Regn
Vart tar dagarna vägen? Det är pass och styrelsemöte med sena kvällar och kurs som ska förberedas och genomföras. Kursdag ett avklarad och får hoppa på kvällsgruppen i kinesiska idag eftersom jag inte kunde på min ordinarie tid igår. AW med Marty imorgon fredag, han lyckades till slut anlända från USA och jag har en perfekt ursäkt att smita så snart pizzan är svald för att åka till Lilltjejens orkesterkonsert. Sedan är det helg och inga planer vad jag vet förutom mina ordinarie klasser!
Vi har en riktigt härlig grupp till denna kursomgång, och spannet hos folk är alltid lika utmanande och roligt. Det finns nästan alltid de där nej-sägarna och negativa skeptikerna men framför allt de nyttiga som påminner att alla inte alls är så vana eller bekväma med de tekniska verktyg vi i så mångt och mycket nu närmast förutsätter att alla är.
Hade en deltagare som bestämt hävade att Excel minsann var bästa verktyget för allt oavsett område eller övningssyfte. Hade varit intressant att ha en brainstorming-session med Excel...!
Blå himmel
Vid sju på måndagsmorgonen stod jag utanför Kias serviceverkstad där Christers hybrid ska in för några dagars översyn. "Batterifel" känns ju sådär att få i displayen...
Blåsvarta moln vällde in drygt nio timmar senare och vräkte ned snö medan jag lämnade kontoret och styrde ut till Björlanda. Klockan åtta på kvällen hade jag tid bokad för att byta till sommardäck och visst undrade man om det kanske varit klokt att vänta någon vecka till, framför allt när det förutspås bli kring nollstrecket hela veckan. Men som väntat töade snön bort direkt och då jag endast kör de stora lederna känns det ok. Vi får väl se, nu sitter sommarsulorna på i alla fall.
Marty i VCATS teamet från Charleston skulle komma hit igår men strejkerna i Frankrike och Tyskland ställer till det och vi ruckar på våra planer så gott det går. Får se om han lyckas komma till imorgon. Oavsett kan vi inte flytta på vår rundvandring i Pilot Plant igen så blir kontoret imorgon igen för att förhoppningvis besöka de olika testriggarna där våra nuvarande och kommande modeller genomgår alla slags tester. Tack vare min mentor Sven fick jag besöka dom några gånger men nu var det ju ett tag sedan och det är alltid lika intressant att se en del av allt som ligger bakom framtagandet av en bil!
Han känner mig
C grejar i köket och kommer tillbaka med detta. Gissa vilket fat som är mitt!
Sommartid
Våffeldag med vispad grädde för alla att avnjuta och omställning till sommartid med nyfallen snö utanför fönstret. Mina spirande rabarber undrade vad som stod på!
Hämtade Christer en dag tidigare då ordinarie flyg ställdes in så har käkat m&m så det kommit ut genom öronen, jag föredrar nu de med nöt i, mums! Kompletterat med en hög bokstäver också för att säkerställa alla näringsämnen då varierad
kost är viktigt!
Blizzard släppte tydligen en beta-version av Diablo IV för allmänheten att testa under två helger så där lade vi ett gäng timmar medan snön regnade bort. Jag är så ovan vid Playstation så kämpade med handkontrollen men kul att se att så mycket bibehållits
från första Diablo beträffande monsterkaraktärerna, vilket ju är rimligt. Bara snyggare, läbbigare och mer features att hålla reda på.
Till sommaren ska den släppas på marknaden och jag undrar om vi inte skulle köra en raid med Diablo III tills dess, den spelade jag knappt någonting alls.
Diablo, spelet som satte mitt alias Tashmira på pränt inte bara i denna mångåriga blogg utan också många andra sammanhang!
TGIT
Osäker på vem som är mest slut av oss alla denna kväll, jag, hundis eller avkomman som visar tendenser till inkommande förkylning. Jag kände i vilket fall ett skrikande behov av att komma ut och röra på mig om än i småskalig form medan Lilltjejen
tränade volter, flips och allt vad det heter.
C skickar bilder på knödelsoppa och kvällens andra förrätt tillsammans med joddlande musiker i knäbyxor medan vi trötta värmer rester till middag. Det enda jag är avundsjuk på är landskapet av taggiga toppar och djupa gröna dalar som jag aldrig upplevt
samt hotellets spa han avnjuter varje kväll. Dock är det dåligt med snö i bergen och backarna slingrar sig smala ned med hjälp av snökanonerna. Klimatförändringarna leder skidbranscherna mot en mörk framtid.
Åkte ut till Torslanda och VCATS teamets kontorstorsdag. Glenn räckte fram en burk med något kladdigt som vid första beröringen på tungan smakade som vaniljglass. Det var vaniljhjärtan i långpanneform, så jäkla goda! Jag okynnesåt minst fyra
bitar och mådde nästan illa efteråt, tänkte att ingen eller minimal lunch nu behövdes så blev en näve ostbågar, ett fingerantal chips och några salta kex med Philadelphiaost efter promenaden med hundis. Och så undrar jag varför
jag två nätter i rad hamnat på toaletten med krampande tarmar.
Utöver de dåligt tajmade toalettbesöken sover jag nu utan problem, slocknar som ett utbränt ljus som jag oftast gör. Det är mycket sällan jag har svårt att somna och lider med alla de som har det. Tankar som maler, oro som gnager eller helt sonika
bara en sömn som vägrar komma. Trots kriser och skit genom åren har jag likväl oftast ändå kunnat somna, på något sätt stängt av och lyckats överrösta alla kaotiska tankar med den förnuftiga som stillat sinnet med sin acceptans och insikt
att ältandet inte hjälper och därför meningslös att fortsätta gnaga. Kanske den där latheten igen, att jag helt enkelt inte orkar älta längre.
Att vara lat kanske inte är så dumt ändå.
Fåtöljen
Har hämtat Lilltjejen från hennes fotbollsträning och jag har borstat och är redo för sängen men hänger på övervåningen som ett tvivelaktigt sällskap till min avkomma. Är så trött!
Jag har ju vetat att ha hund inte varit ett ansvar jag funnit mödan lönt och denna vecka medan Christer nu är borta har bekräftat detta. Ådi är onekligen särdeles snäll och enkel att tillfredsställa men trots hans småskaliga behov behöver de likväl
tillgodoses och det är svårt när man är ensam. Jag kan jobba mycket hemifrån men ibland måste jag in och då blir problemen tydliga som alla fulltidsarbetande hussar och mattar står inför. En dag skyndade Ronja hem under en rast och idag fick jag stressa
hem under lunchen när jag egentligen kände att jag behövde vara med SF teamet. Man måste alltid ha hunden i åtanke och kan inte komma och gå som man vill, som alla hundägare beskriver det - man blir bunden.
Imorgon vill och behöver jag åka in igen och samvetet sliter mellan mina skyldigheter jämtemot mitt andra team och den lilla jycken med den förunderligt stora blåsan. Jag avskyr känslan av att svika, att inte räcka till och om jag vetat innan att
inte finna värdet av hund tillräckligt så vet jag det nu. Jag är djurvän men kattmänniska.
Kanske ser jag mitt behov av hund på samma nivå som mitt behov av vänner - när jag känner för det. En vacker dag som passar för hundpromenad eller den där aktiviteten som man måste vara flera för att kunna genomföra och jag inser att mina behov endast
handlar om egna att tillfredsställa. Jag vill inte ha hund eller vänner för vad jag kan ge dem, utan enbart hur jag kan utnyttja dom för att förgylla min egna tillvaro för mina egna önskemål. Med det i åtanke har jag onekligen
gjort helt rätt som hållit mig undan både jyckar och vänner.
Ibland undrar jag om jag inte bara är exceptionellt lat. Jag sätter inga mål, brinner inte för något som jag går helt upp i, bryr mig inte om karriärstege, stajlat hem eller senaste modet. Jag älskar god mat och bakverk men inte tillräckligt
för att lära mig tillreda dom, önskar jag kunde måla men inte tillräckligt för att försöka lära mig, samma sak med skrivandet.
Kommer jag att sitta där på ålderdomshemmet och ångra allt jag kunnat göra? Då är jag antagligen för lat för att orka bry mig men framför allt tror jag det handlar om aktiva val. Jag kanske är lat men det är mitt val att vara och
uppenbarligen anser jag ingen möda vara lönt för de önskemål jag månde ha.
Sedan kan säkert någon utan psykologexamen spekulera kring rädslor att misslyckas och dolda trauman som fråntagit självförtroende och ambitioner. Spelar det egentligen någon roll så länge jag själv accepterar utkomsten?
Efter sådana naveldjupa självåskådningar känner jag definitivt att det är dags för sängen. Önskar det vore helg!
Slem
Trött men har ändå svårt att somna på kvällarna, hostar och slemmar men feberfri i alla fall. Svag som en kattunge i kroppen och så där löjligt ynklig och självömkande. Slogs av tanken dock när jag för en gångs skull tacksam över Ådis långsamma tempo sniglade genom närområdet att jag knappast hade uttryckt min självömkan lika ytligt om jag varit ensam. Det hjälper ju inte att självömka när det inte finns någon annan än en själv att dra upp en ur träsket. Men med en vän eller partner blir huden tunnare och plötligt sitter man där och lipar för att man inte orkar gå på ännu en nit i Ark Nova. Stackars Christers tålamod har sannerligen prövats denna helg men har en veckas skidsemester i Österrike med Kvardrat att se fram emot om några timmar i alla fall. Han fick klappa och stryka, övertyga och försäkra tills mitt snor var endast förkylningsrelaterat.
När den bedrövliga lördagen led mot eftermiddag pälsade jag på mig och åkte ned till Åby för att se sluttampen av Lilltjejens andra match i Fair Play-serien mot Floda. Lika i första och förlust i andra.
Några få timmar senare hämtade vi henne hos Johan för att åka in till Pinchos följt av Stora Teatern för ännu en föreställning i cirkustemat, denna kallad "FIQ!".
Några få timmar senare hämtade vi henne hos Johan för att åka in till Pinchos följt av Stora Teatern för ännu en föreställning i cirkustemat, denna kallad "FIQ!".
Den marockanska gruppen var energiska och duktiga men som Lilltjejen också reflekterade så var de tidigare vi sett snäppet bättre och framför allt med mer bredd. Dessa hade också ett litet annorlunda upplägg med lite antydan av konstnärlig framtoning med politiska budskap som stundvis blev förvirrande med de många olika språk de använde, framför allt banderoller och plakat på marockanska vilket av förklarliga anledningar hade svårt att nå fram till oss i publiken.
Känner mig som en påse nötter, rastlös i kroppen för att man knappt rört en fena på flera dagar, svag och darrig i kroppen för att man inte orkar någonting. Huvudet luddigt, luftrör som bränner och ögon som känns mandelsmå och svidande. Är trött men kan inte komma till ro, hostar tills svetten pärlar på överläppen och fryser däremellan. En helt vanlig förkylning helt enkelt och ingen det är mera synd om än mig!
Ska skjutsa C till Landvetter nu och sedan är det bara jag, Ronjis och Hundis i en vecka. Har vi varit ifrån varandra så länge sedan i somras? Jag tror inte det.
Fryser
Slocknade huttrande i myskläder under de dubbla täckena, överkast och filt. Kände mig relativt ok när jag vaknade nästan tio timmar senare. Faciliterat möten medan jag hostat och snörvlat och nu ligger jag här i sängen igen och fryser som en
hund. Jag klev upp ur sängen direkt till datorn och bär således samma kläder jag sovit i, inte ätit en bit eller ens borstat tänderna. Hostan river som rakblad och huvudet värker, jag är ett under av självömkan.
Vikarie är fixad till både morgondagens och söndagens pass och jag kämpar med samvetet för stammisarna som hävdar att de bara går på mina klasser. Jag vill inte svika! Och kanske känner jag så mycket eftersom träningen betyder så mycket för mig med. Det
finns instruktörskollegor som mera lättvindigt ställer in sina klasser men hittar jag ingen vikarie ska jag befinna mig på annan ort eller vara närmast döende för att faktiskt ställa in. Så tur att jag hittade vikarie denna gång…
Blä
Frossan kom krypande under eftermiddagen och till och med jag erkände att det inte var den bästa idén att köra mitt torsdagspass. Både fysiska och psykiska tillkortakommanden brukar upplösas när musiken kör igång men denna gång svettades jag samtidigt
som jag frös och kroppen svarade inte alls. Nej, det var inte mitt bästa pass men jag kunde bara inte ställa in med så kort varsel! Jag är för plikttrogen.
Nu är det bara att vänta in tvättmaskinen och sedan ska jag krypa ned under dubbla täcken och överkast. Blä.
PVMM
Intill huvudkontoret och vårt Volvo"campus" som de vill kalla det har vi haft en skog med elljusspår. Man kunde ta en stig från huvudkontoret upp till lunchrestaurangen Emmas eller PVMM som byggnaden kallas,med sina utbildningslokaler uppepå, men nu är skogen jämnad med marken för att ge plats åt gigantiska logistikcentraler. Längs norrleden har distributionscenter poppat upp för Bagaren & Kocken, Outnorth, Jollyroom och så vidare och leden som sådan byggs om för att bli planfri och dubbelfilig. Det går så fort och man glömmer så snabbt hur det en gång var.
Jag sitter här uppe för en utbildning under förmiddagen. Halsen är svullen och ond och hostan skär som rakblad därigenom. Det var evigheter sedan jag var förkyld senast och hoppas slippa den rinnande eller totaltäta näsan i alla fall.
En scrum master kollega har kommit från Gent för att köra kursen med oss så jag ville inte utebli...
Slott
Gott att vara på plats på kontoret vid sjutiden men regnet öste ned hela dagen och spolade bort den snö vi fått. Kring PVÖ där SmartFacts sitter är det tidig morgon som gäller för att hitta en parkering i rimlig närhet. Lunchade med Christer och när jag kom tillbaka var min parkeringsplats tagen.
Teamet är verkligen globalt, men till skillnad från mina tidigare där de också suttit globalt är dessa alla på plats i Göteborg när Remo anlände från Indien igår. Saknar två på bilden, den ende svensken förutom jag och produktägaren och en belgare som var ute och reste. Svensken ska sluta i månadsskiftet och en ny ta plats som också ska komma hit från Indien. Utöver dessa är det en fransman och en kines. Ett litet men växande team med en del utmaningar att ta tag i som jag förstår allt mer efter vår workshop igår och samtal med produktägaren. Alla gruppkonstellationer har sina utmaningar.
Vid en enkel lära-känna-övning jag gjorde där man skulle dela någon man önskade att förbättra hos sig själv, personligt eller professionellt uttryckte Xiaohui, eller Alex som han kallar sig önskan att förbättra sin engelska och jag uttryckte min vilja till kinesiska. Då kan vi hjälpa varandra tyckte han vilket ju är helt perfekt och Remo vill lära sig svenska så vi kanske kan planera en regelbunden språklärarcirkel i gruppen!
En annan utmaning var det nya spelet vi testade igår, "Castles of the mad king Ludwig". Man ska kort och gott bygga var sitt slott genom att lägga ihop sektioner och får poäng utifrån hur man bygger och olika kriterier. Det var relativt snabbt att komma igång men jag hade skitsvårt att hålla isär rumstyperna med bonusattributen. Vi testade en omgång och vet inte riktigt vad vi ska tycka. Christer vann förstås.
Nu ska jag börja stöka med SmartFacts teamets kalendrar, höhöhö!
Kyligt
Det är så skönt att vi alla är morgonmännskor, eller ja, vi får väl se hur det blir när Lilltjejen kommer in i tonåren, men nu var vi uppe tidigt och passade på att vandra till Oxsjön. Solen värmde tacksamt och skönt medan vi försökte undvika röken och avnjuta våra pinnbröd. Lilltjejen fick en förfrågan om hon kunde vara med i en träningsmatch med tjejerna födda 2009 under eftermiddagen så det blev alldeles lagom att utan stress avsluta, vandra tillbaka och ladda om hemma. På Åbys arena var det bitande kallt så under de dryga två av de tre "perioderna" förvandlades jag till en isbit som stolpade mot bilen för att åka till mitt pass i Frölunda. På rutan väntade en parkeringsbot, jag hade checkat in på ett intilliggande område! Fan. Jag kör alltid via kartan i appen och den brukar alltid lokalisera mig till korrekt plats, men denan gång tydligen inte. Jag såg bara att det stod Åby men hade jag kontrollerat noggrannare så hade jag sett att det stod Åby Egnahem och inte Åbytravet. Så förbannat onödiga pengar som jag ju definitivt kunnat använda till viktigare saker!
Således var jag extra stressad och ur fokus när jag kom till Frölunda för att köra nya releasen. Välfylld sal och jag gjorde såklart fel redan i uppvärmningen. Inget allvarligt alls men det gör inte stressen mindre och som jag väntat ångrar jag att jag inte pluggat tillräckligt. Några mindre missar resterande låtar men coachningen blir ju inte bra när jag får tunnelseende för att fokusera inåt på koreografin istället för utåt mot mina deltagare. Usch.
Notera den kinesiska trion till vänster om mig. Jag kommer aldrig ihåg deras kinesiska namn, men de är far, mor och son som varit med under alla år jag nu kört i Frölunda och de är grymt duktiga med kickar som gör mig avundsjuk! Sonen har vuxit från ung tonåring och försvann sedan till vad jag senare fick höra Stockholm för att läsa till läkare. När han vid första lovet kom hem och återkom till mitt pass var han vuxen och gjorde jump knees högt över alla oss andra, tränar tydligen kickboxning eller om det var muy thai.
Är så fantastiskt roligt att ha alla dessa stammisar som följer mig år efter år, andra tar också med sina barn, respektive eller kompisar, en del blir gravida och man ser magen växa i takt som de får anpassa sina rörelser för att hänga med, blir borta ett tag och kommer tillbaka. En del anförtror personliga motgångar där träningen liksom för mig verkar som mental paus och terapi. Det har verkligen blivit ett härligt och tryggt gäng mina Frölunda fighters som jag kallar dom, de pratar gärna mycket före och efter passen och undrar om någon blir borta en längre tid.
Bastun är igång nu varje dag igen efter begränsningarna så jag och Birgit kan återuppta våra pratstunder medan jag kämpar för att orka sitta lika länge som henne. Välsignat skönt att känna kroppen bli ordentligt genomvarm efter snålblåsten i Åby som bet sig fast trots det genomförda passet.
Från och med imorgon kliver jag mera aktivt in i nya teamet SmartFacts som tydligen började som Manufacturing Analytics, sedan SmartFactory och nu SmartFacts, eller SmartFax som VCATS-gänget tycker om att tyka sig med. De registrerar och samlar in data från alla fabrikssystem för analyser - om jag nu fattat det rätt. Blir intressant att arbeta med ett rent utvecklarteam igen och applicera ramverket som det är tänkt.
Har ägnat några timmar åt förberedelser inför morgondagen och hade en tanke att plugga kinesiska också men huvudvärken manar till sänggående istället.
Egowall
Från strålande vacker och iskall lördagsmorgon till eftermiddag med full snöstorm. Match tre och fyra i Fairplay-serien mot pojkar 2011 blev en vinst och en förlust mot Lindome. Lilltjejen var nöjd och tycker det är roligt att utmanas och faktiskt ha lite att göra under matcherna!
Fredagstacos igår i sin asiatiska form där Elvira gjorde oss sällskap, det är söligt värre men ett mycket gott alternativ till den vanliga tacosen som jag blivit ganska less. Åkte på däng i vanlig ordning i Ark Nova, kanske dags att byta spel nu?
Om knappt en kvart är det en kortare sittning i kinesiska för de som vill träna mera på uttal - vilket jag behöver. Skönt med något varv på virkningen i fåtöljen efter lite koreografiplugg. Imorgon ska den sitta och som vanligt lär jag ångra att jag inte pluggat mera.
När PI Planeringen för vår ART skulle knytas ihop med dess sedvanliga retro avslutade vår RTE med en "cudos-wall", där man fick ge cred till den eller de man ville och nej, det var inte jag själv som skrev ovan! Dock kan man ju faktiskt tolka det på olika sätt men min gamle PO Mikael som alltid varit väldigt postitiv och visat mig uppskattning tyckte jag skulle suga åt mig. Han delade detta inlägg som jag tog till mig.
Det förutsätter visserligen att man faktiskt erhåller något också i sin inbox, men små pärlor som ovan har jag faktiskt lagt in i en OneNote tillsammans med tidigare guldkorn att plocka fram en vissen dag. Det känns som en bra idé värd att prova i varje fall, och har man inga kan en "ego-wall" eller "Good vibes" kanske verka som en morot till att våga be om feedback och framför allt också ge sådan. Det kostar så lite och ger så mycket!
Och nu är det sol igen!
Sjuka mansgrisar
Vad är det med män och deras självpåtagna rätt att äga en annan människa? Var kommer det ifrån? Den kulturella och religiösa egentolkningen spelar in i många fall, men inte alla. Vad är det som får en före detta partner att hota med att slå ut tänderna på kvinnan och skjuta den nye mannen, en man som inte uppvisat några tendenser till våld under relationen, att uttala detta vid hennes retoriska fråga flera år efter förhållandets slut? Att låta det gå från ord till handling med misshandel inför deras gemensamma barn med fängelsestraff som följd, den senaste rubriken jag inte kunde ducka för.
Ständigt dessa rubriker, kvinnor som misshandlas av män i nära relation, kvinnor som dödas av män i nära relation. Inför sina barn, ute bland allmänheten men oftast inom slutna väggar.
Vad är det som får dessa män att anse sig har rätt att äga dessa kvinnor, som i sin snedvridna värld ser det som deras uttryck av kärlek och fullklara rätt?
Rättssystemet är ett skämt och jag försöker undvika dessa dagliga rubriker men det räcker med de svarta bokstäverna som scrollas förbi, de kryper in under skinnet på mig och väcker den där vanmäktiga förtvivland och frustrationen. Liv som förspills, liv som förstörs, ärr som alltid blir kvar.
Dessa rubriker men allra värst är sexuellt utnyttjande av barn där det inte finns något straff plågsamt nog för de svin som utför dom. Det finns grader av sjuk och dessa är på dess lägsta botten där dödsstraff är för snällt om det inte föregås av en smärta som om bara lite kan påminna om den de själva tillfogat andra.
Det finns så mycket skit som min Lilltjej kan råka ut för att jag knappt klarar av ens ett uns av tanke på det, det är ju dessutom helt meningslöst.
Tänk alla dessa föräldrar, mödrar där deras döttrar rövats bort, våldtagits och dödats? Jag vet inte vad jag hade gjort om jag haft den gärningsmannen eller fy fan, männen framför mig. Den nioåriga flickan i Skellefteå som en vanlig dag efter fritids våldtogs och misshandlades till bestående hjärnskador, hur fan kan man som förälder hantera en sådan sak?
Och detta händer varje dag, från till synes slumpvisa ögonblick till utstuderade mångåriga övergrepp från villaidyllen till krigshärdar. Så många sjuka, egoistiska och ondskefulla människor. Och vi som låter det fortgå, som friger, tillåter umgänge och utdelar skrattretande straff, vad säger det om oss?
Väntar
Lilltjejen har gymnastik i slutminuterna och jag häckar i bilens värme efter fyrtiofem minuter på löpbandet i Lindome centrums microgym. Känns som jag skulle behövt en timme till minst efter frosseriet på kontoret.
Glenn hade bakat tre sorter och Ola köpt ytterligare fikabröd samt choklad. På grund av snöstorm i Uddevalla och körförbud på en bil uteblev många så jag kände mig nödkad att stödäta två av de fantastiska ananasminipajerna. Jag stod över utelunchen
i varje fall, min bankman eller snarare kvinna proklamerade noll lättnader och minst fyraprocentig ränta så svångremmen förblir åtstramad. Ska jag unna mig en utelunch ska det vara med Lilltjejen eller Christer.
Vädret har bjudit på ömsom snöstorm och ömsom sol under dagen. C messade att det vräkte ned i Björlanda medan inte minsta flinga fanns att skåda utanför kontorets fönster få kilometer ifrån varandra.
En vägg av vitt mötte oss på vägen till Lindome samtidigt som himlen vi lämnade bakom oss var klarblå. Lovikavantarna svepte in oss och omgivningarna i sitt underbara fluff och jag kände mig bara glad!
Plugg
Ibland kan man nästan tro att hundis faktiskt gillar snön, i varje fall så länge den ligger på marken. De saltdränkta gångvägarna kring Åby verkade dock att föredra då han till kvällen travade på riktigt duktigt i nästan en timme medan Lilltjejen
tränade. Väldigt skönt att komma ut efter en lång dag med lite väl många mötes- och chattfönster igång samtidigt. Den passiva flugan på väggen som skulle ligga lågt tills efter PI planeringen har inte kunnat låta bli att lägga sig i.
Andra muntliga presentationen i kinesiska också avklarad denna dag och nu börjar det kännas att det jag kunnat tillgodoräkna mig från förra kursen inte räcker längre. Än mer plugg måste nu till om jag ska klara av att hänga med tillräckligt kursen
ut.
Stekta nudlar i måndags och dumplings igår, trevligt att ha fler rätter att nu kunna alternera med under Ronjaveckorna och fredagstacon jag börjar tröttna på kan ersättas med asiatiska i form av bao buns.
Nya koreografin rullar på TVn, Mini ligger intill och jag känner direkt hur trött jag blir…
Wee!
Inte var det några trettio centimeter när man förhoppningsfullt öppnade persiennerna denna morgon, men ett ljust och vackert landskap ändå med påfyllning på gång!
Det pirrade sådär lyckligt i kroppen på mig när vi kom utanför dörren, men vad Ådi tyckte om det hela kan man se av hans rumpa som pilar tillbaka hemåt direkt efter avklarat morgonbajsande.
Det pirrade sådär lyckligt i kroppen på mig när vi kom utanför dörren, men vad Ådi tyckte om det hela kan man se av hans rumpa som pilar tillbaka hemåt direkt efter avklarat morgonbajsande.
Fluga på väggen
Det vackra vädret förutspås att bli rejäl snöstorm inatt. Teamets planer att träffas på kontoret har ställts in då vi har teammedlemmar som bor i Uddevalla och alla vet hur trafiken blir vid minsta centimeter snö.
Så jag antar att jag också blir kvar hemma imorgon och agerar virtuell fluga på väggen hos båda teamens PI Planeringar.
Nya teamets produkt är data. Abstrakt och svårgripbart. De diskuterar och jag fattar absolut ingenting. Tur att jag inte behöver, men något hum hade ju åtminstone gett en viss behållning när jag lyssnar in...
Helgen
Isande kallt men härligt vårvarmt i skyddande lä. Efter grymt pass i Majorna hann jag se Lilltjejens andra match i Fairplayspelen, en serie för pojkar födda 2011 där Jitextjejerna nu också får vara med för att få tillräckligt motstånd och utmaning. De
har två lag där Lilltjejen spelar i båda ett antal lördagar framgent. Första matchen spelade de lika och förlorade ganska rejält i andra men bjöd på riktigt bra spel där de dominerade på deras planhalva, men killarna sköt mera skott vilket gav utdelning.
Jättebra träning för Ronja och hon var nöjd med några fina räddningar.
Fyllde på i frysen med paltbröd och förlorade Ark Nova, ordningen återställd. Hyfsat tidigt denna vackra morgon parkerade vi vid Sisjön och vandrade bort till Oxsjön. Som vi anat var det jättemycket folk ute men vi hann få en bänk vid grillplatsen och
kunde vara njuta!
När vi var tillbaka vid Sisjön och parkeringen var det folk överallt. Veckohandlade och åkte på storstryk i Ark Nova innan Frölundianerna fick sitt söndagspass.
Bastu med Birgit och så hämta Lilltjejen. Vi delade en burk gulaschsoppa innan hon förhörde mig på kinesiska glosor. Duktigt trött känner jag. Imorgon kör PI planeringsveckan igång.
Fredag!
Lilltjejen och Elvira kom förbi efter skolan, käkade mellis och hängde lite medan jag jobbade. Plötsligt kommer Lilltjejen in till mig och frågar lågmält hur det ser ut när mensen kommer. Av någon anledning blir jag alldeles glad, uppfylls av detta högst
naturliga men likväl milstolpe i hennes liv som jag får hålla tillbaka när jag ser min dotters olyckliga uppsyn. Hon säger att hon inte är rädd utan bara tycker det är jobbigt att berätta och påminnas att hon kommer längre och längre
ifrån att vara ett barn, men pappa kunde hon ju inte fråga för han är ju kille och vi ler ihop.
Vi pratar lite, jag påminner att det inte är någon farligt, hur det kan bli och kännas och raljerar över hur naturligt det är tills jag märker hur hon slappnar av. Min fina Lilltjej!
Medan Elvira fortfarande hänger på övervåningen visar jag på mig själv hur man använder och byter en binda men hon vill inte prova någon själv för tillfället. En ny grej åt gången.
Korreplugget har som sagt varit ytterst bristfälligt men inser hur snabbt jag efter alla år nu lär mig dom. Chavarom är en nytillkommen kollega som dock kört som deltagare rätt länge. Mikael var ännu färskare och ska premiärköra sin första egna klass
nästa vecka med nya releasen. Vi möttes upp och körde igenom hela passet och trots att jag bara hade halva kvartalen i kroppen och knappt sett hela filmen en gång gick det riktigt bra. Denna release är inte särskilt komplicerad
men hjärnsläpp lär jag säkert få ändå när det blir dags.
När jag ändå var ute i Lunden var Ica Focus på vägen hem så passade på att hamstra Cloettas bokstäver. De är så goda men finns nästan ingenstans att köpa. De påminner lite om tennisracketar, nämligen gelegodis som knappt är sega alls.
Tryckte i mig ett gäng på vägen hem och sedan var det bra. Popcorn till middag, virkning i fåtöljen, poddar i högtalaren och denna arbetsvecka kan nöjt tacka för sig.
Mars
Är som sagt igång med lyssningsläsningen igen vilket känns väldigt bra. Bra deckare av Ninni Schulman och historisk pärla av Natasha Lester. Den som kröp under skinnet på mig var Kelly Rimmers "En mors bekännelser" som egentligen har två mödrar i centrum. En mor och en hustru till en misshandlande man med högt anseende i den lilla amerikanska staden. Manipulationen och vägran att vilja se hos modern och bearbetningen hos hustrun skildras genom återblickar från deras omväxlande perspektiv till en upplösning som fick mig att tänka på David Lehanes bok "Patient 67" som filmatiserades till "Shutter island".
Frustrationen och maktlösheten som gör att man vill sluta lyssna men vill veta upplösningen är ett gott betyg och en nyttig inblick kring det ifrågasättande oförstående som omgivningen kan uttrycka kring varför en misshandlad kvinna stannar kvar när det ju "bara är att gå". Sådant oförstående väcker nästan lika stor ilska.
Christer har möss i garaget så fick släppa ut denna sötnos på vägen till jobbet igår. Den tog ett språng och fullkomligen flög ur fällan och ut i den frostvackra morgonen, en morgon vi haft de senaste dagarna av klart väder och norrsken som sörlänningarna fashineras av. Det är oerhört vackert och av förklarliga skäl många herrans år sedan jag såg ett sist, men jag stannar inte uppe om nätterna för att återuppleva fenomenet. Hade Lilltjejen varit hos mig denna vecka hade jag sett till att hon fått se det och jag tror att Johan skulle tillse det.
Efter en fulldag på kontoret blev det kinesiska medan C fixade middag. När vi nästan ätit klart hör vi glassbilen och båda flyger upp ur sina stolar, haha! C gick bananas men lyckades faktiskt få in allt i frysen.
Några timmar senare hände det: Vi spelade Ark Nova och jag vann! Med ytte-pyttig marginal men ändå och endast tack vare tur med korten. Kors i hela taket. Den där stenrullande karln Sisyfos och jag kunde till slut gå skilda vägar då jag efter flera år och otaliga spel till slut lyckades!
Det tog en minut innan C fick bort isbitarna ur rösten och verkligen gladde sig för min skull, han är verkligen världens sämsta förlorare så är ju tur att jag är desto bättre sådan annars hade vi lagt ned spelandet för länge sedan. Tänk sällskap där flera är galet tävlingsinriktade och tjurskalliga som kan urarta fullständigt, var finns spelglädjen i det?
