Ännu ett nattningsinlägg

Är det bara jag som tycker det är skönt att nysa? Framför allt när man är tät i näsan eller allmänt slemmig. "Prosit", säger avkomman då hon rycks ur insomningen.
Jag joggade ju där från man och barn till bilen vid vår cachingtur och en underlig känsla infann sig. Med kängor, dubbla brallor, underställströja, fleece- plus skaljacka och fickorna tyngda av grejer kanske jag mer humpade än joggade fram, men det kändes bra. Det kändes hör och häpna s-k-ö-n-t och ännu värre, lätt! Det kan bero på att det var mestadels nedför, ganska brant nedför dessutom. Kan också ha berott på påskhelgens komatosliknande tillstånd som stundtals gett den där klaustrofobiska imploderande känslan. Kanske också en faktor var den extrema längden av halvannan kilometer. Men som en extrem liknelse kände jag mig som en kalv på grönbete där jag typ-joggade fram. Om inte annat så var det efterföljande combatpasset med sin r-e-n-a-n-d-e känsla ett kvitto på att lökstadiet inte är bra för mig. Notera alltså att löpträning ALDRIG varit en träningsform för mig. När jag tävlade som mest i längdåkningen så var sommarsäsongen rena döden. Min kropp är liksom inte byggd för att springa utan känns som en felkonstruerad flodhäst. Vintersäsongens klubbmästerskap kunde jag spöa skiten ur klubbkompisarna där i spåren, men till sommaren åkte jag på däng så det stod härliga till. Ingen var gnälligare än mig där bland intervallruscherna eller långdistanserna. Det var bara när stavarna togs fram för stavgång och stavsprint(?) som jag fick fart och för en gångs skull uppskattade löpardojjorna.
Jag skulle vilja kunna springa, att som Elin bara tugga på kilometer efter kilometer med spänstiga steg längs mysiga skogsstigar och småvägar. En del påstår att det blir som man föreställer sig bara man vill tillräckligt mycket. Ibland har jag projicerat den där gasellkänslan så tydligt att jag snörat på mig skorna och stuckit ut. Bara för att snabbt upptäcka att det där kvicka rådjuret jag föreställt mig i skogen ersatts av en grävlings klumpiga språng. Nu äger jag inte ens ett par löparskor så det är ganska förståeligt att Johan höjde på ögonbrynen när jag fick ett som ovan beskrivet ryck och uttalade en önskan att springa Göteborgsvarvet! Ja, jag vet. Men det ser ju liksom så KUL ut för de som springer.

När jag bodde i Stenungsund kunde jag emellanåt kliva upp på löpbandet och tugga en stund. Efter cirka tjugo minuter fick jag alltid ont i ett knä. Kanske ett tecken på att jag faktiskt har kass teknik eller fel skor. I vilket fall är Göteborgsvarvet långt borta för min del och kanske ska jag nöja mig med min naiva föreställning av hur jag skuttar runt de tjugoen kilometrarna än krossar illusionen någonstans i Majorna.

Ett snapshot innan jag springer ifrån familjen och en andra från SVT-huset där jag loggade en mystery som Johan löst då jag ju redan var ute på Lindholmen. Imorgon är det pass i Partille som vanligt, här ska påsksnasket tränas bort!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0