Lilltjejen hade ovanligt många humördippar under kusinernas besök. Dålig aptit och ont än här och än där. Hann prata lite om det inna jag lämnade hennes hos sin pappa och hon trodde det kunde bero på de ovanligt sena kvällar det blivit. Vi har ju vanligtvis ganska inrutade rutiner med tidiga morgnar och kvällar samt regelbundna måltider. Under sommarledighet med aktiviteter och folk omkring dygnet runt är det ofrånkomligt att de vanliga rutinerna ruckas, men trots detta sade hon sig väldigt nöjd med sitt sommarlov hittills.

 

Aron är ju i den ganska typiska tonårsfasen, fåordig, hopplös att få ur sängen på morgonen (som sin mamma i samma ålder), drar på alla tjänster eller frågor man ber om och vägrar bjuda på sig själv. Livet kretsar kring mobilen och första riktiga flickvännen. Jag inser själv att jag har dåligt tålamod till denna form av "tonårsfasoner" och bävar således när det är dags för Lilltjejen. Oavsett det naturliga behov av frigörelse och biologiskt betingat ifrågasättande och motstånd är brist på respekt från barn till sina föräldrar något som kan göra mig riktigt arg, framför allt när det sker framför mina egna öron och ögon. Det kan vara en så banal sak som Lilltjejens kompisar som kommer tilll mig och frågar "Får vi godis?"  Eller ber om efterrätt när man bjudit dem på middag, frågor som väl mer beror på uppfostran och barnsligt oförstånd - än så länge men som ändå provocerar mig.

Lilltjejen har ju börjat utmana mig mera med det klassiska "inte nu" eller "måste jag" när jag påminner eller ber om något och det behövs tack och lov, igen än så länge inte många upprepningar. Man får ju välja sina strider också som man så populärt säger men när jag själv växte upp var det inte någon fråga om strider ens. Det var bara att göra det och det var bara av den där mystiska kraften kallad respekt som gjorde att man inte ifrågasatte.

 

I vilket fall fick jag tillfälle att knyta kontakt med min gudson denna vecka. En sen kväll då han var nere fick jag med honom till fotbollsplanen där jag med mina två vänsterfötter när det kommer till fotboll jobbade mig svettig i den varma sommarnatten. Jag frågade inget, ville han prata skulle han göra det. 

Två kvällar senare (den andra hade jag tydligen snarkat då han kommit, vilket jag har svårt att tro eftersom jag aldrig snarkar) frågade han försynt om jag ville följa med ner och sparka lite igen. Jag svettades och tyckte att han fick upp andningen lite ialla fall medan han lekande lätt dribblade bort mig. Kanske en timme höll vi på innan han plötsligt öppnade sig. Frågor, frustration, undringar om allt det där som vi föräldrar brinner och önskar så innerligt att de faktiskt ska prata med oss om men som tonåringarna själva aldrig i livet kan föreställa sig göra. Att det är pinsamt, rädsla för besvikelse och vrede, att det är just för att de är ens föräldrar som man inte kan snacka med dem.

 

Jag hör och förstår hans frustration och uppfattningar där jag lyssnar med mitt föräldraperspektiv som är omöjligt att slå av helt. Jag är inte hans förälder och vill inte komma med pekpinnar eller dömanden utan bara vara den lyssnande och rådgivande part han ber om, glad och tacksam för det förtroende han ger mig. Natten känns nästan tropisk där vi sitter med fullmånen över trädtopparna. Svetten kyler ned oss och vi pratar vidare medan vi kommer på fötter igen och fortsätter bolla och skjuta skott. Eftersom jag anser att det är så viktigt, men också för att jag själv som förälder inte önskar annat än att Lilltjejen ska våga prata med mig om precis allt, försöker jag ändå uppmuntra honom till att prata med sina föräldrar, att risk för vrede och besvikelse hör till det ansvar man faktiskt förväntas kunna ta samt bemöta för att uppnå den självständighet och respekt det så mycket handlar om.

Klockan är två när vi är tillbaka och jag slocknar direkt.