Min Lilltjej kidnappades efter skolan av farföräldrar som led av Ronja-abstinens. Det har ätits på favoriten Max och shoppats vinterjacka. Om en stund har mätarna fyllts på såpass att jag fått grönt ljus att hämta henne.

Vädret är något bättre denna vecka så jag fick tummen ur och gick min runda med röjsågen i området. Likaså fick mitt träd och min buske en rejäl ansning, något min granne klagat på och jag hade på min lista men inte som sagt tagit tag i. Till slut gick hon till styrelsen och klagade...där jag ju är medlem och även om vi kom fram till att mitt träd liksom andras angelägenheter på deras respektive uteplatser endast angår dem så bockade jag av göromålet från listan.

Hennes uteplatser är minutiöst underhållna medan hennes ansiktsuttryck när hon passerat min sagt det mesta. När hon erbjöd mig att haka på tjänsterna av hennes eminenta fönsterputsare varannan månad och jag tackade nej med motiveringen att jag möjligtvis tvättar mina max en gång per år höll hon på att få en hjärtattack.

Våra prioriteringar är helt klart i olika solsystem.

Medan jag röjer undan resterna av halva mitt träd och tre fjärdedelar av busken slirar en ambulans och tre polisbilar in på området med påslagna sirener. De frågar efter ett specifikt husnummer och jag gissar medan jag viftar vagt med handen. En av de blåklädda har till och med kravallsköld med sig.

De lokaliserar numret de söker till huset längst ut i andra änden av min länga och försvinner in. Plötsligt svärmar området av grannar som viskar med allvarliga miner och barn med glittrande ögon.

På min väg till soprummet passerar jag ambulansen där mamman står med armarna om sin son som bara är något äldre än Ronja. Jag vet inte ens vad de heter, ointresserad som jag varit av att bekanta mig med mina grannar. 

Nere vid soprummet står deras närmsta granne som grejat med sin företagsbil och jag behöver inte ens säga något då jag fullkomligen ser hur gärna han vill komma med sin teori.

Jag känner mig bara ledsen, än mer av grannens teorier och ångrar att jag inte gick fram till mamman och barnet och frågade om jag kunde göra något, inte vara en av alla de där som bara tittar på, viskar och gissar. Men som vanligt kommer tankarna på att inte störa, att inte uppfattas som att man lägger sig i familjeangelägenheter som inte angår mig, och jag känner dom ju inte ens.

Jag känner mig ledsen för att jag gick med röjsågen längs deras staket en halvtimme tidigare utan att ha en aning om sorgen bara några meter innanför väggarna.

Jag funderar på att baka något att bara lämna utanför dörren, något för att visa att någon bryr sig, men vill jag det för min eller deras skull? Och spelar det egentligen någon roll? Och såklart, rädslan för att en sådan gest skulle tas illa upp och istället ha rakt motsatt effekt.

Är det typiskt svenskt? Det där att bara sköta sitt, låta folk hålla sina fasader ifred och inte inkräkta i andras liv? Jag vet bara att det gnager i mig, att jag tänker på sonen och att jag inte har modet att göra något.