Två veckors semester med Lilltjejen, en veckas jobb och nu en med semester igen. De två första dagarna av sistnämnda kan sammanfattas enligt ovan: 

En grym runda igår då jag sänkte mig från 43 till 35, helt klart tack vare min nya driver. Gick helt enkelt hur bra som helst! 

Flämtat i solen med frekventa dopp i poolen för avsvalning. Till och med fånen tuppade av i värmen.

Målat lite fasad och gått ännu en runda på golfbanan - som gick katastrofdåligt enligt mig men tydligen ändå enligt mitt par. Älskar det där diket rätt över hål åtta där jag plumsade i för andra gången idag.

Jepp, lika tomt i VAK och min bil ser onekligen lite ensam ut där nere. Kalendern gapar lika tom och inboxen undrar vad som står på. Nyttigt att tänka tillbaka på hur det var för ett år sedan...

Och jepp igen till tillökningen i golfbagen! Då det ändå kommer bli en till slut fann jag det nu lika bra förr än senare, eller helt sonika så kunde jag inte hålla mig längre. Testade några stycken men landade på samma märke som mina övriga och matade en hink efteråt. Jag hade hoppats på att komma längre ändå faktiskt än de omkring 180 meter jag nu gjorde igår. Jag vill upp till två hundra! Det borde väl vara möjligt? Med ordentlig kläm på tekniken tycker jag allt. Får boka in en lektion vid tillfälle.

Solen steker och grill- och eldningsförbudet har utvidgats. Folk ringer länsstyrelser och är upprörda för att planerade grillfester påverkas och man skäms igen för att tillhöra människosläktet. Vad är det som är så svårt? Varför har så många så svårt att visa respekt och se utanför sin egna sfär? 

Hoppas också många rökare tar tillfället i akt och lägger ned sitt elände. Kan inte fatta att rökning inte är på utdöende och förbjudet på allmänna utrymmen. Ska du förgifta dig själv, gör det i ditt eget hem eller i avsedda utrymmen för likasinnade. Har man barn är det snudd på barnmisshandel att tvinga dem leva i sådana förhållanden. Ser och känner de inte själva hur fel det är? Att bara se en förälder putta en barnvagn med cigarett i mungipan skriker bara fel, fel, fel. Att inte visa respekt för sina medmänniskor gällande sin spridning av den giftiga röken men inte ens för sina barn, fy sjutton!

Jag är hungrig, uppenbarligen behöver jag lunch nu...!

Min bil är rätt ensam på parkeringens skuggiga innergård. Testar högsta våningen idag då de övriga längre ned i mitt tycke är allt för luftkonditionerade.

Var helt mör i kroppen igår efter en full runda på solgassande golfbana. Även om man går ut när solen passerat sitt värsta så tar det rejält. Gick ut ensam men då framförvarande tvingades vänta på sina framförvarande vinkades jag fram till vad som visade sig vara två kvinnor i knappa femtioårsåldern. Från de elsupporterade vagnarna till fullpackade golfväskor och mundering från skor till golfkeps insåg jag snabbt att de var veteraner - och duktiga sådana dessutom. Den ena började spela som barn år 1975 och av vad erinrade mig från bokningsschemat låg de båda på under femton respektive ensiffrigt i handicap...

Efter lite av det sedvanliga ytpratet visade det sig att den ena var programledare för ett av de stora projekt som mina system påverkas av och vi således kände till varandra namnledes. Christer som jobbat med henne hade mycket positiv uppfattning vilket jag snabbt förstod eftersom hon påminde mycket om honom själv och den uppfattning jag fick av honom när vi först träffades. Ni vet, de där personerna som får en att känna outtalade förväntningar på prestation och inget annat än höga sådana. "Säg något av värde för mig annars kan du lika gärna vara tyst" - typ av person och som jag gärna undviker. Det gick ju sådär med Christer och min uppfattning fick revideras rejält. Eller snarare fick jag se inte bara en annan utan flera andra sidor än den professionella. Golfardamen var vänlig nog, och vad ger jag själv egentligen för intryck, ointresserad som jag är av andra människor och att knyta kontakter?

 

I vilket fall föredrar jag ju att boka mig ensam, trots att det innebär avsaknad av möjlig markör, men framför allt när jag ser att de bokade har så lågt handicap att jag bara skulle känna mig som en black om foten med prestationsångest. Nu bjöd de ju in mig att slå följe men hängde ändå med rätt bra, såpass att de tyckte min sving var bättre än många mångåriga spelares och att jag definitivt var redo för Driver. Jag kom lika långt med min Trä-3 som de med sina Drivers och till sista hålen fick jag testa deras där jag fick till klockrena slag. Tränaren och så många andra hävdar ju de enorma skillnaderna mellan dessa klubbor i svingtekniken medan dessa damer bara kommenterade lite skillnad i uppställningen. Ja, jag är definitivt sugen på att shoppa igen nu! Hade jag kunnat registrera mitt resultat hade jag sänkt mig från 43 till 38 och då slog jag ändå bort tre bollar. Har förstått att det är enkelt att sänka sitt handicap i början och när det nu är det som taggar mig är det ofrånkomligt att jag undrar kring min inställning när det börjar plana ut och större förändringar inte kan väntas. Är det lika intressant att knata omkring kilometer på kilometer då? När jag redan finner transportsträckorna som tråkiga nödvändigheter och det sociala som många just har som anledning inte är en faktor för mig utan snarare tvärtom? Endast tiden kan utvisa.

 

Ogillar verkligen att köra i centrum och undviker därför att vikariera på anläggningarna där inne. Nu högg jag ändå ett idag när jag hade möjlighet och rusningstrafiken är semesterlåg. Trots värmen vill folk ändå träna och det var bra med deltagare i Domkyrkans anläggning. Otroligt skönt att köra igen efter semesteruppehållet. Jag mår inte bra utan träning!

Säger också stort grattis till Christer som nu får ööööörna motorcykel! Lätt avis kan jag säga samtidigt som jag är osäker på om jag faktiskt skulle våga njuta av att köra själv. 

Sverige brinner och eldningsförbud råder. Det skiter somliga fullständigt i och står där med grillgaffel, belåtna miner och ignorerar tillsägelser. Vuxna människor. Usch! Brandmän blir bestulna på sina ägodelar medan de jobbar och man skäms å människosläktets vägnar. 

Parkeringen i Gamlestan var tom imorse. Hade min sida av landskapet för mig själv med endast några indiska konsulter på andra sidan. Som vanligt finner jag ensamheten skön. Trots det ödsliga semesterläget var det fullt upp hela dagen, fullt upp på ett bra sätt. De andra länderna har ju inte hört talas om industrisemester och får ofta kämpa för att klara sig när support och förvaltning nästintill stannar av från moderskeppet. Vårt lands vana att pausa under sommaren måste ju ses som helt barockt för dem. 

Nej, nu måste jag vända på mig!

Nästan en vecka med syster Ninas familj har fyllt dagarna och lämnat bloggande därhän. Hoppas och tror min Lilltjej har fått några fina minnen av denna sommarens veckor med mig, två intensiva veckor som snart är till sin ände.

Minnen jag tar med mig:

- Den avslappnade känslan och mysighetsfaktorn från campingen i Skara

- Min systers skrik i Lisebergsbanan och Balder som fick mig att skratta mer än jag gjort sedan jag inte kan minnas.

- Den ambivalenta njutningen av att glida fram i en kajak bland de västkustska kobbarna och obehaget av den påträngande havsbottnen.

- Glädjen hos min Lilltjej tillsammans med sina kusiner, från timmar av bad till huvudena tätt ihop över någons iPad.

- Känslan av faktisk semester och att bara vara i ett tryggt och avslappnat sällskap. 

- Fixande av mat tillsammans och gnabbande över brädspel sedan avkommorna till slut somnat. 

- Min fantastiska Lilltjej. Hennes vackra bruna ögon som oftast glittrar av den där oförfalskade och oskyldiga livsglädjen. Att stryka de silkeslena kinderna och betrakta hela hennes lilla gulliga ansikte medan hon sover. Förundras över vad hon är och den hon är. Min Lilltjej. Min älskade unge.

Få se nu, var var vi? Jo, Malmö och vår sista dag innan hemfärd. Lite tidigare drog vi till inspelningsplatsen och fick följdaktligen bättre platser, såpass att Lilltjejen fick möjlighet att vara delaktig vid repetition och inspelning. Dessutom var vi förskonade från värsta solen också vilket bidrog ytterligare till trevligare upplevelse.

Därefter pedalade vi tillbaka och checkade ut. Då Lilltjejen ville se Turning Torso passade det bra att svänga in i centrum innan Hallongården öppnade. Höll på att svettas ihjäl men ändå mysigt att plocka de gigantiska hallonen samt lite jordgubbar.

Tillbaka i Götet blev det hemmamys hela lördagen innan vi denna förmiddag styrde kylaren mot Skara sommarland! Där mötte Nina med familj upp och vädret kunde inte vara bättre för ett vattenland. Så roligt att Lilltjejen får träffa och umgås med kusinerna! Bad till de stängde innan Linda fick återuppleva campinglivet med deras gigantiska tält. Det var många herrans år sedan jag sov i ett tält och även om jag föredrar hotellens alla bekvämligheter har campingen definitivt sin charm. Hade gärna haft en husbil faktiskt.

Imorgon blir det fortsatt bad innan vi alla åker till Götet. Semestervecka två på ingång.

Ett nytt cykelställ av märket Thule kändes säkrare än det gamla från Biltema, men tydligen är det svårt att tillverka dem så att två cyklar kan få plats utan svettig rygg och frustrerat trixande. Ett extra spännband säkrade ihop abrovinshen hela vägen ned till Österlen och Ales stenar.

Följde kusten till Smygehuk innan vi landade i Malmö för en skön cykeltur till Beijers park för att spana in vart vi skulle bege oss följande morgon.

Vi var där lite mindre än en timme innan start och fick följa repetitioner och publikuppvärmare. Med en kulle ned mot inspelningens fokus var det publikvänligt men solen gassade rakt på. Jag anser mig vara hyfsat värmetålig men blev ändå på gränsen till outhärdligt. Då det sedan körde igång var Ronja inte så intresserad längre och då det inte var live blev det ingen sammanhängande show utan omtagningar och sekvenser som inte hördes. Vi drog efter en stund för välsignad fartvind på cyklarna.

Vi hade stämt träff med Meja med familj för en dag på stranden och så mysigt att se hur de bara finner varandra direkt trots att de bara setts en gång tidigare detta år. Lomma strand var perfekt med oändligt långgrunt och Lilltjejen överraskade både mig och sig själv genom att bada - i timmar! Stundtals blev solen så pressande att till och med undertecknad övervägde att ta ett bad.

Meja fick sedan följa med oss till hotellet för - ännu mera bad i poolen. 

Torkan gör det tufft för lantbrukarna men likväl är de oändliga fälten så otroligt vackra där de breder ut sig så långt ögat når. Imorgon är vi åter tillbaka på västkusten.

Mulet men varmt väder passade bra för en kanotutflykt i Vättlefjäll. Tror det är första gången jag använde ett Trangiakök där största utmaningen var att komma ihåg hur den skulle packas ihop. Med strängt eldningsförbud var det perfekt att kunna hyra ett kök för inga pengar alls. Blev så sugen på att tälta och förvånade mig själv med att följa den sällsynta viljan att bada. Föredrar helt klart sjö framför hav. 

Min syster är en sådan där som har den beundransvärda förmågan att skapa trivsel och hemtrevnad omkring sig. Där jag på sin höjd lägger fram en duk och ett ljus på bordet har hon blommor, små detaljer, väl valda prydnader, gardiner och tja, trevligt helt enkelt. Deras uteplats på framsidan är så himla mysig med ett äppelträd som vuxit till att skärma in hela ytan. Beroende på säsong är det ljus, fjädrar eller andra trivselhöjande grejer däri.

Efter frukost drog vi in till centrum och Gamla Stan för lite flanerande och lunch. Och nej, köpte varken coola huvudbonader eller systerliga klädesplagg! Som vanligt såg jag ut som Tootsie...

Ett ombyte senare var vi redo för våra respektive destinationer. En ville kolla på kvartsfinal på Tele2 arena och den andra ville tajma in Da Buzz på Zinkensdamms IP där Stockholmarnas "Vi som älskar 90-talet" ägde rum. När engelsmännen kickat ut oss med 0-2 anslöt den ena i lagom tid för att hinna köa till en food truck och fylla på inför Haddaway och Dr Alban.

Känslan i kroppen får sammanfatta upplevelsen. Fötterna värker infernaliskt, benen nästan lika illa, kläderna hänger svettfuktiga över hotellrummets ena fåtölj och det surrar i öronen. Summa summarum helt jäkla fantastiskt! Då E-Type hade skärpt till sig till detta år och levererade så som man mindes från tonåren på Pite dansar och ler där på, tja, 90-talet, så var stämningen på topp. Alexia var förvånansvärt bra, Leila K hade inte behövt närvara med sitt mimande, vi öste till Electric ändå. Scooter körde några låtar jag inte kände igen, men de flesta ren nostalgi och ett jäkla tryck. Svettades som en gris i Sahara och hoppade fötterna blå. Så. Jäkla. Roligt! Fattar bara inte hur de kunde sätta Da Buzz med sin låtrepertoar så tidigt och Emilia kändes bara malplacerad. 

Svetten bortduschad, den trötta lekamen mellan de lena lakanen. Blir hyfsat tidig avfärd imorgon för mitt pass i Frölunda. Bra dag, bra helg!

Suttit på Nina och Anders terass, druckit vin och socialiserat. Det är första gången i mitt liv som jag gör det, och då tänker jag på själva begreppet dricka vin och kvällshänga en varm sommarkväll. Antar att det är en aktivitet som halva Sveriges befolkning ägnat sig åt senaste två månaderna men för mig var det alltså premiär. Tycker jag var riktigt duktig som inte flydde in i mobilen allt för ofta. Hade mestadels rätt trevligt till och med. Anders systrar hälsade också på varav ena hade sin respektive med, så god mat och avslappnad systerträff. Jag befinner mig alltså i Stockholm och huvudsakliga anledningen är "Vi som älskar 90-talet" som är imorgon, eller ja, idag eftersom klockan passerat midnatt. När den går i Göteborg har jag Lilltjejen så därför fick det bli här i kombination med snabbvisit hos storasyster. En bra början på semestern alltså! 

Nu väntar Dutten, Putte och Datten på sitt sovsällsksap!

Har hört att man inte ska vara så snabb att registrera bra resultat som sänker ens handicap utan köra några rundor för att tillse att man faktiskt ligger på rätt nivå. Körde ju min första runda igår och sänkte mig. Idag gick det också bra så med lite hybris-varning registrerade jag mig ändå. Fick sällskap av två manfolk där den sämste hade 22 i handicap, men jag hängde med rätt bra ändå. Börjar förstå lite av poängen med handicapsystemet för det är en jäkla skillnad ibland mellan de olika Tee. 

Ruskigt sugen att lära mig använda Driver för att kunna slå långt men inser att jag nog behöver bli tryggare med de "vanliga" först. Jag har endast järn-5, järn-8, pitch, wedge, putter och trä-3 med mig i väskan. Uppenbarligen klarar jag mig ju rätt bra på dom, vilket tränaren också rekommenderade. Varannan av järnen var hans tips, så jag använder faktiskt färre. Är kass på pitch och gillar träklubban bäst, antagligen för känslan att man dammar till bollen ordentligt.

Nu blir det inte golf på mer än två veckor eftersom jag har Lilltjejen så lär få duktig abstinens!

Det pågår ju fotbolls VM i Ryssland och det är tydligen en smärre sensation att Sverige tagit sig till åttondelsfinal. Matchen gick idag 16.00 och således var kontoret nästintill tomt redan klockan tre. Kvar var de indiska konsulterna som lite vilset undrade vart alla tagit vägen. 

På slaget fyra när matchen blåstes igång gick jag ut på min första riktiga runda sedan jag officiellt fick mitt gröna kort och därmed slog ut från Tee 48 eller röd som jag också tror den kallas. Den är i alla fall en bra bit längre fram. Christer slår ut från 57.

Lyckades slå bort tre eller fyra bollar tror jag men i övrigt gick det hyfsat. Såpass att jag vågade mig på att registrera poängen och fick min första sänkning. Men det är drygt att knata arton hål! Att man sedan slår sig fram kors och tvärs över banan minskar ju inte sträckan precis. Fötterna värker och allmänt seg. Allt knatande är faktiskt något som förtär upplevelsen, för det är ju golfen man vill ha, att slå bollen och få den dit man vill. Transportsträckorna är mest tröliga. En promenad har sin behållning men då är målet just en promenad. Här är målet att få bollen i hål, inte att knata. Det tar ju sådan tid! Tack vare fotbollen var det tomt så vi kunde tuffa på i vårt tempo och då tog det ganska exakt fyra timmar. Fyra!

Imorgon har jag bokat tid igen men har ingen markör. Blir ren övningsrunda alltså. Undrar om jag ids alla arton hål...

Vid rätt sinnesstämning kan de vara ganska mysiga att lyssna till de där sommarpratarna i P1. Av någon anledning brukar avsjölandet av årets pratare tilldelas rubrik på mediers frontsidor men av de som hittills haft sin tid i etern är dte faktiskt få namn jag känner igen. Inte så konstigt kanske för en i så många fall världsfrånvänd person som jag. Namnet Bianca Ingrosso har dock varit svårt att undvika med det flitiga promotande av familjens reality show i ens FB-flöde. Jag har dock aldrig tittat på det då det närmaste "reality" show jag numera kommer är Sveriges mästerkock och Hela Sverige bakar. I fallet Wahlgrens dotter hade jag väl de fördomar jag nog delar med många andra i frågan om de personlighetstyper som dominerar och konkurrerar i de sociala medierna, dvs rätt stora och säkert många gånger felaktiga då de är riktade till en medvetet och kommersiellt vald roll för att upprätthålla det som i detta fall hon själv kallar "Varumärket Bianca Ingrosso".

I vilket fall var hennes och någon ytterligare namn jag kände igen i SR-appens lista och valde att testa där inför morgonpromenaden igår. Anledningen var en kommentar i något flöde jag sett som någon fällt om hennes sommarprat som fick mig att förstå att hon pratat om sina föräldrars skilsmässa.

 

Jag fortsatte att lyssna i bilen på vägen till jobbet och när jag svängt av motorvägen för sista biten till Gamlestaden hör jag hennes sista ord i ämnet, hennes uppmaning och bön till föräldrar att inte blanda in barnen. Det har föregåtts av ingående skildringar kring bråken, ställningstaganden och sorgen över att föräldrarnas fokus låg på deras inbördes krig där barnen användes som bundsförvanter. Jag vet inte varför jag plötsligt finner mig sittande där bakom ratten på E20 med tårarna rinnande. För mig och Johan har det alltid varit självklart att inte blanda in Ronja, att aldrig använda henne som vapen så som mina, Biancas och så många andra föräldrar gjorde. Jag och Johan bråkade förvisso inte före separationen och vår sorg och frustration hölls inom rimliga proportioner och aldrig någonsin så vår Lilltjej skulle höra något ont ord från den ena om den andra. Jag vill inte säga att jag är tacksam för att Johan delade min uppfattning, då det för mig är sådan självklarhet att lämna barnen utanför. Ändå kände jag en sådan tacksamhet där igen eftersom jag vet att det finns så många föräldrar där ute som inte gör det, som ser sin egna stolthet och bitterhet större och mera värd än de barn de ska skydda och värna. Att vilja såra och undergräva deras trygghet genom att smutskasta den andra mest viktiga personen i deras liv är så otroligt själviskt och elakt. Mammas malande hur pappa knullade runt, slog och söp skapade ingen sympati hos mig för henne. Tvärtom var det mot henne min tysta motvilja växte fram, sprungen av den besvikelse hon själv gav upphov till genom sitt egna drickande, oförmåga att låta mig vara ifred och släppa sitt ältande.