Mars
Är som sagt igång med lyssningsläsningen igen vilket känns väldigt bra. Bra deckare av Ninni Schulman och historisk pärla av Natasha Lester. Den som kröp under skinnet på mig var Kelly Rimmers "En mors bekännelser" som egentligen har två mödrar i centrum. En mor och en hustru till en misshandlande man med högt anseende i den lilla amerikanska staden. Manipulationen och vägran att vilja se hos modern och bearbetningen hos hustrun skildras genom återblickar från deras omväxlande perspektiv till en upplösning som fick mig att tänka på David Lehanes bok "Patient 67" som filmatiserades till "Shutter island".
Frustrationen och maktlösheten som gör att man vill sluta lyssna men vill veta upplösningen är ett gott betyg och en nyttig inblick kring det ifrågasättande oförstående som omgivningen kan uttrycka kring varför en misshandlad kvinna stannar kvar när det ju "bara är att gå". Sådant oförstående väcker nästan lika stor ilska.
Christer har möss i garaget så fick släppa ut denna sötnos på vägen till jobbet igår. Den tog ett språng och fullkomligen flög ur fällan och ut i den frostvackra morgonen, en morgon vi haft de senaste dagarna av klart väder och norrsken som sörlänningarna fashineras av. Det är oerhört vackert och av förklarliga skäl många herrans år sedan jag såg ett sist, men jag stannar inte uppe om nätterna för att återuppleva fenomenet. Hade Lilltjejen varit hos mig denna vecka hade jag sett till att hon fått se det och jag tror att Johan skulle tillse det.
Efter en fulldag på kontoret blev det kinesiska medan C fixade middag. När vi nästan ätit klart hör vi glassbilen och båda flyger upp ur sina stolar, haha! C gick bananas men lyckades faktiskt få in allt i frysen.
Några timmar senare hände det: Vi spelade Ark Nova och jag vann! Med ytte-pyttig marginal men ändå och endast tack vare tur med korten. Kors i hela taket. Den där stenrullande karln Sisyfos och jag kunde till slut gå skilda vägar då jag efter flera år och otaliga spel till slut lyckades!
Det tog en minut innan C fick bort isbitarna ur rösten och verkligen gladde sig för min skull, han är verkligen världens sämsta förlorare så är ju tur att jag är desto bättre sådan annars hade vi lagt ned spelandet för länge sedan. Tänk sällskap där flera är galet tävlingsinriktade och tjurskalliga som kan urarta fullständigt, var finns spelglädjen i det?
Kommentarer
Trackback
