Har hämtat Lilltjejen från hennes fotbollsträning och jag har borstat och är redo för sängen men hänger på övervåningen som ett tvivelaktigt sällskap till min avkomma. Är så trött!

Jag har ju vetat att ha hund inte varit ett ansvar jag funnit mödan lönt och denna vecka medan Christer nu är borta har bekräftat detta. Ådi är onekligen särdeles snäll och enkel att tillfredsställa men trots hans småskaliga behov behöver de likväl tillgodoses och det är svårt när man är ensam. Jag kan jobba mycket hemifrån men ibland måste jag in och då blir problemen tydliga som alla fulltidsarbetande hussar och mattar står inför. En dag skyndade Ronja hem under en rast och idag fick jag stressa hem under lunchen när jag egentligen kände att jag behövde vara med SF teamet. Man måste alltid ha hunden i åtanke och kan inte komma och gå som man vill, som alla hundägare beskriver det - man blir bunden.

Imorgon vill och behöver jag åka in igen och samvetet sliter mellan mina skyldigheter jämtemot mitt andra team och den lilla jycken med den förunderligt stora blåsan. Jag avskyr känslan av att svika, att inte räcka till och om jag vetat innan att inte finna värdet av hund tillräckligt så vet jag det nu. Jag är djurvän men kattmänniska. 

Kanske ser jag mitt behov av hund på samma nivå som mitt behov av vänner - när jag känner för det. En vacker dag som passar för hundpromenad eller den där aktiviteten som man måste vara flera för att kunna genomföra och jag inser att mina behov endast handlar om egna att tillfredsställa. Jag vill inte ha hund eller vänner för vad jag kan ge dem, utan enbart hur jag kan utnyttja dom för att förgylla min egna tillvaro för mina egna önskemål. Med det i åtanke har jag onekligen gjort helt rätt som hållit mig undan både jyckar och vänner.

Kommer jag att sitta där på ålderdomshemmet och ångra allt jag kunnat göra? Då är jag antagligen för lat för att orka bry mig men framför allt tror jag det handlar om aktiva val. Jag kanske är lat men det är mitt val att vara och uppenbarligen anser jag ingen möda vara lönt för de önskemål jag månde ha. 

Sedan kan säkert någon utan psykologexamen spekulera kring rädslor att misslyckas och dolda trauman som fråntagit självförtroende och ambitioner. Spelar det egentligen någon roll så länge jag själv accepterar utkomsten?

Efter sådana naveldjupa självåskådningar känner jag definitivt att det är dags för sängen. Önskar det vore helg!