blåste tyvärr för mycket för Christers flugspö så han fick använda mitt haspel medan jag bara njöt av platsen - och supporterade
när de fastnade i botten.
Efter tandborstning och lite spel ville Lilltjejen ut igen och det kan man ju inte säga nej till. Vi ställde oss vid bron där man hämtar dricksvatten, lite extra ström därunder och därefter högg det friskt! Inga stora saker men det är ju inte det
viktigaste och till slut lyckades Ronja hala iland en fin liten fjällröding! Tydligen en bedrift enligt både Tommy och fiskegurun Mattias här hemmavid. Jag trodde det var en Harr men tydligen har de unga Rödingarna inte den karaktäristiska bukfärgen.
Hade fullt sjå att hålla i den också så kunde inte se den ordentligt innan vi lät den återvända till vattnet. Nästa fångst får Lilltjejen hålla i själv!
Till onsdagsmorgonen vräkte regnet ned igen medan vi intog vår frukost, packade ihop och städade efter oss. Det klarnade upp strax innan vi lämnade och vandrade tillbaka ned till Njupeskärs parkering. Ganska trist att Christer blir så tvär när det är
något som han inte gillar eller går som han vill och således stegade han snabbt iväg med målet att komma därifrån och tillbaka till civilisationen så snabbt som möjligt. Jag och Lilltjejen däremot tog vår tid och avnjöt så mycket vi kunde
av vidderna och upplevelsen tillsammans.
Jag hade ju som sagt redan innan förstått att vandring inte riktigt var Christers grej så uppskattar att han ändå faktiskt försökte. Antar att det blir dagsturer eller lättare terräng som gäller för att få med honom igen - och ett hänförande
mål som belöning medan jag tycker själva vandrandet är en belöning i sig.
Nåväl, nere vid parkeringen mötte han oss med glass innan vi packade in oss i bilen. Liksom när jag var där åkte vi till Göljån där det stora skredet ägde rum men sedan jag var där hade utkikstornet brunnit ned och vi såg inte lika mycket.
Väl tillbaka till vår stuga var det extra skönt med en bastu - som vi för övrigt avnjöt vad jag tror är varenda dag. Då gymmen ännu har dom avstängda på grund av restriktionerna har vi verkligen längtat efter det!
Torsdag och födelsedag för Christer som naturligtvis skulle firas! Två spel kändes passande eftersom vi genast kunde testa och Takenoko var riktigt mysigt och lätt att lära. Det blev många omgångar under resten av veckan. Födelsedagsmiddag nere
i Lindvallen och mer fiske i Görälven där både jag och Ronja fick hugg av rejäla gäddor men tyvärr inte hela vägen upp för den branta stranden. Därefter var det dött även vid den vackra plats där Södra Kungsleden startar.
Jag hade önskat och trånat och till fredagen ställde särbon upp - att gå till antingen Hundfällets eller Stötens topp! Lilltjejen föredrog Hundfjället då Trollskogen även ska vara fin under sommaren.
Med endast vatten och lite snacks på ryggen denna gång blev det en enkel promenad upp till toppstugan. Lilltjejen fick ont i magen halvvägs, ett problem hon dragits med ett tag nu, såpass ont att hon ibland gråter. Vi kör laktosfritt och observerar
extra efter hon ätit gluten men hittar inget tydligt mönster. Oftast får hon ont efter vi ätit - oavsett vad det varit.
Det värsta, tio av tio på vår smärtskala släppte efter ett tag och vi kunde fortsätta upp. Härlig utsikt över både stugan vi bodde i i Tandådalen i vintras och den vi bokat i Hundfjället nästa år.
Trollskogen var verkligen riktigt mysig också nu och inga mygg! Vi dränkte oss visserligen i myggmedel men upplevde inte att det var några plågoandar kring någon av de många besökarna.
Det blev en kort utflykt och snart var vi tillbaka i vår stuga för lite lunch. Sedan kunde jag inte hålla mig utan gav mig själv ut med Stötens topp som mål. Christer och avkomma stannade kvar med sina skärmar medan jag körde mjölksyreträning för låren.
Kavade upp längs den bitvis blöta och av motorcrosscyklar sönderkörda skoterleden till den stenigare och torrare toppen och nästintill kalfjället tog vid. Underbart! Hela mitt väsen bara skriker att jag vill stanna kvar längre, vill åka tillbaka
senare i höst!
Jag ångrar nästan att jag inte köpte loss den där veckan i Lindvallen, då hade jag ju en stående möjlighet varje år att komma tillbaka. Insatsen hade man ju säkert fått tillbaka och årsavgiften var lägre än avgiften för stugorna jag nu har möjlighet till
via HSB och Volvo. Visst är de också förmånliga priser men Lindvallen hade bättre faciliteter och förmåner att använda också under vintersäsongen. Nåja, till lördagen och hemfärd regnade det nästan hela tiden och visst är det också skönt att
komma hem igen.
Är så oerhört stolt och glad över min Lilltjej som inte bara genomförde utan också uppskattade både vandringar och fiske, jag vill och hoppas vi kan göra detta igen, vill att hon ska fortsätta dela min glädje över att vara ute och bara
vara.
Glömde juni
Det blev en bra blandning under juni månad där höjdpunkterna var Khaled Hosseinis "Flyga drake" och "Brottarbröder", väldigt sorgliga både den fiktiva och verkliga.
Ann Heberlein om sitt liv med bipolär-2 var onekligen sorglig på sitt sätt men mer tragisk i det faktum som sjukdomen är och så svår för mig som frisk att förstå.
Boken om ADHD var bara ännu en påminnelse om att jag gjorde rätt som lämnade läraryrket. Liksom boken om hemmasittare får jag det helt enkelt inte att gå ihop, resurserna och tiden som måste till för att tillmötesgå alla behov. Mission impossible!
Norröver
Ännu en galet varm sommardag - som tillbringades till största delen i bilen. För första gången besöker jag Stöten tack vare Volvo tjänstemannaklubb som har stugor och lägenheter både i Sverige och utomlands. Jupp, Tandådalen tack vare mitt arbete i vår
HSB-förening och nu Stöten tack vare att jag är Volvian. I många år kände jag inte ens till att denna förening fanns!
Fiske och vandring är planen och eftersom Lilltjejen är med blir allt anpassat för henne med förhoppningsvis överkomliga sträckor att gå. Hoppas bara vädret blir bra!
Plockade största skörden hittills från vårt lilla land denna morgon och förutom en enda gubbe som ätits av något, vilket det varit varje gång jag plockat - en enda, så något ensamt har lyckats ta sig innanför nätet, alternativt redan befunnit sig
där hela tiden.
Är så nöjd med mitt lilla land!
Den varma gårdagen svettades vi som grisar bland fåglarna innan en snabbdusch hemma och så vidare till Liseberg. Jag köpte tre biljetter då de släpptes och Elvira som lägligt nog fyllde år kunde och ville följa med. De sprang omkring en del på egen hand
men mest med mig i släptåg. Vi var där tills de stängde och Lilltjejen hade så ont i sin fot att tårarna kom, något vi nog båda redan visste var oundvikligt efter alla timmar vi varit igång sedan tidig morgon.
Stugan vi befinner oss i har plats för sju och marginellt större än den i Tandådalen. Denna har en kamin som höjer mysfaktorn under vintern. Nu är det galet varmt här inne efter hela dagen i solen, fortsätter det så här var den där fleecejackan ganska
överflödig. Bilen blev verkligen knökafull trots att vi fällde en del av sätet, men vi tog med ganska mycket mat också. Och man vet ju inte, den där fleecejackan kanske plötsligt kan behövas!
En tia…
Startade semestern genom att kliva upp i ottan för att åka till Fågelcentralen, osedvanligt trött och seg trots tidig kväll. Nu har klockan knappt passerat nio och jag ligger redan, blockerat den ljusa kvällen med mörkläggningsgardinerna och känner
benen pirra efter många timmar på fötterna.
Man skulle kunna tro att det är något rovdjur som ska matas och inte en hög med kråkfåglar. Många är munnarna och arterna att hålla reda på, många av de vanligaste förutom kråkfåglarna som talgoxe, blåmes, pil- och bofinkar men också de större
fiskmåsarna och trutarna. Små grönfinkar, sädesärlor och svalor till duvor, skator, en skrake och ung tornfalk. Kattugglan bligar ned på oss med dyster blick och den unga vattenrallen orsakade lite huvudbry då den lämnades in. En liten måsunge
i sin supergulliga gråfläckiga dundräkt anländer med djurambulansen men är för skadad för att tas om hand. Viltrehabiliterarens telefon ringer hela tiden. En privatperson kommer med en annan måsunge där någons katt blivit för närgången. Jag
och Lilltjejen döper dunungen till Åke - efter ungens räddare.
Vi gräver i den lilla tunnan i korridoren efter daggmaskar och klipper dill och sorterar ut de levande mjölmaskarna ur jord- och havregrynsblandningen, diskar kärl, skrubbar golv, tömmer torktumlaren och fyller på från tvättmaskinen
som jag också fyller från berget i hörnet. Vi utkämpar en ojämn kamp mot berget av handdukar och virkade bon som småungarna ligger i. Jag viker de torra handdukarna och önskar jag var miljonär. Då skulle jag köpa en, eller nej två sådana där stora
maskiner man har i tvättstugor i hyreshus och två jämlika torktumlare. Maskinen de har är inte ens av normalstorlek av den typ de flesta har i sina hem. Jag skulle låta installera ytterligare en diskbänk med vatten, nya platseffektiva förvaringsburar
och dra ut vatten till voljärerna så vi inte behöver kånka vattenkannor för rengöring, drick, och bad.
Jag önskar att jag var mångmiljonär så jag kunde låta anläggningschefen få fria händer att riva alla de udda husen, barackerna och skjulen för att designa och bygga nytt. Nya voljärer, fler med bassänger för vattenfåglarna och
ordentligt utrymme för personal och volontärer till mat och vila.
Vid en leverans av djurambulansen noterade vi den personliga nummerplåten och fick berättelsen bakom: En kvinna hade testamenterat så mycket pengar att det räckt till bland annat en ny ambulans. Djurambulansen liksom Fågelcentralen erhåller inga statliga
bidrag utan finansieras helt och hållet av donationer och gåvor. När jag jobbade midsommarafton kom två damer med kassar fyllda av produkter från djuraffären och jag såg klasar av hirskolvar sticka upp över förpackningar av olika slag. Alla kan
bidra på sitt sätt, behoven är många och aldrig sinande. Tills jag vunnit på det där lotteriet jag aldrig spelar på får jag bidra med min tid och vinner istället värdefulla minnen med min Lilltjej.
Just nu pågår Fågelcentralens tia-kampanj på Instagram, att förmå så många som möjligt att skänka bara en tia just för att många bäckar små…
I samband med att jag och Lilltjejen åtog oss detta arbete registrerade jag mig också som månadsgivare. Det är inga tvättmaskiner men med tiden blir det kanske just det!
