...Jag har ju som sagt börjat vänja mig. Vänja mig vid att kliva upp, dra på mysbrallorna och inta en frukost i två olika versioner beroende på vilken vecka och därmed sällskap jag har. När sagda sällskap trampat iväg till skola eller eget hemmakontor långt-bort-i-stan har jag fnulat med valfri aktivitet från nyttighetsskalan läsa bok för femte gången eller rasta dammsugaren - oftast det förstnämnda, innan jag avverkat de få stegen till min dator och knapptryckningarna till att officiellt vara på arbetet.

Idag blev det en tur ut till Torslanda och PVE för upphämtning av en leverans. Det är glesare på parkeringarna men ändock mer folk än jag förväntat mig. Jag vågar mig på att tro att orsaken ligger i andelen anställda jämtemot konsulter som inte behöver åka kommunalt som sitter där ute jämfört med Gamlestan. Jag ser dessa personbilstransporterade ljushylta människor i sina skjortor och kavajer, klänningar som lockats fram av vårvärmen med datorväskor över axlarna och finner mig fylld av avsmak. Det förvånar mig, jag som alltid älskat känslan av att vara en del av detta flöde av trygg regelbundenhet, av att i praktiken ratta mig in i ledet känner jag nu varken längtan eller saknad efter detta utan istället helt tvärtom. Jag vill inte tillbaka dit. Jag är tillfreds med mig själv framför mina skärmar i mina mysbyxor där jag nästintill kan göra det jobb jag behöver ändå. De flesta team är mer eller mindre remote så som vi var där i början innan alla hunnit komma till vår sida av jordklotet med den frustration det innebar. Nu är vi alla remote och förutsättningarna därmed lika med stundtals opålitliga uppkopplingar samt svårigheter att höra och göra oss hörda. Jag behöver inte den fysiska praktikaliteten och som jag inser nu starka symboliska aktiviteten i att fysiskt kliva in i min bil och följa morgonpulsen till en annan plats. Det var viktigt för mig att vara på plats, att min blotta närvaro var det kvitto jag behövde, de egna förväntningar jag hade för att bevisa och uppfylla min plats i maskineriet.

 

Att arbeta hemifrån var för mig lika med att fuska, att "arbeta hemifrån", att man trots faktiskt arbete ändå inte arbetat - på riktigt. Skämskudde på det.
Men när vi nu alla varit mer eller mindre tvungna att faktiskt stanna hemma har jag fått omformulera min definition kring detta i takt med min insikt i hur väl jag funnit det faktiskt fungera. Min svanskota och rumpa håller kanske inte med, vilket återbesöket i Gamlestadens kontorsstol i måndags påvisade rejält och visst finns det ofrånkomligen mycket man inte kan ersätta eller uppfylla där man sitter remote. Men med min nya insikt tror jag mig framgent - när hela den här Coronagrejen blåst över faktiskt kunna arbeta hemifrån utan medföljande skämskudde.