Liksom när man återvänder från semestern kändes jeansen synnerligen obekväma att dra på idag. Åkte in till kontoret en sväng där det var måttligt fler bilar på parkeringen men mitt landskap fortfarande tomt. Obekvämt var det också med det kyligare och betydligt blötare vädret när man nu varit bortskämd med åtskilliga dagars sol. Fick inhandla nya fingervantar till Lilltjejen, av den sort jag trodde hon hade tusen men nu mystiskt gått upp i rök. I samma kasse hamnade också några sommarplagg då hennes provningar föregående vecka renderade ett flertal av fjolårets till den konstanta kategorin urvuxna. 

Att Simba är hemma igen påmindes man abrupt klockan 05.30 då högljudda plaskanden hördes från köket. Den vida vattenskålen med dess innehåll är tydligen skojigt att gräva ur eller vad sjutton han nu gör för golvet var en sjö med allehanda våta spår åt alla håll och kanter. Sedemera har den stora skålen bytts till en mindre som nu huserar inne i badrummet. 

 

Såg en rubrik gällande teori om handslagets utdöende i och med Coronaepidemins förhållningsregler. Kan man hoppas att detsamma gäller de förbenade kramarna också? Att hälsa med handskakning har jag inget emot, det känns rejält och lagom såvida man slipper de där slappa och fuktiga halvslagen som kan jämföras med att skaka tentakel med en halvdöd bläckfisk. Varför har så många så svårt att ge ett ordentligt handslag förresten? Fattar de inte vilket intryck det ger av personen i andra änden av tentakeln?

Nåväl, kramarna var det ja och den välsignelse det vore att slippa dom och dess ständiga dilemma kring huruvida den är erforderlig eller ej. De där tillfällena när man är påhäng till någon som är på kramnivå med alla de andra i sällskapet. När man ses är det tryggt och bra, hejhej och skaka hand och trevligt att träffas, men när man ska skiljas åt och alla andra kör sina kramkalas och man känner krystningarnas krystningar och de där blixtsnabba prövande ögonkasten när turen kommer till dig och INGEN AV ER RIKTIGT VET och du ve och fasa kör fram näven i samma ögonblick som den andre öppnar famnen. Heheheeee! 

Jag kanske ska testa fistbump istället, bara köra fram den och se reaktionen.