En ofantligt större behållning hade jag av morgonens besked. Det är sista september och vårens varsel verkställs idag. Hundratals har gått frivilligt, accepterat det erbjudantet som gavs under sommaren men jag tog det inte utan chansade och hoppades. Idag får en del beslutet att sägas upp eller acceptera en annan roll, och om inte sägas upp på grund av arbetsbrist. Jag har under hela processen känt mig relativt trygg, understödd av chefens ständigt försiktiga positiva signaler. Men några garantier har aldrig funnits och har förstås heller aldrig kunnat ges förrän allt varit klart. 

Denna morgon fick jag så besked att jag klarar mig. Skillnaden blir bara den som är till följd av omorganiseringen, så jag får en ny chef och vår produkt flyttas till en annan del av organisationen som förhoppningsvis innebär att vi kommer närmare de produkter vi stödjer. 

 

Så nu har jag lagt en beställning på en "Kånken Sling"! En födelsedagspresent jag lovade mig själv om jag skulle få ett positivt besked. En dam jag golfade med i somras hade en sådan och den var ju bara hur söt som helst att jag omedelbart blev förälskad. Tänk att den ljusblå töntstämplade Kånken som man hade i skolan som barn nu blivit så poppis och utformats i alla möjliga format och färger. Jag kan fortfarande tycka att den vanliga ryggsäcken i sitt nästinitll ursprungliga format är lite, om inte tråkig så mer ofunktionell, men denna miniversion i form av axelremsväska är ju bara så gullig att jag kreverar! Känner mig så lättad, man ska aldrig ta något för givet. 

 

Nu är jag redo för del två som släpptes i fredags! Tror det är sex delar allt som allt.

Lätt huvudvärk och slut i kroppen efter dagens två pass. Kändes riktigt jobbigt att åka mot Frölunda men gick ändå över förväntan. Huvudvärken glömdes när musiken kom igång och till tredje låten var kroppen med. Carina körde de tuffa låtarna fyra och fem så jag visade alternativen men kändes nästan som jag hade kunnat klara dom själv. Fast när passet var över och adrenalinet sjunkit undan kom huvudvärken tillbaka. Så var nog rätt bra att Carina körde...

 

Ett försök att bryta horisontalläget blev en tur till en romersk ruin innan vi återgick till solsängarna. Fast det blev faktiskt två morgonpass för mig medan Christer satt i jobbmöte. 

Alldeles intill lägenheten ligger två riktigt bra restauranger. Bovino stakehouse som vi besökte i onsdags och Casa Velha som fick avsluta vår vecka. Den sistnämnda har överträffat sig varje år vi varit där och de av dunklet i lokalen tråkiga bilderna återger inte på närheten de konstverk de var, inte bara utseendemässigt utan också smakmässigt. Jag vill bara ha med collaget här för att kunna minnas.

Resan hem gick liksom nedresan väldigt smidigt, än smidigare då det var direktflyg. Inget av planen hos de tre bolagen vi åkte var fullbokat men inte långt ifrån vilket vi var lite överraskade av med tanke på coronan. Även om vi snabbt vande oss vid att bära munskydden där nere var det likväl skönt att slippa det så fort vi lämnade transferbussen och gick mot vår bil på långtidsparkeringen.  

Vi var tillbaka i Götet vid middagstid och i vanlig ordning fixade jag allt direkt, tvätten klar, dammsugat och handlat inför veckan. Gott!

Sand, sol, lite moln, spel, morgonjogg och god mat. Det smått bisarra med att gå i badkläder och munskydd utan att egentligen finna det konstigt. Vad fort man vänjer sig ändå...

Är det inte fantastiskt att man kan vara i höstkyliga Sverige på förmiddagen och i ljum värme i Portugal på kvällen?

Lämnade småkatterna till granntjejernas ömma händer för bil söderut till Kastrup. Som bortskämd svensk var det närmast surrealistiskt att äntra Terminal 2 och se alla människor i munskydd. Likaså Shiphol där vi mellanlandade, och slutligen också Faro hade detta krav. En lycklig stjärna att inget direktflyg fanns så jag kunde hamstra "Stroopwaffels", denna holländska delikatess i supersöt form!

Fick många varv virkade på min Queen-filt medan munskydden snabbt blev obekväma bakom öronen. Fick en idé och virkade två band för att dra ihop öronöglorna bakom huvudet istället för att de belastade öronens baksidor. Passageraren bredvid nickade gillande. Tänk de som arbetar med dessa hela dagarna, för att inte tala om de med full skyddsutrustning. Ni ligger vi här i sängen i den nyrenoverade lägenheten och det känns fortfarande som jag har munskyddet på mig, inte när det handlar om förmågan att andas utan där det legat extra an mot hakans undersida, kindbenen och öronen.

Känns nästan overkligt att nu vara här men galet skönt det ska bli! Vi har ju egentligen inte gjort mycket idag men ändå är vi duktigt trötta. Sovmorgon imorgon!

Min Lilltjej kidnappades efter skolan av farföräldrar som led av Ronja-abstinens. Det har ätits på favoriten Max och shoppats vinterjacka. Om en stund har mätarna fyllts på såpass att jag fått grönt ljus att hämta henne.

Vädret är något bättre denna vecka så jag fick tummen ur och gick min runda med röjsågen i området. Likaså fick mitt träd och min buske en rejäl ansning, något min granne klagat på och jag hade på min lista men inte som sagt tagit tag i. Till slut gick hon till styrelsen och klagade...där jag ju är medlem och även om vi kom fram till att mitt träd liksom andras angelägenheter på deras respektive uteplatser endast angår dem så bockade jag av göromålet från listan.

Hennes uteplatser är minutiöst underhållna medan hennes ansiktsuttryck när hon passerat min sagt det mesta. När hon erbjöd mig att haka på tjänsterna av hennes eminenta fönsterputsare varannan månad och jag tackade nej med motiveringen att jag möjligtvis tvättar mina max en gång per år höll hon på att få en hjärtattack.

Våra prioriteringar är helt klart i olika solsystem.

Medan jag röjer undan resterna av halva mitt träd och tre fjärdedelar av busken slirar en ambulans och tre polisbilar in på området med påslagna sirener. De frågar efter ett specifikt husnummer och jag gissar medan jag viftar vagt med handen. En av de blåklädda har till och med kravallsköld med sig.

De lokaliserar numret de söker till huset längst ut i andra änden av min länga och försvinner in. Plötsligt svärmar området av grannar som viskar med allvarliga miner och barn med glittrande ögon.

På min väg till soprummet passerar jag ambulansen där mamman står med armarna om sin son som bara är något äldre än Ronja. Jag vet inte ens vad de heter, ointresserad som jag varit av att bekanta mig med mina grannar. 

Nere vid soprummet står deras närmsta granne som grejat med sin företagsbil och jag behöver inte ens säga något då jag fullkomligen ser hur gärna han vill komma med sin teori.

Jag känner mig bara ledsen, än mer av grannens teorier och ångrar att jag inte gick fram till mamman och barnet och frågade om jag kunde göra något, inte vara en av alla de där som bara tittar på, viskar och gissar. Men som vanligt kommer tankarna på att inte störa, att inte uppfattas som att man lägger sig i familjeangelägenheter som inte angår mig, och jag känner dom ju inte ens.

Jag känner mig ledsen för att jag gick med röjsågen längs deras staket en halvtimme tidigare utan att ha en aning om sorgen bara några meter innanför väggarna.

Jag funderar på att baka något att bara lämna utanför dörren, något för att visa att någon bryr sig, men vill jag det för min eller deras skull? Och spelar det egentligen någon roll? Och såklart, rädslan för att en sådan gest skulle tas illa upp och istället ha rakt motsatt effekt.

Är det typiskt svenskt? Det där att bara sköta sitt, låta folk hålla sina fasader ifred och inte inkräkta i andras liv? Jag vet bara att det gnager i mig, att jag tänker på sonen och att jag inte har modet att göra något.

Som väntat regerar träningsvärken i mina armar idag och började dagen med seg och motvillig kropp.

Christer var sugen på att testa padeltennis och det kan man ju inte säga nej till då det är riktigt roligt. Enda möjliga tiden i våra kalendrar var lunch idag så min ynkliga lekamen fick gilla läget.

Torslanda padelcenter var nytt och fräscht, som de flesta av dessa anläggningar som poppar upp överallt i spåren av denna nya innesport. Han hade dock missat att man vid två personer spelar på en mindre singelbana och då den nu var bokad fick vi köra på en vanlig. Gick bra men mera spring och kroppen svarade mycket bättre än jag väntat. Efteråt dog den dock så nu sitter jag bara som en grönsak i bilen och hänger istället för min vanliga promenad medan Lilltjejen spelar flöjt. Skulle lätt kunna lägga mig och sova!

Mina armar är som överkokta nudlar och underarmarna värker. Det där jäkla repnätet är ju bara dödens jobbigt! Regnet föll obönhörligt hela tiden men teamens humör var alltjämt på topp. High Adventure i Partille har jag besökt tidigare för många år sedan med Johan och därefter gjort den i Borås och Lindvallen. Blå och röda banan avverkades, den tuffaste röda med den bästa moroten i slutet - den 170 meter långa ziplinen. Jisses vad slut man var och blöt in på bara skinnet, men mycket roligt!

Av teammedlemnarna gick alla den gröna, några slutförde den blå och två slutförde den röda. Hindret där man ska svinga sig i ett rep till ett nät är den mentalt tuffaste men än värre förra gången jag var här, då det var en trapets man behövde hoppa lite för att nå och svinga sig över istället för repet. Trots att man vet att man är säkrad är det så jäkla läskigt!

Med darrande armar fick jag skynda mig därifrån till min klass i Frölunda. Japp, inte så smart kanske men idag var den bästa dagen för de flesta så det var bara att låta armarna gilla läget. Gick faktiskt helt ok efter tredje låten, phu! Men nu är jag duktigt trött som sagt och gled ned mellan lakanen direkt efter jag sagt godnatt till Lilltjejen. Misstänker att jag har en go träningsvärk att vänta imorgon och kan nog tänka mig att mina kollegor också kommer att ha det!

Fick förresten med några av mina fina deltagare i Majorna igår. Body Pumpen som annars ligger kloss efter hade skjutits fram så det fanns tid för en after groupie. De är så duktiga!

Det slog mig där i bilen in till stan, min första after work med tjejer i min ålder. Inte jag, Ola eller Mikael eller avtackningsmiddag utan bara en aw med andra Scrum masters. Den föranleddes av att de ville testa mitt pass vilket de gjorde med bravur. 

Kroppen var med betydligt bättre skönt nog och middag på Moon Thai kitchen smakade ypperligt efteråt. Jag hade riktigt trevligt och kroknade främst för att jag vid tiotiden vanligtvis brukar ligga i sängen. 

Blev i onsdags klar med sjalen, min första virkade sjal! Kunde såklart inte låta bli, utan påbörjat ännu en i andra färger...! 

Så var de tillbaka! I varje fall för en dag, som för att känna sig för att ta sig till och från kontoret. För att minska trycket på vårt överbelastade landskap kommer alla team att alternera varannan vecka på kontoret - för de som vill. Inga måsten att komma hit. Än så länge är det väldigt tunt då många föredrar att undvika kollektivtrafiken och en del också vant sig vid och föredrar att arbeta hemifrån. Jag tillhör ju den gruppen, men om mina teammedlemmar är på kontoret vill jag också vara det.

Som ett välkommen tillbaka hade jag ägnat några timmar i helgen till främst småkakor som inte innehåller ägg. Toscakakorna hade dock en rykande åtgång. Muthu som nyligen kommit tillbaka från Indien bidrog med mina silvriga favoriter och ett annat populärt och kryddigt snacks som jag gärna undviker, trots deras försäkringar att det inte är så starkt. Jag vet nog.

 

Det märks att vi nu befinner oss i huvudkontoret då det klickar omkring tunna höga klackar och små dräkter, blusar och kjolar tillsammans med mörka kostymer, skjortor och i en del fall slipsar. Jag känner mig som jäntan från landet och tacksam för att det faktiskt är väldigt blandade kostymer i bygget. Visst kan det vara kul att piffa till sig ibland, men vareviga dag? Christer har ett antal gånger påpekat hur skönt det är att jag inte är en sådan som håller på och fixar med mitt utseende, men å andra sidan kanske han istället tycker jag ser ut som en sophög. Han kanske tar det onda med det goda helt enkelt. Jag bakar till exempel väldigt smaskiga kakor!

 

 

 

Alltså, känner mig inte hundra ännu men likväl mycket bättre. Såpass att man nästan undrar med tanke på hur jag mådde i onsdags så jag nog aldrig haft en så snabbt passerad förkylning. Snorar lite och nyser men ingen hosta, feber eller halsont. 

Medan Lilltjejen tränade fotboll i en ganska skön kväll pälsade jag på mig och snigelpromenerade. Energin och orken var verkligen botten men allteftersom tiden gick kände jag mig piggare. 

Väl hemma fick jag direkt koppla upp mig till vår virtuella kvartal. Tillsammans med drygt åttio andra instruktörer presenterades vi den nya releasen och uppmuntrades även att testa på några av övningarna tillsammans framför kameran. Några få som hade utrymme testade.

Mitt virkprojekt går sakta men säkert framåt. Mönstret är verkligen kul men färgvalet är jag som sagt inte lika nöjd med. Fotade ute i solljus men tycker ändå inte att färgerna återges ordentligt. Isländska Tinna som ligger bakom mönstret håller en CAL, crochet along som jag registrerat mig på men mitt garnkit som jag beställde i slutet av augusti har ännu inte kommit och eventet börjar nästa vecka. Visserligen måste man inte följa med exakt men det hade ju varit kul - och framför allt surt om jag verkligen inte får min beställning.

Fort gick det. Från några sporadiska nysningar under förmiddagen till snorfylld näsa, glåmig blick genom svidande ögon och huttrande under eftermiddagen.

Lilltjejen var ju hemma förra veckan och Johan låg i feber. Antingen får jag skylla på dom eller min kyliga natt i tältet men hemma blir jag imorgon helt klart. Covid eller inte är ju omöjligt att säga. Att försöka testa sig för aktiv smitta nu är ju omöjligt när vårdcentralerna bombarderats efter att barn uppmanats att testas. Känns lika väl att vänta tills det är över och då göra antikropps-test?

 

Hursomhelst är man ju rätt van att jobba hemifrån och ärligt talat har det varit delade känslor inför att vara på kontoret. När man sitter i Teamsmöten är det svårare att fokusera då det rör sig folk omkring en och att sitta i ett mötesrum F2F känns ovant. Hemifrån blev som sagt det nya normala.

 

Normalläge här hemma också i fråga om katternas ständiga närvaro och omtänksamma leveranser. Sagt att Mini är en stor kisse??