Det krävdes en Coronaepidemi för att jag skulle ta tag i det eftersatta arbetsrummet som mest verkar som en form av förvaringsplats. Kartonger som blivit stående sedan flytten är nu förpassade till, eh, det andra rummet tillika förvaringsutrymmet.

Hann knappt koppla in ena skärmen så var katterna där. Kompletterade med lite kabel idag så jag nu har båda stora skärmarna uppkopplade, gött! Ont i rumpan får jag dock efter bara någon timme trots en rejäl ihopvikt filt som sittdyna. 

Igår hade Lilltjejen träning med nya laget i Jitex och vilken skillnad det var! Från två frivilliga tränarföräldrar med mycket lek till fyra seriösa ledare med träningsupplägg därefter. Trots bara ett-två år i skillnad var nivån bland tjejerna påtaglig och Ronja stortrivdes. Jag hade tack och lov pälsat på mig nästan mer kläder än jag hade i Sälen men höll på ändå att frysa häcken av mig i snålblåsten. Tjejerna sprang sig varma tack och lov. Träning två gånger i veckan och teknikläxa att jobba med till nästa gång.

Idag var det så dags att testa på hemmalektionen för tvärflöjt. Material, uppgifter och filmer som skulle göras innan läraren ringde för uppföljning. Tycker det fungerade riktigt bra och materialet var välplanerat och väl förberett. Det blir ofrånkomligen någon tur till Torslandakontoret eftersom materialet behöver skrivas ut. Kanske man inte ska ta för givet att alla föräldrar har möjlighet till det?

Den vanliga halvtimmeslektionen tog nu minst en timme men tycker det var mysigt att göra det tillsammans. Det är ju en lyx att jag inte bara kan skriva ut och koppla upp för bra bild och ljud utan också genomföra allt i lugn och ro bara hon och jag. 

Jag har mitt hemmakontor fixat, fick komma ut och springa i solen under lunchen - snigelfart men ändock. Bra aktivitet med Lilltjejen och nu Simba på min ena sida och Bror på den andra här i sängen medan Ronja är på övervåningen och målar. Bra dag helt enkelt!

Det är så lätt att förlora perspektivet och låta oron över epidemins effekter ta över. Jag är inte orolig för att smittas utan räknar med att bli det till slut, det känns liksom ofrånkomligt. Jag har fått amorteringsfritt på mitt bostadslån som kompenserar lönebortfallet och finner ingen mening att gräva ned mig i tänk-om-scenarion. De finns där i bakhuvudet så jag slipper bli överraskad, min vanliga pessimist-inställning, eller krassa verklighet som jag föredrar att kalla det. Det är liksom vad det är och blir vad det blir, man kan bara gilla läget och göra det bästa av det. Ibland går det lättare än andra dagar och lyckligtvis är det oftast så. Som idag till exempel.