Magknip
Skulle inte ätit upp resten av kladdkakan. Gnyy! Ostbågeform i Lilltjejens säng.
Lilltjejen älskar "Fixa rummet" på Barnkanalen. Tjatar om att få ett liknande kattrum som tjejen i ett avsnitt. Mamma gick med på att göra chokladmössen, alltid något. Riktigt söta, både bildligt och bokstavligt.
En annan som inte mår riktigt bra är Gulingen som tvärdog i farten när Johan var på väg hem från innebandyn. Två gånger vilket är tillräckligt oroväckande för att vi följdes till verkstan där den får stå med hopp om att få komma in imorgon. Kul.
En tredje som inte heller mår bra är Lilltjejen som snorar och hostar på gränsen till kräkning- när hon lagt sig konstigt nog. Energin dock inget fel på. "Det är så tråkigt att vara förkyld!" Jotack, mamma hoppas på att klara sig undan.
Inget fel på min energi heller vid välbehövligt pass i Frölunda. Grymt skönt!
Lade mig i bastun efteråt och då hände det igen. En fullt träningsklädd tjej kom in och satte sig - och tog fram sin mobil! Uppenbarligen färdigtränad men utan en droppe svett i det foundationtäckta ansiktet. Snapchattade, tog selfie, drack lite vatten och gick sedan ut. What liksom? Kanske hon bara...frös?
Imorgon kör vi turbo igen fem dagar framåt. Sedan ska jag koppla bort omvärlden. Äntligen!
Äntligen i säng
På grund av tidigt morgonmöte hann jag inte löparträffen i Friidrottens hus. Var ändå så sugen så det fick bli en timme tidigare. Körde ute vilket kändes otroligt skönt, trots den rejäla blåsten. Gick bra så riktigt nöjd.
Därefter tog veckans sista mötesgalna dag vid. Börjar nästan vänja mig vid känslan att varje dag känna mig som ett ufo, där alla pratar ett språk jag inte förstår men förväntar sig output från mig. Det brukar numera bli kortversionen av "Jag är ny så jag fattar nada" i form av "Ööh" och "Hm" i varierande tonlägen.
Man får ändå vara glad över det lilla. Jag har lärt mig ännu lite till under denna vecka! Nästa helg är det äntligen dags för min spahelg, så skönt!
Goe Brorsan
Jippi...
Tre dagars kompost luktar inte mumma någonstans.
Nattning pågår
En Lilltjej, Gråbröder och så jag i Lilltjejens säng. Jag är aptrött så hoppas hon somnar snart så jag kan följa efter.
Hade en tanke att jag skulle fota varje konferensrum jag besökte under en dag, men när mötena pågår tills nästa grupp knackar på dörren är det inte riktigt läge att dra fram fånen och fota. Hade varit lite småkul ändå av någon synnerligen outgrundlig anledning.
Har blivit lite andra spridda skurar istället från dagarna hittills denna vecka.
Väntan på internbussen i ottan, Suckarnas gång och utsikt från restaurangen. När man är tidig får Gulingen finparkering (nu kom också Lilla Grå upp i sängen), men kommer man så sent som nio är det skämsparkeringen långt där borta som gäller. Minns att jag någon gång ojade mig över mötesfulla veckor där på mitt förra uppdrag. Tydligen kunde det bli värre. Denna vecka är helt galen så fattar inte vart dagarna tagit vägen! Imorgon är det ju fredag igen?
Workshop hos Capgemini under eftermiddagen. Somnade bara nästan men två mazariner senare hade jag tillräckligt med socker för att klara sista timmen.
Tänker ibland och extra just nu på hur livet kan vara och hur livet kan bli. Hur människors tillvaro så fullkomligt kan kullkastas men livet ändå rulla på så obönhörligt omkring dom. Så många personliga kriser bland de andra helgshopparna på ICA. Så många trasiga liv över lunchlådor i köket, ångest i klassrum och smärta på bussen. Med känslan att vara den mest ensamma i världen, en ö i den avundsvärda Vardagen. Där livet bara rullar på, där dagen är som den var dagen innan, och dagen innan den. Innan Det hände och satte Vardagen i ett avundsvärt ljus. Så var glad och tacksam över Vardagen, den är så lätt att glömma bort i vår strävan efter Framtiden.
Fullknökad tomhet
Att gråta på jobbet är något jag varken föredrar eller strävar efter. När jag tänker efter har det ändå hänt några gånger, dock så få att jag kan erinra mig dom. När jag gick i väggen på Stenungskolan, när jag erkände pressen på jobbet för chefen på Volvo. Samma chef som nu igen fick se mitt samlade jag rämna där i det tillfälliga mötesrummet vi hittat för det besked han gav. Skillnaden denna gång var att tårarna inte var för egen del utan för en annan. Jag som är så stolt över min förmåga att lägga locket på och skärma av får än en gång inse att den med tiden börjat krackelera. Fast egentligen är det ju ingen förmåga att vare sig eftersträva eller vara stolt över.
Där bland skrivbord och datorskärmar, jobbstress och IT-incidenter fick man en smärtsam käftsmäll av Perspektivet. Jag gråter över den skärande orättvisan och förtärande maktlösheten. För den ofattbara sorgen och brinnande vreden som ingen annan än den som varit där någonsin kan förstå. Som jag inte kan. Jag tillhör de förskonade, där bara tanken driver tårarna till ögonen igen. Det är så meningslöst och hjälper ingen. Istället gör jag det lilla jag förmår och ger ett bidrag till Cancerfonden. Känns bara så futtigt.
Veckoslut
Vad är definitionen på en fruktsallad? Tre olika sorter är ok? För att kroppen inte skulle hamna i vitaminchock körde jag i ett halvt paket grädde och avslutar nu med Pringles i fåtöljen.
Det duggregnar på utsidan och töar således deprimerande snabbt.
Har ju nämnt tidigare att jag kan snöa in mig på låtar. På nyår spelade Johanny denna och trots att jag har en omotiverad skepsism mot Enrique Igleisas så bryr jag mig oftast mer om själva låten än om den som framför den. Tycker det är helskön!
Ett andra spår som också går flitigt är Jean Banans "Skaka rumpa". Man kan ju inte bli annat än glad och ofrånkomligen dansa loss! Inte bara den som är bra i Lilltjejens spellista för övrigt.
Tänkte försöka plocka upp den tanketråd jag spann häromveckan. Det sägs ofta att man ska vara öppen mot sina medmänniskor. Våga bjuda till och lära känna nya - för man vet aldrig vilka skatter man kan hitta. Att vilja lära känna nya människor är en egenskap som jag inte är känd för precis, energislukare som jag anser de flesta vara. Under min tidiga tid på Volvo, då vi för övrigt var välsignade med egna kontorsplatser, hamnade jag mitt emot en man från en annan avdelning. När man sitter mindre än tre meter i från varandra och dessutom i princip öga mot öga måste till och med en introvert person som jag uppbringa lite hyfs och åtmindstone hälsa på morgnarna. Kom till och med så långt att vi småpratade vid ett eller två tillfällen. Ni vet, det där vanliga om vad man gör på företaget, hur länge man varit där och sådant ytligt. Kunde ibland känna att jag kanske borde snick-snacka lite mer och oftare men han verkade uppfatta mitt ointresse och respekterade det. Inget påtvingat där inte tack och lov.
Men jag känner ju mig själv så pass att jag inser min oförmåga att orka engagera mig i människor jag inte har någon relation till. Däremot ska jag försöka bli bättre på att vara mer öppen och tillmötesgående mot de personer jag faktiskt av olika tillfälliga anledningar träffar på - för man vet aldrig om man stöter ihop igen!
Tillbaka till helgen och dess sista dag. Lilltjejen och Johan drog till kalas på Lekland för femårige Fabian. Jag drog åt andra hållet i form av Lerum och storhandling för kommande vecka. Lite allmänt grejande, tvättande och matlagande därefter innan efterlängtad combat i Frölunda. Välfylld sal ännu några veckor tippar jag innan nyårsambitioner och vårkänningar minskar antalet. Lite knasigt har det dock blivit sedan jag släppte Kållered då det nu innebär att jag bara kör söndag och måndag. Nästan en vecka mellan vilket känns länge. Lyxproblem förvisso.
Lilltjejen frågade efter strumpor att pyssla med. Lägligt nog hade jag en hög av hennes urvuxna strumpor som alla(!) förlorat sin partner. En stund senare kom hon tillbaka, stolt visande sitt verk. Hur söt som helst juh! Nu ligger den i klösträdet intill Brorsan för "Han kanske vill ha en liten mus" som hon sade.
Imorgon kör jag igång tredje veckan på egen hand. Börjar kännas något bättre på vissa fronter men de är få och ett väldigt litet "bättre". Min företrädare Johan och SM Anette jobbade väldigt tajt ihop. Det var nödvändigt för att klara av belastningen. Av den anledningen delegerades också väldigt mycket till höger och vänster. Vid mina tidigare uppdrag har jag ju varit ensam. Inget team, ingen att fråga eller bolla med om själva systemen. Jag fick helt sonika klara mig själv och finna lösningar och tillvägagångssätt om allt från support för användarna till tekniska problem, offerthantering och orderläggning. Jag är således inte särskilt van att delegera eller ha en, eller i själva verket två då Marcus ligger halvtid hos mig, att samarbeta med. Följdaktligen vill jag, tror jag mig måsta hantera allting på egen hand vilket jag insett inte fungerar tillnärmelsevis i närheten av möjligt. Problemet är bara att jag inte riktigt vet ännu vad det är som jag faktiskt ska fokusera på och vad jag ska delegera. Plus det där faktumet att jag behöver öppna upp och bli ännu bättre på att samarbeta med Anette och Marcus. Men hur ska man ha tid att samarbeta när vi alla springer som skållade råttor mellan olika möten? Jo, vi har helt sonika fått boka möten med varandra. Och framför allt, vilket Anette ständigt påminner mig om: Lägga blockers i kalendern för egen tid för att om möjligt undvika att bli bokad hela tiden. Problemet är bara att kunna säga ifrån när den där kallelsen kommer på blockern ändå. Tids nog lär jag förstå ännu bättre vilka möten jag faktiskt måste gå på, och vilka jag kan låta bli - eller helt enkelt låta någon annan ta och rapportera till mig.
Sju möten inbokade imorgon. Bäst jag går och lägger mig nu, höhö!
Lördag
God mat och gott sällskap i form av Johan, Anna och deras två små. Nu gode trött. God natt!
Kan inte låta bli att känna mig lite stolt
Och visst är väl låten fantastiskt bra?!
Minirecap
En lycklig Linda fick byta jobbkläder till svettvänliga istället och skotta infarten klickan sex på tisdagsmorgonen. En dusch senare slirade jag ut på vägarna där busshållplatserna var fulla av pendlare som väntade förgäves. Stannade och frågade men ingen skulle åt Torslanda. Johan fick med sig en till Mölndal. Tog nästan dubbelt så lång tid att ta sig till jobbet med bussar och lastbilar fast överallt. På radion uppmanades folk att om möjligt stanna hemma. Jag var bara lycklig. Äntligen!
Gulingen tuggade på men på Volvoparkeringen var det oskottat. Lyckades gunga mig på plats i det hyfsade ledet medan andra knuffades. Och en del fick klara sig utan hjälpande händer...
Blev liknande för mig, inställt och telefonledes. Aldrig har det varit så många lediga mötesrum. Nere i fabriken lockades nattskiftet vid banan med övertidsersättning för att bistå morgonskiftet som inte kunde komma in.
Visst kan det ställa till det på många sätt, för utryckningsfordon till exempel. Men annars kan man ju bara gilla läget. Det är ju äntligen riktig vinter!
Idag var det den dagen av Volvos dealerkonferens då också vi tjänstemän fick delta. Hela förmiddagen som avslutades med att vi fick se de kommande modellerna. Nya XC60 och XC40 var rasande snygga!
Kom ut i strålande solsken och man blev sådär barnsligt pirr-glad i hela kroppen vid åsynen av den gnistrande snön. Min och chefens bil blev fin förgrund.
Full fart
Idag var det så dagen för Lilltjejens femårskalas. Så länge hon har väntat, räknat ned och längtat. Förväntningarna lyser i ögonen och så den där otåligheten sista timmen. "-När kommer dom?" Ofrånkomligen påminns man om berättelser med samma början. Bullkorgar som ställs fram, tårtan som väntar i kylen, ballongerna som bara väntar på att bli jagade och kastade i luften. Och så kommer ingen. Ingen. Vad gör man som förälder i det läget? Vad säger man? Bara tanken gör så ont i mammahjärtat att man vill slå de obetänksamma uteblivna barnens föräldrar sönder och samman.
Lilltjejen har fått välja vilka hon vill bjuda. Femton stycken blir det och varenda en kommer. Så lyckligt lottade är vi - även om man ett antal gånger ifrågasatte klokheten i att släppa lös sexton fyra-fem-åringar i huset. Hon har så många vänner, och det är väl de flesta föräldrars högsta önskan?
Åtta pojkar, åtta flickor och all den energi som följer med. Johan befann sig någonstans mitt i högen medan jag inte gjorde särskilt långa eller många vändor från köket. Ett ganska bra upplägg tyckte jag. Under förberedelserna tyckte Johan att Lilltjejen kunde göra några fiskar att fästa på skynket till fiskdammen. Resultatet var ju bara underbart!
De där minerna alltså!
De tre timmarna förlöp utan allt för många missöden. Inga urstuckna ögon, inga bråk eller osämja (vad jag märkte i alla fall). Förhoppningsvis var de alla nöjda när de sockerstinna gick ut i det tunna men ändock där - fantastiskt mysiga vinterlandskapet. Vi fick lite mer snö under natten och dagen. Underbart!
Imorgon är det kalas igen hos en av de pojkar som var med idag. Och nästa helg är den en av de andra pojkarna - dagen efter vi varit på en inflyttningsfest. Senast jag var på fest hos dom var omkring sex år sedan. Då gick jag och lade mig och sov i ett gästrum jag hittade - helt slut av att låtsas intresserad av alla människor jag aldrig mer skulle träffa - förrän kanske nästa helg...
En tanke slog mig gällande "baksidorna" av att vara introvert och ointresserad av "löst prat" och lära känna nya människor. Tänkte utveckla det här men har av någon jobbrelaterad anledning inte blivit av. Orkar inte nu heller, Johan har lagt sig - strax efter Lilltjejen och jag är duktigt mör också. Gonatt!
Medan jag väntar...
Ronjas simskola är denna termin halv nio på morgonen. Det har kommit lite snö och mysfaktorn slår genom takluckan där vi rullar från Göteborgs till Lerums kommun. Skönt, och framför allt fräscht att vara här på Badpalatset denna tid.
Johan messar att låset frusit på Gulingen så han kommer inte iväg till innebandyn. Surt.
Trots den galna veckan som passerat slår det mig ändå hur glad jag är över det jobb och den tillvaro jag har. Det sker när jag kör över Angeredsbron och ser pärlbandet av bilar som fyller motorvägen nedanför med riktning in mot stan. Den där känslan jag uttryckt flera gånger - glädjen och tacksamheten att vara del av detta stora samhällsmaskineri. En känsla som många finner lika meningslös och klaustrofobisk som jag finner meningsfull och trygg. Alla vill väl vara en del av något? Känna att man bidrar, har en tillhörighet? En del finner den kanske hos familj eller vänner, andra genom fritidsintressen eller arbeten. Jag tillhör den senare kategorin.
Jag vet inte hur många gånger jag misströstat denna vecka. Velat kasta in handduken, blunda och åka hem. Fått snudd på samma svårbeskrivbara känsla som i korridorerna där på Stenungskolan för en halv evighet sedan. Förutom liknelsen med motorvägen har jag ett annat mantra som min kollega tillämpar och delade med sig av: "Det är tur vi inte arbetar med människor."
Men trots detta, vilket låter underligt när jag hör mig själv - så ser jag alltid fram till måndagen. Att ha femårskalas med sexton ungar i eftermiddag känns nästan mer oroväckande!
Lite trött
AW nummer två denna vecka och lämnade stället betydligt mättare!
Kvällen på The red lion i Majorna blev inte bara mättande utan också väldigt mysig och trevlig. Sista kvällen med PB-gruppen.
Klarat av första veckan på egen hand. Ok, något mail och möte med företrädare Johan men ändock själv. Hamnade rejält under isen och han uttryckte sin egna känsla från när han var ny på min roll: Att finna sig stående på en motorväg och alla bilar blåser förbi. Där står jag, darrande mitt i vägen - naken!
Tragglat det som ett mantra, att också han varit ny och att det kommer lösa sig. Är helt körd i bollen. Står och sliter och bankar på Gulingens bagagelucka i tron att den frusit fast. Nehej, inte ens låst upp. Ska hämta Lilltjejen på dagis men svänger av för att köra hem. Uppenbarligen lämpligt att lämna jobbet i slutet på denna dag och fokusera på morgondagen och Ronjas kalas.
Fick nya dammsugarslangen. I en låda. I en dubbelt så stor låda. Jösses så dumt.
Trippelselfie
Det var liiite jobbigt vid första passet igår efter dryga veckans uppehåll. Väldigt skönt ändock, såpass att det blev ett morgonlöp idag. Kändes bra i kroppen och tiden var inställd på fyrtio minuter. Efter trettio fick jag håll så plågade mig igenom de sista tio.
På fredag börjar Volvogruppens morgonträningar vilket ska bli kul.
Blev en civil-selfie också på väg till eftermiddagens workshop.
Efter hämtning och lämning av dotter från dagis respektive make blev det lite aw med Ola och Mikael. Valet föll på Hereford Beefstouw.
Imponerande höga priser för så lite mat. Ser ni oxfilen där under vitlökssmöret?
Notera att kvisten är större.
För en som inte har för mycket pengar på banken är det löjligt att betala över trehundra spänn för en köttbit. SÅ exeptionellt bra eller utsökt eller speciell var den inte. Eller jo, den var exeptionellt liten. Tycker nästan det är oförskämt faktiskt. Men det är ju en uppfattning helt baserad på mina egna förutsättningar och prioriteringar. En del anser säkert det är idioti att lägga mer än femhundra på ett par träningsskor...
Värme
Så var man hemma igen, där snön mysigt nog har lagt sig. Inte lika mysigt inomhus där temperaturen var nere strax under femton grader. Vi har inte riktgt blivit kompisar med vår nya värmepump. Brasa i kaminen, massor av tända ljus och en infravärmelampa och vi har fått upp det till dryga nitton nu. Jag gjorde den stora uppoffringen att ta en bastu också. Sitter nu i min djupa fåtölj med Bror draperad över benen och Lilla Grå tryckt vid min arm. Nästan så man tror att man varit lite saknad.
Himla bra med tvättmaskin i stugan vi har så man har det mesta tvättat när man kommer hem. Skönt.
När temperaturen blev något bättre på vår sista dag åkte vi upp till toppstugan för den traditionsenliga gulaschsoppan. Den är verkligen gudomlig! Hur gör man för att få den så där tjock och mustig?
Det blev också en omgång bowling till där jag dock stod över och istället pytsade ut inbjudningar tiil Ronjas femårskalas nästa helg. Fick en rätt kul groupie med de tre generationerna under tiden. Måste säga att veckan gick otroligt fort. Senaste tre åren har det ju inte blivit jättemycket åkt på grund av Lilltjejen. Det har liksom blivit så länge hon orkat. Förra året blev det dessutom inte mycket åkt för att det var så lite snö och milt ute att det efter första timmen var blött och sönderåkt i backarna. I år var det kylan som begränsade oss. När hon nu börjar få kläm på tekniken kommer vi kunna åka mer framgent. Dock måste hon få till fartkontrollen bättre i de brantare backarna. Där kör vi selen och det tar rejält i låren när man ska ploga sig ned för de branta partierna där konstsnön bara ligger som ett tunt lager över blankisen. Lilltjejen hålls i behaglig fart medan morsans lår skriker av brännande mjölksyra. Då hör man ungen förnöjsamt småsjunga för sig själv!
Imorgon blir det att försöka hitta ny dammsugarslang. En mindre angenäm stank spred sig i huset tills vi upptäckte att den låg an mot kaminens glas och följdaktligen smält till en mysig massa. Oops. Kan man köpa enbart slang med fästen som passar till specifikt märke? Lite surt att måsta köpa hel dammsugare...
Till eftermiddagen blir det "Disney on Ice". Lilltjejen uppskattade det förra året och blev överlycklig när hon fick höra att vi skulle dit igen. Därför ingen combat i Frölunda för mig. Jag kom ju inte iväg till gymmet för löpbandet som ambitionen var i Sälen. Snacka om att jag kommer att sluta som en blöt pöl i Partille på måndag. Ingen konditionsträning på en dryg vecka!
Reklampaus
Min söttjej åker nu på egen hand nedför de snälla backarna men det är inte helt lätt att bokstavligt talat släpps taget.Kylan har kapslat in hela landet, här på mysiga sjutton minus medan norrlänningarna slår köldrekord och passerar fyrtio. Det tar liksom udden av ens klagan litegrann.
Inte kollat så mycket tv på evigheter - eller ätit så mycket onyttigheter (TVÅ semlor idag!) - eller tränat så lite. Känner mig däst.
Fem år
Måndag i Lindvallen, Sälen och Lilltjejen fyller fem år. Inte konstigt vi hade fullt i bilen med alla dessa paket! Kallt som sjutton ute så på med lager på lager och så ut i backen. Det såg ju lite sådär ut på snöfronten dagarna innan vi åkte, men sjunkande temperatur, snökanoner och någon omgång nederbörd tillsåg att vi faktiskt kunde spänna på oss skidorna och glida rätt ut i backen. Lite mer vegetabilier än vanligt i vägen bara.
Körde utan sele och plogtekniken, förlåt glasstruten börjar komma sig. Vid lunch var hon rätt slut och vi alla frusna så har aktiverat oss inomhus därefter. En stor bastu helt för sig själv för undertecknad var till exempel inte helt fel. Fått, ehum, jobbat lite också.
Vi har lite krasst konstaterat att vi på fem vuxna, en tonåring och en nybliven femåring har sex laptops, sex paddor, ett PS4 och fem Nintendo DS-konsoler med oss. Rätt sjukt. Det första man gör efter man ankommit, packat upp (hyfsat) och kissat av sig är att hitta och koppla upp till deras wi-fi. Också rätt sjukt.
Ganska fräckt ändå att vi nu är här i denna stuga för åttonde året i rad. Nionde i Lindvallen då vi bodde i annan stuga första året. Vete tusan om man kan kalla det stuga förresten. Vad är skillnaden på stuga och hus? Denna är i min begreppsvärld för stor för att egentligen kunna kallas stuga, med sina dryga 170 kvadrat på två plan. 
Johan reflekterade där i liftkön att han och jag var ett utdöende släkte. Vi var i princip de enda som inte hade hjälm. Kanske får det blir till nästa år. Men det är lite som med cyklingen där vi först när Ronja började cykla fick föregå med gott exempel. Jag har det inte när jag åker inlines, som med stavar kommer upp i ganska bra hastigheter. Har ingen bra anledning till att vägra hjälm. Testade faktiskt när jag sommarjobbade ute på Röbäcksdalen i Umeå och cyklade fram och tillbaka men slutade efter några vändor då det helt enkelt inte kändes bra. Vid cyklingen med Lilltjejen har det gått hyfsat, men å andra sidan har det inte skett mer än en handfull gånger. Johan är den som har cyklat med henne.
Inte bara tjejen som börjar vara trött nu. Plöjde Jojo Moyes "Livet efter dig" igår. Riktigt bra och påminde lite om "En oväntad vänskap". Somnade vid halv två och så upp och gratta Lilltjejen i ottan. Blir inte riktigt lika sent idag.
Min företrädare på jobbet är också här i Lindvallen denna vecka. Faktiskt till och med i samma stugby. Tror de är fyra familjer som åker tillsammans. Min chef-chef är också här i Lindvallen. De är sju familjer som åker. De bor visserligen inte tillsammans alla sju klaner, men i min värld låter det som en ren mardrömsvecka. Chef-chefen är dock superextrovert så hon trivs fantastiskt.
Lite lustigt det där med vissa personer som nästan tvångsmässigt ska interagera och bli personliga med varenda människa de möter. Snick-snacka med tjejen i kassan. Komma med "lustigheter" och klämkäcka kommentarer till männsikan i kön. Många av dessa personer respekterar inte heller den personliga sfären utan i mina ögon tar sig friheten att krama, lägg armen om eller kindpussas. Alltid superhurtigt och "skämtsamt". Otroligt irriterande. Tycker det är på gränsen till oförskämt faktiskt. Dessa personer skulle säkert också ta illa upp om man sade ifrån, konstatera att man var en första klassens tråkmåns utan minsta tillstymmelse till humor. Som tur var är chef-chefen inte på den nivån men alla har väl träffat en sådan.
Första dagen
Blev en nästan elva kilometers runda på åtets sista dag. Kändes skitbra i kroppen och ångrar nästan att jag inte fortsatte längre.
Förberedelser av mat tillsammans, intag av mat och stinn av mat. Fick också sällskap av Thomas och de tre manfolken fann gemensamma intressen på olika plan medan avkommorna röjde runt tillsammans.
Lite Stax och mycket Risk före tolv och in på småtimmarna och jag höll inte på att somna en enda gång. Till och med Lilltjejen höll ut till midnatt men ville inte ut till smällar och explosioner.
Första dagen startade med rejäl sovmorgon för oss alla tre och lökande innan en sväng till Lerums större lekplats. Skönt med lite frisk luft.
Slagit in alldeles för många presenter i "Monster high"-papper och lökat framför brasan. Imorgon blir det fokus på Sälen-förberedelser.
