Är det bara jag som tycker det är skönt att nysa? Framför allt när man är tät i näsan eller allmänt slemmig. "Prosit", säger avkomman då hon rycks ur insomningen.
Jag joggade ju där från man och barn till bilen vid vår cachingtur och en underlig känsla infann sig. Med kängor, dubbla brallor, underställströja, fleece- plus skaljacka och fickorna tyngda av grejer kanske jag mer humpade än joggade fram, men det kändes bra. Det kändes hör och häpna s-k-ö-n-t och ännu värre, lätt! Det kan bero på att det var mestadels nedför, ganska brant nedför dessutom. Kan också ha berott på påskhelgens komatosliknande tillstånd som stundtals gett den där klaustrofobiska imploderande känslan. Kanske också en faktor var den extrema längden av halvannan kilometer. Men som en extrem liknelse kände jag mig som en kalv på grönbete där jag typ-joggade fram. Om inte annat så var det efterföljande combatpasset med sin r-e-n-a-n-d-e känsla ett kvitto på att lökstadiet inte är bra för mig. Notera alltså att löpträning ALDRIG varit en träningsform för mig. När jag tävlade som mest i längdåkningen så var sommarsäsongen rena döden. Min kropp är liksom inte byggd för att springa utan känns som en felkonstruerad flodhäst. Vintersäsongens klubbmästerskap kunde jag spöa skiten ur klubbkompisarna där i spåren, men till sommaren åkte jag på däng så det stod härliga till. Ingen var gnälligare än mig där bland intervallruscherna eller långdistanserna. Det var bara när stavarna togs fram för stavgång och stavsprint(?) som jag fick fart och för en gångs skull uppskattade löpardojjorna.
Jag skulle vilja kunna springa, att som Elin bara tugga på kilometer efter kilometer med spänstiga steg längs mysiga skogsstigar och småvägar. En del påstår att det blir som man föreställer sig bara man vill tillräckligt mycket. Ibland har jag projicerat den där gasellkänslan så tydligt att jag snörat på mig skorna och stuckit ut. Bara för att snabbt upptäcka att det där kvicka rådjuret jag föreställt mig i skogen ersatts av en grävlings klumpiga språng. Nu äger jag inte ens ett par löparskor så det är ganska förståeligt att Johan höjde på ögonbrynen när jag fick ett som ovan beskrivet ryck och uttalade en önskan att springa Göteborgsvarvet! Ja, jag vet. Men det ser ju liksom så KUL ut för de som springer.

När jag bodde i Stenungsund kunde jag emellanåt kliva upp på löpbandet och tugga en stund. Efter cirka tjugo minuter fick jag alltid ont i ett knä. Kanske ett tecken på att jag faktiskt har kass teknik eller fel skor. I vilket fall är Göteborgsvarvet långt borta för min del och kanske ska jag nöja mig med min naiva föreställning av hur jag skuttar runt de tjugoen kilometrarna än krossar illusionen någonstans i Majorna.

Ett snapshot innan jag springer ifrån familjen och en andra från SVT-huset där jag loggade en mystery som Johan löst då jag ju redan var ute på Lindholmen. Imorgon är det pass i Partille som vanligt, här ska påsksnasket tränas bort!

Känner mig lite småförkyld så kroppen var inte riktigt med på slutet. Åtta grymma deltagare trotsade påskledigheten och solen för att svettas med mig. Vi flyttade ner till lilla salen som då blev lagom stor för oss. Fattar inte hur det kan gå att köra med 25 eller hur många de nu tar in på torsdagarna.
Skönt trots förkylningskänslan att få köra slut på kroppen efter många dagars rent slapperi. Också mycket gott att komma ut i solen trots den luriga kylan som envisas att vina runt knutarna. Fick några cacher loggade i Lerum innan jag fick lämna man och barn och småspringa tillbaka till parkeringen. Gott att vi planerat väl så jag redan hade Gulingen med träningsväskan packad och han Saabis för sig och Ronja.
Nu dusch!

Med nattaktiva Gråbröder vet man aldrig vad som väntar på morgonen. Efterbehandlat toapapper till exempel som ger extra luft och mjukhet. Dammsugning av golv ingår ej.

Klockan har just passerat åtta och Lilltjejen bökar intill mig. Hade en tanke på att sedan sätta mig med skrivarkursen men längtar mest till sängen. En långhelg har tagit sin början där folk reser bort, partajar, hälsar på släkt och vänner eller ordnar middagsbjudningar. Vi har ingenting planerat. Jag har inte ens reflekterat över att det var en långhelg på gång och trodde det var arbetsdag på måndag som vanligt. Jag är så t-r-ö-t-t! Få fort man slappnar av (nattning) då totaldör jag fullständigt. Jag antar att det är då man antingen tar sig i kragen och tar vara på den där egentiden, men som ungdomarna sade en gång i tiden: O-R-K-A! Om hela ens kropp och sinne skriker efter att få sova borde man väl göra det?
Det blev en vobbardag där en slö Lilltjej lät mamma vara tråkig vid datorn. Gjorde ett bryt för att åka och handla och fixa två ärenden i Partille, bara för att parkera, ta hissen ner och sedan upp igen för att plånboken ligger kvar hemma. Bra där.
Lilltjejen vill ha sådan där kundvagn med bil framtill så den blir ungefär en kilometer lång och totalt hopplös att manövrera mellan butikshyllorna. Att nyheterna sedan proklamerade att Skärtorsdagen är bland de största matinköpsdagarna på året förvånade mig föga. Gick fram som en bulldozer så pensionärer, stressade slutat-jobbet-tidigare-för-att-hinna människor och rullkorgar flög åt alla håll medan jag pep små ursäkter med flackande blick och svettvåt överläpp.
Dagen bjöd i varje fall på ett positivt besked som jag dock inte riktigt vågar ta in än. Men firade lite försiktigt genom att köpa presenter - till andra. Jag fick ett minimål på Max med jätte-jättenyttiga creole fries till och bjöd föredömligt min avkomma på en egen påse vitaminberikade strips. En annan positiv grej var att vi fick upp min applikation till slut. Det negativa var bara att den urförbannade verksamheten hunnit gå på påskledighet med inställningen att jag är en inkompetent idiot med samma värde som mögel på frukostfrallan.
Nu ska jag göra som tösabiten intill och sova. Ska bara tömma kattlådorna först. Och fylla på deras renslickade matskålar. Och plocka lite från golvet. Nej förresten, stryk det där sista. O-R-K-A.

Efter ett antal våldsöppningar fattade jag till slut hur de är tänkta att öppnas. Det var ju skitsmart - när polletten väl trillat ned! Rena kärnfysiken ju.

Ännu en dag och ännu en nattning. Min tur att vara hemma imorgon så Johan får åtminstone lite jobb gjort. Själv fick jag en synnerligen fulltecknad dag som fick avslutas med den där frustrerade känslan av att man inte hunnit det man behövt och borde. Måste koppla upp mig imorgon då en av mina applikationer ligger nere, något som definitivt bidrog till frustrationen. Vobba kallas det va?
Räkningarna betalda och service av Gulingen bokad. April månad blir en knaper historia. Det är så roligt att se sin lön komma, säga hej och vända igen. En lite kul grej var dock att jag och Johan fick ut exakt lika mycket i lön. Jag med min helknepiga konsultlön som jag fortfarande inte fattat hur den ska beräknas eller fungerar och så blir den på öret lika som Johan, på öret!
Undrar vad jag och Lilltjejen ska hitta på
imorgon tro?

Blivit mycket combat på sistone, verkligen fått nöta in nya releasen. Vikarierade idag för Ylva vilket var gött på ett sätt i och med att mitt torsdagspass utgår pga påskhelgen. Nu blir det litet uppehåll innan nästa på söndag. Mycket folk denna tisdag med positiva kommentarer efteråt. Gillade den jag fick innan passet: "Är det du som ska köra idag? Du som är så hård!" Moahaha!
Nu ligger hårdingen och stryker sin lilljänta över silkeslen rygg efter att ha löst av en snarkande vabbande make. Det är hostande och snorande med dålig matlust men hyfsat gott mod.
Får se när hon behagar somna.

Gött pass i Partille idag! De har verkligen gått upp en nivå sedan jag instruerade här förra vändan. Börjar kännas lite trångt i lilla salen trots att det inte är riktigt fullbokat.
Haft ett intressant och givande nästan tre timmar långt möte med en av leverantörerna på jobbet. Ett möte som skjutits fram femtioelva gånger och man smått bävat för slutade till slut väl.
I full fart startar vi veckan, wihuu!

Många nya deltagare trotsade det fina vädret för att prova på detta fantastiska fenomen Body Combat. Passar ju utmärkt när det är ny musik och koreografi då det är nytt för allihopa. Gick bra trots att jag fick köra själv, bara munnen som inte riktigt sade det kroppen gjorde alla gånger. Men kroppen gjorde rätt så man får hoppas de gör som man gör istället för som man säger. Känner mig lite tom i bollen just nu. Hade varit skönt att bara sitta och glo en stund. Eller ligga på en strand på en öde ö, det hade varit najsigt.

Johan har tagit Lilltjejen och åkt till farmor och farfar på Landet. Jag steker blodpudding och ignorerar både röran på golvet (lätt) och den strålande solen på utsidan (inte lika lätt), sätter mig i fåtöljen och tar itu med skrivarkursens tredje uppgift. Full fokus innan veckans sista combat release i Lindholmen som jag får köra ensam då stackars Anna stukat foten efter sin klass igår. Allmänt tips: Kolla inte sms medan du går i en trappa.

Skriver några rader medan Lilltjejen somnar om. Tillbringat eftermiddagen på Allum för införskaffande av byxor till maken samt proviantering. Att hålla reda på en unge i affärerna driver fram svetten i pannan. Hur är det då med två eller tre?
Shit vad trött jag blev när jag nu lade mig här i mörkret. Klockan är inte ens nio och jag skulle lätt kunna somna. Igår väcktes jag av att jag tappade mobilen på käken. Man vill gärna ha några egna timmar, men när man väl har chansen vill man bara gå och sova. Pressa sig att inte somna bara-för-att, eller krama kudden och inte vara allt för död när Lilltjejen vaknar på morgonkvisten, det är frågan.

Argh! Andra gången det händer, att all text jag skrivit försvinner när jag sedan ska publicera. SÅ irriterande!
I vilket fall blev det teamning igen till kvällens pass då Ylva gjorde mig sällskap. Kul! Jag och Ida försöker se lika fräcka ut och lyckas utan problem, hoho!
Sedan fick jag skynda mig iväg för att möta en eventuell köpare till GammelGulingen som var betydligt mer sympatisk än den förste spekulanten. Han fotade lite under huven för en verkstadskompis och återkomma imorgon, så vi får väl se.
Imorgon är det fredag igen och oj-vart-tog-denna-veckan-vägen!

Med sådant här på jobbet är man glad att man är instruktör med schemalagda pass! Notera de två sorterna chips OCH dip samt de glaserade munkarna.

Johan kunde lösa det med jobbet och hämta på dagis, så nu ligger jag här med stumma armar och ben intill en Lilltjej som nu börjar vända sig bort, ett typiskt tecken på annalkande sömn. Och inte för så länge sedan stod man och skrek som en galning till muy thai låten som (har jag sagt det förr?) är skoningslöst jobbig! Amanda skuttar jump-knees som en gasell medan undertecknad imiterar myrslok. Katastrof.
Men 48 combatanter gjorde oss sällskap, så rackarns kul det är! Andreas var bussig och fotade så får se om det blev något man vågar visa imorgon. Nu ska det bli skönt med en dags återhämtning för denna gammelkropp innan torsdagens pass då Ylva nog gör mig sällskap - kul! Sedan återstår releasen i Lindholmen där grymma Anna gör mig sällskap, om hon nu är frisk tills dess. Hoppas!

Det gick över förväntan och deltagarna gav bra respons framför allt vid muy thai-låten, den är hysteriskt galet jobbig! Jump knees ogillas skarpt av undertecknad!
Koreografin satt förvånansvärt bra och det känns SÅ gott att nu fått köra igenom den ordentligt. Imorgon är det Kållereds tur med Ylva och Amanda - kanske. Farmor och farfar som skulle ta dagishämtningen har åkt på magsjuka stackarna, så om inte Johan kan lösa det med jobbet får jag hoppa av. En kille som ska kolla på Gulingen för eventuellt köp får också vänta, eventuellt ändras igen då jag inte hann idag.
Phu, skönt trött i kroppen.

Man måste ju nyttja skobidraget, så hittat nya som invigdes vid dagens pass i Lindholmen. Det är så svårt det här med skor. Gillade ju Rykä men i det senaste paret jag köpte började fötterna glida omkring under första passet, trots att de satt som ett smäck.
Nu blev det Nike men de gled istället på golvet. Nu verkar det dessutom vara inne med att få till barfotakänsla i skorna vilket jag och mina fötter inte gillar. Hade man velat ha barfotakänsla hade man väl skitit i skor över huvudtaget?
Inhandlade också illgul top och svart linne då framför allt mina toppar behöver uppdaterad. Jag hade två sedan tidigare där den äldsta är sedan 90-talet. Mums.
Åkte förbi GammelGulingen för att tömma den och hämta serviceboken för info till Blocket-annonsen. Mycket papper var det men nu är det rensat, strukturerat och annons på gång. Min fina gamla Guling, känns sorgligt att avyttra den.
Nu är det sista-minuten plugg inför morgondagens release. Som jag erfor när jag var sjuk är det hopplöst svårt att hitta lediga kollegor så jag får köra den själv. Så nu måste alla låtar sitta som ett smäck!
Just ja, fick också trimmat håret vilket var på tiden.

Från alla håll och kanter har jag fått uppmaningar att köra hem försiktigt. Varför? Det är ju bara drygt dubbelt så många hästar under huven som på min gamla Guling. Hoho, gick något lättare att köra om kan man ju säga, men om någon undrar vart Sveriges alla fartkameror är placerade så står de längs E20. Bara upplysningsvis.
Duktigt trött nu. Ska göra min snufsande dotter intill sällskap. God Natt!

Är den inte vacker så säg?
Firar med Red Bull och snask.

Okej, snabbt gjort att åka upp till Köping tänkte jag. Bara upp och så ner igen juh. Vet inte ens om det går att publicera detta inlägg då jag verkar vara ingenstans! När åkte jag buss senast? Tror jag får ladda med Red Bull för att klara hemresan. Tack och pris att jag tog gps:en! Klev av tåget och kollar mess-biljetten, buss från busstationen. Var är den då på denna sömniga plats? Hittar en öppen dörr i det lilla stationshuset, ett bibliotek - vad bra, någon att fråga! Öppet tisdagar och torsdagar, jaha? En trappa upp leder till en ungdomsgård och en tillmötesgående ung kille med fjunig haka pekar ut genom fönstret. "Där är stationen, busskuren på andra sidan gatan." Jag blir så tacksam att jag glömmer fråga om jag får låna toaletten.
Bussen kommer och jag kliver in, visar min mess-biljett, vad hände med stämpelkorten? Pappersvarianten?
Det är fel buss, jag ska med den som kommer bakom säger damen hjälpsamt. Så nu har jag lämnat Kolbäck bakom mig för kort färd till slutdestinationen. Det var ju bara en sväng upp och så ner igen.

Hade lika gärna kunnat vara i Skåne. Känner mig helt lost, hur hamnade jag här? Har en känsla att det blir än värre när jag kliver av i Kolbäck för vidare färd med buss. Kolbäck?

Sitter på ett tåg på väg till Katrineholm. Diverse byten och slutligen buss ska ta mig till Köping där eventuell ny Guling ska inhandlas!
Det är många år sedan jag åkte tåg och känner mig på gränsen till åksjuk faktiskt. Dyrt var det också trots att biljetten köptes en kvart innan avfärd. Med Internet blev det billigare att ta första klass så jag kan jobba på vägen. Rent praktiskt passade det bäst att åka idag men de klartecken som krävdes kom i sista minuten så det blev väldigt hastigt och stressigt för att hinna med detta tåg. Ser nya Gulingen nu så bra ut som bilhandlaren säger så brummar jag hem i den, spännande!
Hann inte äta någon lunch, det kanske bidrar till min känsla av illamående...

Det känns verkligen som att Gulingen sjunger på sista versen. Snart 24000 rullade mil, vindruta sprucken på både tvären och längden och blankslitna sommardäck. Diskussionen har handlat om att sälja innan besiktning, i befintligt skick för en blygsam summa. Rutan går aldrig genom besiktningen, inte heller däcken och att investera i bådadera känns bortkastat. I morse tändes dessutom motorlampan med vad det kan innebära i billig eller snordyr åtgärd. Det skramlar skumt vänster fram när man svänger över ojämnt underlag och man väntar liksom bara på att något ska hända.
Frågan är då vad man ska byta till: dyrare och roligare eller billigare/förnuftigare och tråkigt? Jag vill ju så gärna ha en Guling dessutom vilket begränsar utbudet en hel del. Fördelen är dock att priset blir något lägre då gula bilar av någon anledning anses vara bland den svåraste färgen att sälja. Det kan inte jag förstå.
Har också svårt att förstå hur min Guling inte kan vara värd knappt femsiffrigt belopp, dess problem till trots! Det är ju min kära Guling!

Något färre deltagare idag men största trycket hittills banne mig. Grymt kul!
Medan Johan nattade satte jag mig med skrivarkursens andra uppgift. Och man kan inte säga annat än att tiden går fort när man sitter där och försöker finna de rätta orden.

Duktig träningsvärk idag! Lite kroppsarbete och man får ont både här och där, ynkligt! Dessutom rejält seg efter en natt i kräkets tecken. Lagom till Robin sjungit färdigt sin vinnarlåt för andra gången hör vi de typiska ljuden från Lilltjejens rum. Tvätta, sanera och trösta. Flyttar över till vår säng där jag gör henne sällskap. Det kräks igen, och igen. Efter femte eller sjätte gången tappar jag räkningen och underlakanen börjar ta slut. Till dagen är hon pigg som om ingenting hänt medan föräldrarna är raka motsatsen. Jag var inte supperladdad till passet om man säger så men ville verkligen ta revansch sedan katastrofpasset för tre veckor sedan. Dock kom energin som jag hoppats när jag kom in i salen och körde igång musiken. Gött!
Nu efteråt är träningsvärken än värre. Urgh! Imorgon blir ännu en comeback i Partille, jihuu!
Medan jag svettades i salen var Johan ute i det vackra vädret med Lilltjejen.

En av mina favoriter när jag var barn!

Strålande vacker dag men isande kalla vindar. Tillbringade den ute i Västerlanda för att hjälpa till att röja ur Martin och Jeanettes nedbrunna hus. Johan tog Lilltjejen till Stenungsund och mormor under tiden. Jag har sett nedbrunna hem förut och det är så sorgligt att inga ord räcker för att beskriva det. Och då är det inte ens mina egna ägodelar. Brända leksaker och svartnade kläder, sotiga bröd i en nedsmält frys och förvridna rester av lampor och prydnadsföremål. Det ser bara så FEL ut. Man kan hävda att det "bara är materiella ting", visst är det så. Men dessa materiella ting utgjorde ett hem, en trygghet, minnen och känslomässiga symboler.
Nu blir det snart melodifestivalsfinal, i min favoritfåtölj bland mina materiella ting i mitt hus. Jag är lyckligt lottad.

Så var det helg efter en synnerligen kort vecka. Lite stel i kroppen, annars helt ok. Tycker det är lite lustigt att Lilltjejen bär påsen över axeln. Det är liksom inte så... småbarnsaktigt.

Det gick över förväntan! Oron byttes ut mot förväntan och energiboost så snart jag kom in i salen och möttes av alla deltagare. Koreografin satt och kroppen kändes bra, tjohoo! Sedan lade batteriet av till de två sista tempolåtarna vilket var sådär för min röst, men teckenspråk fungerar hyggligt. Himmel vad jag saknat detta! Imorgon lär jag ha världens träningsvärk och när nu endorfinerna lagt sig får vi se vad kroppen VERKLIGEN tyckte om detta pass!

Lite orolig är jag ändå för det stundande passet. Hostat oroväckande av de ynka trapporna på jobbet och känner mig svag i kroppen. Frågade faktiskt Ylva om hon kunde teama med mig i sista minuten men hon var bokad på annat. Är också orolig för koreografin då det känns som evigheter sedan jag körde sist och dessutom hunnit börja plugga in den nya. Nej, Linda är inte riktigt på sin combat-topp just nu men det får bära eller brista!

Näe, inte ser det särskilt gott ut. Snarare riktigt motbjudande! Och av hela det där var det inte mycket ätbart man karvade loss. Dock skall sägas att det man nu väl kunde äta smakade helt ok, även rotmoset som gjordes för första gången.
Andra utflykten på snart två veckor, proviantering på Maxi och skoinköp till Lilltjejen. Hostar duktigt så fort det blir högre andningsfrekvens vilket bådar gott inför torsdagens combat. Men då SKA jag bara köra, båda mina jobb är det som gäller och ingenting annat. Nu får det vara nog av detta snorande och slemmande, därmed basta!

Duktigt trött på det här nu. Trött i dubbel bemärkelse, för minsta lilla ansträngning och jag flåsar som en hund och är sedan redo för sängen. Hade ambitionen att tvinga mig att köra min combat i Partille för jag VILL verkligen inte att den ställs in igen! Men det är bara att inse, kroppen skiter i vad jag vill och tycker. Men jag ÄR bättre och läkaren som jag besökte idag trodde så också men att det kan ta tid och avrådde från all träning. Blöööh.

Lilltjejen är också på bättringsvägen men har ingen vidare aptit så är extra trött av den anledningen. Jag har ju börjat äta igen iallafall. Typ.

Första natten på nästan en vecka som jag sovit förhållandevis bra vilket känns. Dragit igång tvättmaskinen, tömde torkställen och dammsög det värsta innan jag med darriga ben och svettvåt rygg slog mig ned för lite frukost. Fick i mig hela tallriken vilket var ännu en framgång. Känns så jäkla skönt att vara tillbaka på banan, vingligt men ändock. Hade Johan varit här hade han tagit mig i örat för att jag inte vilade, men han fick åka till jobbet så vi får lite mat på bordet i alla fall och jag nu är i skick att ta hand om Lilltjejen, som för övrigt också är på bättringsvägen. Fina Ylva tog min combat igår och i mitt darriga tillstånd är jag faktiskt orolig inför söndagen. Men jag har lite näringsbanker att fylla på om man säger så. Har knappt ens orkat titta på combat dvd:n denna vecka vilket är helt patetiskt megastörigt. Och att vara sjuk en hel vecka från vare sig jobb eller skola har nog aldrig hänt - bortsett sjukskrivningen där som lärare. Känns ungefär lika bra som rövskav.