Liksom när man återvänder från semestern kändes jeansen synnerligen obekväma att dra på idag. Åkte in till kontoret en sväng där det var måttligt fler bilar på parkeringen men mitt landskap fortfarande tomt. Obekvämt var det också med det kyligare och betydligt blötare vädret när man nu varit bortskämd med åtskilliga dagars sol. Fick inhandla nya fingervantar till Lilltjejen, av den sort jag trodde hon hade tusen men nu mystiskt gått upp i rök. I samma kasse hamnade också några sommarplagg då hennes provningar föregående vecka renderade ett flertal av fjolårets till den konstanta kategorin urvuxna. 

Att Simba är hemma igen påmindes man abrupt klockan 05.30 då högljudda plaskanden hördes från köket. Den vida vattenskålen med dess innehåll är tydligen skojigt att gräva ur eller vad sjutton han nu gör för golvet var en sjö med allehanda våta spår åt alla håll och kanter. Sedemera har den stora skålen bytts till en mindre som nu huserar inne i badrummet. 

 

Såg en rubrik gällande teori om handslagets utdöende i och med Coronaepidemins förhållningsregler. Kan man hoppas att detsamma gäller de förbenade kramarna också? Att hälsa med handskakning har jag inget emot, det känns rejält och lagom såvida man slipper de där slappa och fuktiga halvslagen som kan jämföras med att skaka tentakel med en halvdöd bläckfisk. Varför har så många så svårt att ge ett ordentligt handslag förresten? Fattar de inte vilket intryck det ger av personen i andra änden av tentakeln?

Nåväl, kramarna var det ja och den välsignelse det vore att slippa dom och dess ständiga dilemma kring huruvida den är erforderlig eller ej. De där tillfällena när man är påhäng till någon som är på kramnivå med alla de andra i sällskapet. När man ses är det tryggt och bra, hejhej och skaka hand och trevligt att träffas, men när man ska skiljas åt och alla andra kör sina kramkalas och man känner krystningarnas krystningar och de där blixtsnabba prövande ögonkasten när turen kommer till dig och INGEN AV ER RIKTIGT VET och du ve och fasa kör fram näven i samma ögonblick som den andre öppnar famnen. Heheheeee! 

Jag kanske ska testa fistbump istället, bara köra fram den och se reaktionen.

 

Inga barn får sälja i år på grund av Coronan så det är digitala Majblommor som gäller istället. Lite svår att fästa i jackslaget men är ju inte det viktigaste.

Värmen har fortsatt varit sommarlik, framför allt i skyddat läge där det varit nästan för varmt. Bror är så söt som kommer och klämmer sig ned en stund innan han får söka skugga igen. 

Gott gäng i Frölunda som vanligt, även Majorna igår där det till skillnad från Lindholmen är fullbokat. Också gott att ha Lilltjejen och Simba tillbaka här hemma, den sistnämnde nu pirrandes intill mig i soffan medan den förstnämnda försett sig ett kvällsmål där nere. Min självständiga och stora Lilltjej!

 

...Jag har ju som sagt börjat vänja mig. Vänja mig vid att kliva upp, dra på mysbrallorna och inta en frukost i två olika versioner beroende på vilken vecka och därmed sällskap jag har. När sagda sällskap trampat iväg till skola eller eget hemmakontor långt-bort-i-stan har jag fnulat med valfri aktivitet från nyttighetsskalan läsa bok för femte gången eller rasta dammsugaren - oftast det förstnämnda, innan jag avverkat de få stegen till min dator och knapptryckningarna till att officiellt vara på arbetet.

Idag blev det en tur ut till Torslanda och PVE för upphämtning av en leverans. Det är glesare på parkeringarna men ändock mer folk än jag förväntat mig. Jag vågar mig på att tro att orsaken ligger i andelen anställda jämtemot konsulter som inte behöver åka kommunalt som sitter där ute jämfört med Gamlestan. Jag ser dessa personbilstransporterade ljushylta människor i sina skjortor och kavajer, klänningar som lockats fram av vårvärmen med datorväskor över axlarna och finner mig fylld av avsmak. Det förvånar mig, jag som alltid älskat känslan av att vara en del av detta flöde av trygg regelbundenhet, av att i praktiken ratta mig in i ledet känner jag nu varken längtan eller saknad efter detta utan istället helt tvärtom. Jag vill inte tillbaka dit. Jag är tillfreds med mig själv framför mina skärmar i mina mysbyxor där jag nästintill kan göra det jobb jag behöver ändå. De flesta team är mer eller mindre remote så som vi var där i början innan alla hunnit komma till vår sida av jordklotet med den frustration det innebar. Nu är vi alla remote och förutsättningarna därmed lika med stundtals opålitliga uppkopplingar samt svårigheter att höra och göra oss hörda. Jag behöver inte den fysiska praktikaliteten och som jag inser nu starka symboliska aktiviteten i att fysiskt kliva in i min bil och följa morgonpulsen till en annan plats. Det var viktigt för mig att vara på plats, att min blotta närvaro var det kvitto jag behövde, de egna förväntningar jag hade för att bevisa och uppfylla min plats i maskineriet.

 

Att arbeta hemifrån var för mig lika med att fuska, att "arbeta hemifrån", att man trots faktiskt arbete ändå inte arbetat - på riktigt. Skämskudde på det.
Men när vi nu alla varit mer eller mindre tvungna att faktiskt stanna hemma har jag fått omformulera min definition kring detta i takt med min insikt i hur väl jag funnit det faktiskt fungera. Min svanskota och rumpa håller kanske inte med, vilket återbesöket i Gamlestadens kontorsstol i måndags påvisade rejält och visst finns det ofrånkomligen mycket man inte kan ersätta eller uppfylla där man sitter remote. Men med min nya insikt tror jag mig framgent - när hela den här Coronagrejen blåst över faktiskt kunna arbeta hemifrån utan medföljande skämskudde.

 

Jag börjar vänja mig vid att sitta hemma. Där jag initialt trodde hemmets olika frestelser skulle dra mig från datorn så som "bara" sätta på en tvättmaskin, ta en tur med dammsugare eller "bara" göra några omgångar Civ6, fann jag mig istället jobba mer än vanligt. Tror helt sonika att det har att göra med att samma mängd arbete nu ska utföras på mindre tid. Scrum-eventen ska ju genomföras och faciliteringskurserna förberedas ännu mer - just för att de nu måste genomföras online istället. Den där förkortade arbetstiden som innan Coronapandemin infördes på prov här och var känns nu som en rätt bra idé då de där praktikaiteterna som kan fresta hinns med före och efter, och den tid som är satt att arbeta används än mer effektivt. 

 

På måndag öppnar kontoren upp igen, vi är välkomna tillbaka till Gamlestan men jag känner mig lite kluven. Det som kändes svårt att lämna har jag ju riggat upp tillfredsställande här, med avsaknad av riktig stol samt höj- och sänkbart skrivbord som enda nackdel. Lyxproblem javisst.

Den mentala skillnaden att faktiskt befinna sig på kontoret istället för hemma har som sagt inte visat sig vara det problem jag fruktade - jag har ju den lyxen att inte ha några hemmavarande barn samt ett riktigt arbetsrum helt för mig själv. Det mest distraherande jag hittills erfarit har varit katternas stundvis intensiva pockande på uppmärksamhet genom sitt på typiska katters vis kliva omkring eller helt sonika lägga sig på tangentbordet.

 

Möjligtvis kan rutinen vara något jag saknar, att sätta sig i bilen och glida ut från motorvägens påfart och in i den där vardagsströmmen jag så ofta finner så fundamental och tillfredsställande. På kontoret kommer det ändå inte att finnas några team, de vågar inte ge sig ut på bussar och spårvagnar, knappt ens för att handla mat. En ska sluta och en har precis fått veta att mamman plötligt avlidit hemma i Indien, men inga flyg går så de är fast här. Fall som dessa gör Coronan mera verklig liksom programledaren Adam Alsings död som nu tronar frontsidorna. Närmare 1500 har nu dött i Sverige och dagspressen har försökt sätta ansikten på offren, anonyma sorgliga historier som inte berör fler än de närmast sörjande. Plötsligt dör en kändis och där Tegnell blivit förkämpens ansikte har offren äntligen fått en publik representant i form av Alsing. Hans död är inte mer sorglig än någon av de andras om man nu ska göra något så vulgärt som att jämföra, men visst är det också en smula vulgärt när en kändis bortgång tillges scrollmeter när samma sjukdom redan skördat så många fler? En del tycker det är sorgligt att studenternas firande ställs in och ur ett för deras egoistiskt perspektiv kan man kanske hålla med, men att min kollega nu inte kan resa hem till sin familj, eller andra familjer och vänner inte kan ta farväl av sina närstående som ligger isolerade på ålderdomshem och sjukhus - det tycker jag är obeskrivligt sorgligt.

 

Tycker också det är lite sorgligt att så många av de som inte tillhör riskgrupper inte vågar gå ut, många med motiveringen att inte utsätta sig själva eller andra för risk. Men finns det inga andra sätt att gå ut än att hamna tätt inpå andra människor? Lever alla i myrstackar? 

Så till spott och spe för dessa personer sticker jag ut på lunchrundor så gott jag kan i ett tempo som närmast kan jämföras med när jag påbörjade min löparkarriär där för dryga fem år sedan, det vill säga sorgligt. Det inställda Göteborgsvarvet kanske gav mig ett års frist.

Morgonpigga är vi båda så lite efter nio parkerade vi bakom Götaplatsen för att plocka Pokemons i centrum. Jag har ju inte spelat på flera år medan Ronja är rätt aktiv tillsammans med Johan och bonusfamiljen - hon fick uppdatera mig kring hur det fungerade...

Nästan varenda Pokémon jag fångade var ny för mig så nej, jag hade inte kommit långt då jag slutade. Ett öde centrum med isande kall vind som allt eftersom timmarna gick bitvis kunde släppa igenom solens värme. Vi intog vår varma choklad respektive nyponsoppa vid Nordstan mot Centralstationen, lite udda plats kanske men jag tyckte det var mysigt att sitta där och iaktta människorna som passerade. Dessa blev också fler och fler allteftersom solen värmde och vissa affärer började ha öppet.

Med näsorna mot skärmarna navigerade vi oss till Mr Cake där vi delade på en tårtbit av "Pink Sensation" tror jag den kallades, men kunde inte äta upp! Jag fann den allt för söt och Lilltjejen imponerades mer av att se på när verken skapades än av hur de smakade. 

Med trötta fötter och mobiler tömda på batteri åkte vi hemåt för en väldigt sen lunch. Känns rätt ok att ta det lugnt resten av dagen! Eller... kanske tar vi och fångar några till vid en promenad till pizzerian!

Vilket härligt väder vi haft senaste dagarna, majoriteten tillbringad framför skärmarna men till fredagen och dess lovdag kunde solen avnjutas. Långpromenad i vackra Gunnebo och fix i min lilla täppa där Lilltjejen nu har en egen låda förberedd för sådd. Hade ju bara fokus på att rädda jordgubbarna och sade nej till hennes fråga om egna frön att plantera. Sedan började jag tänka "varför tusan inte?" Vi har ju plats och det är ju jättespännande att så och se det gro, i detta fall till något användbart! 

Slopade tanken på att låta henne välja frön själv och därmed undvika diskussioner kring varför vattenmeloner och vindruvor skulle vara dömda att misslyckas. Morötter och sallad torde vara trygga och säkra kort, men varför är jag inte förvånad över att det finns femtioelva olika sorter?

Kompletterade med lite mer jord hos jordgubbarna och täckte sedan med fräsch bark. Hoppas innerligt den där koppartejpen fungerar nu!

 

 

I fredags följde Elvira med hem från skolan så jag snodde ihop en spontan äggjakt på baksidan. Av någon mystisk anledning hade Påskharen varit förbi och lämnat ett brev med instruktioner. Det var uppskattat och ett roligt inslag innan fredagstacon.

Idag söndag bjöd på vårvärme trots envist kylig vind. Vi tog en tur till Plantagen för operation rädda-jordgubbarna och köpte pallkragar, jord och en sorts koppartejp som snigeleländena tydligen inte ska gilla.

Vi hann faktiskt färdigt innan det var dags för lunch och Lilltjejens fotbollsträning. Fick upp lite påskpynt i vårt träd också, nöjd undertecknad!

Med all tid jag sitter framför datorn och inte alltid fokuserar på scrummasteri blir det rätt frekventa svep över Aftonbladets, Expressens, Omnis och GPs virtuella frontsidor. Alla andra kostar pengar som jag i nuläget inte känner det värt att investera i. När intet nytt uppdaterats bland rubrikerna efter tredje gången jag klickat förbi inom en kvart kan jag testa DI ibland samt Mölndalsposten. Jag bor ju ändå i Mölndals kommun liksom så lite lokal uppdatering kan ju inte skada. Sagda tidning bad gemene man skriva om sin tillvaro i dessa Corona-tider och tio minuter senare hade jag visst skrivit lite om min. Lite kul att det kom med och publicerades direkt, kanske det inte är så många som faktiskt skickat in men mera kul var den snabba responsen efter mitt inskick från chefredaktören som frågade om jag eventuellt skulle vara intresserad av att bli krönikör hos dom! De var tydligen på gång att ersätta en av dem och hade några alternativa namn redan så ingenting säkert. Men om jag var intresserad skulle jag tas med som ännu ett möjligt alternativ under beaktning. Kul!

Jag är riktigt stolt över att jag inte omedelbart  ifrågasatte med jobbiga "inte kan väl jag", utan bara ja, tack så mycket. Vuxenpoäng på det.

Att jag sedan kände skrik/skräck- emojin inombords, lusläste deras andra krönikor jag kunde hitta och till och med fick googla skillnaden mellan "Ledare" och "Krönika", inbillar jag mig vara ett sunt tecken på min välutvecklade självinsikt!

Jisses vad det blåste igår och natt! Hela radhuslängan knakade och vinden dånade så Lilltjejen trodde det var fyrverkerier. Var lite sugen på att gå ut bara för att uppleva kraften...

 

Blev några ärenden igår, bland annat för att köpa Ronjas första toppar! Var vi verkligen så tidiga när vi var barn eller var det bara jag som var sen? Kan dock inte minnas att kompisarna började få bröst redan i lågstadiet. Är jag knäpp som tycker det är supermysigt att prata om kroppens utveckling och handla med min dotter? Vill att hon ska känna att det är naturligt och inte konstigt att prata om och tycker det blev lite högtidligt när hon förväntansfullt fick prova de tre vi köpte. Min stora Lilltjej! Visst fick jag hålla tillbaka ett överrumplat gurgel den dagen hon helt oförmodat kläckte ur sig "Varför säger pojkarna "knulla" hela tiden? Och vissa tjejer också". Men det är ju så jag vill att det ska vara - att hon kan fråga om vad som helst! Vi pratar, jag frågar, hon spekulerar och så diskuterar vi.

 

Igår sade hon hej då till Balltorpslaget när de var klara med sin träning och överlämnade present till tränarna och hon fick köra deras avslutande ramsa så det blev ett bra avslut.

Också bra var vårt nya tillskott i akvariet, och de är yttepyttesmå! Svårt att föreställa sig att Wall-E faktiskt var så liten i början men får se huruvida Mårten, den svarta överlever då det redan nu ser ut som att Goldie mobbar honom. Också Wall-E var nog den troliga orsaken till att de andra två svarta jag hade i början fick väldigt korta liv...
Och ja, det blev en sats med kubbar också under kvällen!

Det krävdes en Coronaepidemi för att jag skulle ta tag i det eftersatta arbetsrummet som mest verkar som en form av förvaringsplats. Kartonger som blivit stående sedan flytten är nu förpassade till, eh, det andra rummet tillika förvaringsutrymmet.

Hann knappt koppla in ena skärmen så var katterna där. Kompletterade med lite kabel idag så jag nu har båda stora skärmarna uppkopplade, gött! Ont i rumpan får jag dock efter bara någon timme trots en rejäl ihopvikt filt som sittdyna. 

Igår hade Lilltjejen träning med nya laget i Jitex och vilken skillnad det var! Från två frivilliga tränarföräldrar med mycket lek till fyra seriösa ledare med träningsupplägg därefter. Trots bara ett-två år i skillnad var nivån bland tjejerna påtaglig och Ronja stortrivdes. Jag hade tack och lov pälsat på mig nästan mer kläder än jag hade i Sälen men höll på ändå att frysa häcken av mig i snålblåsten. Tjejerna sprang sig varma tack och lov. Träning två gånger i veckan och teknikläxa att jobba med till nästa gång.

Idag var det så dags att testa på hemmalektionen för tvärflöjt. Material, uppgifter och filmer som skulle göras innan läraren ringde för uppföljning. Tycker det fungerade riktigt bra och materialet var välplanerat och väl förberett. Det blir ofrånkomligen någon tur till Torslandakontoret eftersom materialet behöver skrivas ut. Kanske man inte ska ta för givet att alla föräldrar har möjlighet till det?

Den vanliga halvtimmeslektionen tog nu minst en timme men tycker det var mysigt att göra det tillsammans. Det är ju en lyx att jag inte bara kan skriva ut och koppla upp för bra bild och ljud utan också genomföra allt i lugn och ro bara hon och jag. 

Jag har mitt hemmakontor fixat, fick komma ut och springa i solen under lunchen - snigelfart men ändock. Bra aktivitet med Lilltjejen och nu Simba på min ena sida och Bror på den andra här i sängen medan Ronja är på övervåningen och målar. Bra dag helt enkelt!

Det är så lätt att förlora perspektivet och låta oron över epidemins effekter ta över. Jag är inte orolig för att smittas utan räknar med att bli det till slut, det känns liksom ofrånkomligt. Jag har fått amorteringsfritt på mitt bostadslån som kompenserar lönebortfallet och finner ingen mening att gräva ned mig i tänk-om-scenarion. De finns där i bakhuvudet så jag slipper bli överraskad, min vanliga pessimist-inställning, eller krassa verklighet som jag föredrar att kalla det. Det är liksom vad det är och blir vad det blir, man kan bara gilla läget och göra det bästa av det. Ibland går det lättare än andra dagar och lyckligtvis är det oftast så. Som idag till exempel.