Att gråta på jobbet är något jag varken föredrar eller strävar efter. När jag tänker efter har det ändå hänt några gånger, dock så få att jag kan erinra mig dom. När jag gick i väggen på Stenungskolan, när jag erkände pressen på jobbet för chefen på Volvo. Samma chef som nu igen fick se mitt samlade jag rämna där i det tillfälliga mötesrummet vi hittat för det besked han gav. Skillnaden denna gång var att tårarna inte var för egen del utan för en annan. Jag som är så stolt över min förmåga att lägga locket på och skärma av får än en gång inse att den med tiden börjat krackelera. Fast egentligen är det ju ingen förmåga att vare sig eftersträva eller vara stolt över.

Där bland skrivbord och datorskärmar, jobbstress och IT-incidenter fick man en smärtsam käftsmäll av Perspektivet. Jag gråter över den skärande orättvisan och förtärande maktlösheten. För den ofattbara sorgen och brinnande vreden som ingen annan än den som varit där någonsin kan förstå. Som jag inte kan. Jag tillhör de förskonade, där bara tanken driver tårarna till ögonen igen. Det är så meningslöst och hjälper ingen. Istället gör jag det lilla jag förmår och ger ett bidrag till Cancerfonden. Känns bara så futtigt.