Slocknade huttrande i myskläder under de dubbla täckena, överkast och filt. Kände mig relativt ok när jag vaknade nästan tio timmar senare. Faciliterat möten medan jag hostat och snörvlat och nu ligger jag här i sängen igen och fryser som en hund. Jag klev upp ur sängen direkt till datorn och bär således samma kläder jag sovit i, inte ätit en bit eller ens borstat tänderna. Hostan river som rakblad och huvudet värker, jag är ett under av självömkan.

Vikarie är fixad till både morgondagens och söndagens pass och jag kämpar med samvetet för stammisarna som hävdar att de bara går på mina klasser. Jag vill inte svika! Och kanske känner jag så mycket eftersom träningen betyder så mycket för mig med. Det finns instruktörskollegor som mera lättvindigt ställer in sina klasser men hittar jag ingen vikarie ska jag befinna mig på annan ort eller vara närmast döende för att faktiskt ställa in. Så tur att jag hittade vikarie denna gång…