Jag börjar vänja mig vid att sitta hemma. Där jag initialt trodde hemmets olika frestelser skulle dra mig från datorn så som "bara" sätta på en tvättmaskin, ta en tur med dammsugare eller "bara" göra några omgångar Civ6, fann jag mig istället jobba mer än vanligt. Tror helt sonika att det har att göra med att samma mängd arbete nu ska utföras på mindre tid. Scrum-eventen ska ju genomföras och faciliteringskurserna förberedas ännu mer - just för att de nu måste genomföras online istället. Den där förkortade arbetstiden som innan Coronapandemin infördes på prov här och var känns nu som en rätt bra idé då de där praktikaiteterna som kan fresta hinns med före och efter, och den tid som är satt att arbeta används än mer effektivt. 

 

På måndag öppnar kontoren upp igen, vi är välkomna tillbaka till Gamlestan men jag känner mig lite kluven. Det som kändes svårt att lämna har jag ju riggat upp tillfredsställande här, med avsaknad av riktig stol samt höj- och sänkbart skrivbord som enda nackdel. Lyxproblem javisst.

Den mentala skillnaden att faktiskt befinna sig på kontoret istället för hemma har som sagt inte visat sig vara det problem jag fruktade - jag har ju den lyxen att inte ha några hemmavarande barn samt ett riktigt arbetsrum helt för mig själv. Det mest distraherande jag hittills erfarit har varit katternas stundvis intensiva pockande på uppmärksamhet genom sitt på typiska katters vis kliva omkring eller helt sonika lägga sig på tangentbordet.

 

Möjligtvis kan rutinen vara något jag saknar, att sätta sig i bilen och glida ut från motorvägens påfart och in i den där vardagsströmmen jag så ofta finner så fundamental och tillfredsställande. På kontoret kommer det ändå inte att finnas några team, de vågar inte ge sig ut på bussar och spårvagnar, knappt ens för att handla mat. En ska sluta och en har precis fått veta att mamman plötligt avlidit hemma i Indien, men inga flyg går så de är fast här. Fall som dessa gör Coronan mera verklig liksom programledaren Adam Alsings död som nu tronar frontsidorna. Närmare 1500 har nu dött i Sverige och dagspressen har försökt sätta ansikten på offren, anonyma sorgliga historier som inte berör fler än de närmast sörjande. Plötsligt dör en kändis och där Tegnell blivit förkämpens ansikte har offren äntligen fått en publik representant i form av Alsing. Hans död är inte mer sorglig än någon av de andras om man nu ska göra något så vulgärt som att jämföra, men visst är det också en smula vulgärt när en kändis bortgång tillges scrollmeter när samma sjukdom redan skördat så många fler? En del tycker det är sorgligt att studenternas firande ställs in och ur ett för deras egoistiskt perspektiv kan man kanske hålla med, men att min kollega nu inte kan resa hem till sin familj, eller andra familjer och vänner inte kan ta farväl av sina närstående som ligger isolerade på ålderdomshem och sjukhus - det tycker jag är obeskrivligt sorgligt.

 

Tycker också det är lite sorgligt att så många av de som inte tillhör riskgrupper inte vågar gå ut, många med motiveringen att inte utsätta sig själva eller andra för risk. Men finns det inga andra sätt att gå ut än att hamna tätt inpå andra människor? Lever alla i myrstackar? 

Så till spott och spe för dessa personer sticker jag ut på lunchrundor så gott jag kan i ett tempo som närmast kan jämföras med när jag påbörjade min löparkarriär där för dryga fem år sedan, det vill säga sorgligt. Det inställda Göteborgsvarvet kanske gav mig ett års frist.