En tia…

Startade semestern genom att kliva upp i ottan för att åka till Fågelcentralen, osedvanligt trött och seg trots tidig kväll. Nu har klockan knappt passerat nio och jag ligger redan, blockerat den ljusa kvällen med mörkläggningsgardinerna och känner benen pirra efter många timmar på fötterna.
(null)
Man skulle kunna tro att det är något rovdjur som ska matas och inte en hög med kråkfåglar. Många är munnarna och arterna att hålla reda på, många av de vanligaste förutom kråkfåglarna som talgoxe, blåmes, pil- och bofinkar men också de större fiskmåsarna och trutarna. Små grönfinkar, sädesärlor och svalor till duvor, skator, en skrake och ung tornfalk. Kattugglan bligar ned på oss med dyster blick och den unga vattenrallen orsakade lite huvudbry då den lämnades in. En liten måsunge i sin supergulliga gråfläckiga dundräkt anländer med djurambulansen men är för skadad för att tas om hand. Viltrehabiliterarens telefon ringer hela tiden. En privatperson kommer med en annan måsunge där någons katt blivit för närgången. Jag och Lilltjejen döper dunungen till Åke - efter ungens räddare.

Vi gräver i den lilla tunnan i korridoren efter daggmaskar och klipper dill och sorterar ut de levande mjölmaskarna ur jord- och havregrynsblandningen, diskar kärl, skrubbar golv, tömmer torktumlaren och fyller på från tvättmaskinen som jag också fyller från berget i hörnet. Vi utkämpar en ojämn kamp mot berget av handdukar och virkade bon som småungarna ligger i. Jag viker de torra handdukarna och önskar jag var miljonär. Då skulle jag köpa en, eller nej två sådana där stora maskiner man har i tvättstugor i hyreshus och två jämlika torktumlare. Maskinen de har är inte ens av normalstorlek av den typ de flesta har i sina hem. Jag skulle låta installera ytterligare en diskbänk med vatten, nya platseffektiva förvaringsburar och dra ut vatten till voljärerna så vi inte behöver kånka vattenkannor för rengöring, drick, och bad.
Jag önskar att jag var mångmiljonär så jag kunde låta anläggningschefen få fria händer att riva alla de udda husen, barackerna och skjulen för att designa och bygga nytt. Nya voljärer, fler med bassänger för vattenfåglarna och ordentligt utrymme för personal och volontärer till mat och vila. 
Vid en leverans av djurambulansen noterade vi den personliga nummerplåten och fick berättelsen bakom: En kvinna hade testamenterat så mycket pengar att det räckt till bland annat en ny ambulans. Djurambulansen liksom Fågelcentralen erhåller inga statliga bidrag utan finansieras helt och hållet av donationer och gåvor. När jag jobbade midsommarafton kom två damer med kassar fyllda av produkter från djuraffären och jag såg klasar av hirskolvar sticka upp över förpackningar av olika slag. Alla kan bidra på sitt sätt, behoven är många och aldrig sinande. Tills jag vunnit på det där lotteriet jag aldrig spelar på får jag bidra med min tid och vinner istället värdefulla minnen med min Lilltjej. 

Just nu pågår Fågelcentralens tia-kampanj på Instagram, att förmå så många som möjligt att skänka bara en tia just för att många bäckar små… 
(null)

I samband med att jag och Lilltjejen åtog oss detta arbete registrerade jag mig också som månadsgivare. Det är inga tvättmaskiner men med tiden blir det kanske just det!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0