Johan messar att låset frusit på Gulingen så han kommer inte iväg till innebandyn. Surt.

Trots den galna veckan som passerat slår det mig ändå hur glad jag är över det jobb och den tillvaro jag har. Det sker när jag kör över Angeredsbron och ser pärlbandet av bilar som fyller motorvägen nedanför med riktning in mot stan. Den där känslan jag uttryckt flera gånger - glädjen och tacksamheten att vara del av detta stora samhällsmaskineri. En känsla som många finner lika meningslös och klaustrofobisk som jag finner meningsfull och trygg. Alla vill väl vara en del av något? Känna att man bidrar, har en tillhörighet? En del finner den kanske hos familj eller vänner, andra genom fritidsintressen eller arbeten. Jag  tillhör den senare kategorin.

Jag vet inte hur många gånger jag misströstat denna vecka. Velat kasta in handduken, blunda och åka hem. Fått snudd på samma svårbeskrivbara känsla som i korridorerna där på Stenungskolan för en halv evighet sedan. Förutom liknelsen med motorvägen har jag ett annat mantra som min kollega tillämpar och delade med sig av: "Det är tur vi inte arbetar med människor."

Men trots detta, vilket låter underligt när jag hör mig själv - så ser jag alltid fram till måndagen. Att ha femårskalas med sexton ungar i eftermiddag känns nästan mer oroväckande!