Två dagars kurs och lämnar dag ett lätt illamående. Småätit mer eller mindre konstant samt i desperation testat en för mig ny energidricka, allt i försök att stå emot massiv trötthet. Skitjobbigt att hamna i det läget då hela ens väsen bara vill dra en ned i sömn och alla mentala försök att motstå är hopplösa. Man måste göra något och de möjligheterna är rätt begränsade när man sitter rätt upp och ned i en konferenslokal. Alltså äter jag. Att trycka i sig mini-Kexchoklad är föga framgångsrikt. Den sliskiga drickan gjorde heller ingen annan effekt än maxat blodsocker utan energipåslag.

Nåväl. Från en lördagskväll med knän så onda att minsta rörelse högg som yxor var det såpass hanterbart morgonen efter att jag beslöt att boka en säsongspremiär på golfbanan. Jag minns hur jag gick kortbanan förra året, på stela men inte onda ben. Denna gång var jag tacksam för golfvagnen som fick agera rullator åt tant Linda. Knäna var inte alls särskilt glada efter arton hål men mentalt är jag så nöjd att jag gick ut. Det blev en strålande sommardag och slagen gick sketbra! Har nog sällan fått så bra slag med drivern under en hel runda. Trettio en poäng slutade jag på, strax över mitt handikapp så är jag är helt klart nöjd.

Kvartalen därefter fick jag dock ta från sidlinjen. Kände mig som en idiot där jag stolpade fram men ville ju ändå se vad nya releasen hade att erbjuda. 

Idag är knäna mycket bättre, värst när jag varit stilla och de ska "igång" igen. Snälle Robert hoppar in på min klass på Backaplan så slipper jag känna press att prestera när jag kanske inte kan. 

Laddade upp inför Varvet med en fyra sorters ostpizza, det är väl bra att grunda med? Heh.

Min Lilltjej har genomfört sin första gradering och någon var uppenbarligen förväntansfull inför den. Somnade väldigt sent och var uppe före ljuset. Jag lämnade henne och Johan tog över då jag hade min egna utmaning att förbereda. Hostade halva natten och kände ingen större förbättring så var fullt inställd på att tvingas promenera större delen av vägen. 

Därför sjukt nöjd med tiden 2.30! Med stämningen på plats och startskottet avfyrat var det samma känsla som när man ställt sig förkyld framför sina combatdeltagare - den försvinner. Blev förvånad över hur pass lätt det gick så fick hålla igen rejält då jag visste att sämre tider obönhörligt skulle komma, vilket skedde efter Älvsborgsbron. Knäna protesterade och blev värre och värre för varje kilometer. Sista kilometrarna var det knappt något flåsande eller svettande - det gick helt enkelt för långsamt, men jag typ, sprang i alla fall! Eller ja, stapplade om man ska tro Johan som tog Lilltjejen direkt från graderingen till fyra utposter längs banan för att heja. Vilken glädje och energikick det är att se och höra henne, krama och pussa på henne! Efter sista träffen efter Göta Älvbron hade Lilltjejen blivit så orolig för mig att hon behövde prata efter målgången för att försäkra sig om att jag var ok. Man undrar onekligen hur jag såg ut egentligen. Sjukt frustrerande att känna sig pigg i knopp och flås medan knäna bokstavligt talat tvingar en tillbaka. Tror å andra sidan att det kan ha varit bra ur förkylningssynpunkten.

Stolt gånger två över denna dag! Nu ska jag stappla iväg och hänga tvätt innan Mellofinalen. Får se hur länge jag håller mig vaken...

Min BCstammis-Maria tipsade om dessa mirakeldroppar som minsann alltid  kvävt möjliga förkylningar i sin linda. Jag kan bara hoppas det funkar på mig med! Under dagen har en hosta smugit sig på, en sådan som sliter upp luftrören och ger järnsmak i munnen. Det förklarar huvudvärken jag haft, ett vanligt symptom på kommande elände som jag denna gång tillskrev vätskebrist. 

Jag ska ju springa på lördag!

Kan bara hoppas, hoppas, megahoppas att Echinaläbbigheten gör sin grej alternativt eländet kommer och går lika snabbt som den senaste gången.

Yes, där satt den äntligen - milen! Tuggade en ny sträckning i området och hade endast knappa känningar i vänster knä. Känns ju att fötter och ben inte är vana vid sträckan då ett varv till hade definitivt varit tufft. 

Samtidigt har en väldigt nöjd Lilltjej provat dräkten jag fyndade men jackan får hon inte bära officiellt förrän efter graderingen. Min fina stora Lilltjej!

Fick köra eftermiddagen hemifrån då skolan ringde om en ledsen Lilltjej med magont. Några timmar senare var hon i form igen för lek med kompisar och taekwondo-träning. Jag snirkel-snorklade ihop sex kilometer under tiden iklädd endast shorts och top, en osedvanligt varm Valborg med andra ord. Knäna kändes inte av alls, skönt! Dock är benen generellt inte vana att tugga kilometrar och då jag inte sprungit över milen sedan, öh förra Varvet så är det dom eller knäna som kommer sänka mig om några veckor.

Plutten steriliserades igår så var lite groggy och låg under kvällen men är nu i god form igen. Hon ser nog fram emot att få börja gå ut på riktigt nu och få utlopp för sin energi. Lilltjejen bäddade ner henne och där låg hon kvar några timmar senare!

Helgdag imorgon och damfotboll har final i Svenska cupen, Kopparberg mot Kristianstad. Ronjas lag ska vara maskotar till hemmalaget Kopparberg och därmed tåga in med spelarna innan matchstart. Kul att hon får vara med om en sådan grej! 

De ihopfösta möblerna i vardagsrummet var rena parkourdrömmen för katterna. När målaren nu slagit in allting i prasslande papper kan ni föreställa er vilket liv det är där uppe! 

Men nu ska blått med bård och gult äntligen förvandlas. Jag med mitt obefintliga estetiska sinne har låtit målaren välja färg till fondväggen. 

     "Jamen välj typ nåt grått, som din tröja kanske? Resten vitt! Nyans på det vita? Tja, öh, vitt som inte är skrikvitt utan eh, snällevitt?" Vi får väl se om vi kommer hem till rosamålade väggar... 

Bråkat med takbelysningen i Lilltjejens rum. Drog ut säkringen och helgarderade med kretsprovare men likväl lyckades jag få mig en jäkla kyss. Varför är det två jordkablar och de enda som kopplats till den föregående lampan? Jag är ju ingen elektriker men i min värld kopplas inte två jord ihop. På de båda ligger hundra volt medan två av de tre nollkablarna har full spänning. Eh?

Nåväl, får bråka vidare en annan dag för idag åker vi till huvudstaden för påsk med syster och kusinerna, fast vi börjar med en natt i centrum. Tyckte det var mysigt när bara jag och tjejen hängde där tillsammans så blir en repris och hon ville besöka Vasamuseet igen. Har bokat Java Whiskers ikväll vilket ska bli mysigt!

Var nog deltagarrekord för mina Frölundafighters igår, himla kul! Nya releasen har satt sig och många tycker den är riktigt bra. Jobbig så det förslår med en härligt tung pumpande sista låt.

Det var visst trettiotre och inte trettio år som Torgil jobbat på Volvo. Coolt! Mysigt att efter avtackningsfikat jobba lite med tårta i magen och cider en armlängd bort.

Tarun följde med mig till min klass och vi hann tillbaka i perfekt tid till middagen då de övriga började med förrätt. Kul med flera nya också på passet!

Jättegod torsk blev middagsvalet och gudomlig chokladfondant på Olivias restaurang innan man trött och mätt satte sig i bilen igen. 

Vårt agila Scrumteam famlar ännu lite men samtidigt ger det ganska bra möjligheter för alla att komma ombord. Två sprintar avklarade och jag är förtjust över att underhålla vår fysiska board med allehanda grejer, kämpande med perfektionisten i mig som kräver att saker görs om tills jag är nöjd.

Varför är katter så förtjusta i att lägga sig i ens väskor? 

Fullt upp hela dagen efter skön start i Majorna. Plockade de bästa i mitt tycke av nya releasen och blandade med gamla låtar. Sista powerlåten är för en gångs skull riktigt bra!

Fick en hel hög kanonfina flyttkartonger av Ronjas fotbollstränare, perfekt win-win när den ena behöver och den andra vill slippa avyttra. Fyllt någon låda till i Lilltjejens rum - hon har galet mycket pysselgrejer! Har ännu inte börjat i förråden. Har gått ner och tittat in, flackat med blicken och sedan gått ut igen. 

En förväntansfull Lilltjej har hämtats från Johan. Imorgon bitti hämtar vi upp Felicia och Veronica för semester!

Efter ett omtänk har NW beslutat att låta instruktörerna själva bestämma när de vill släppa de nya releaserna. Följdaktligen testade jag en låt i söndags och tre på måndagen. Både kändes och gick rätt bra så får se när jag tar in resten. De låtarna är inte riktigt lika roliga...

Gomiddag och bio igår, Captain Marvel var riktigt bra och nu ser man verkligen fram emot sista Avengers-filmen!

Vår agila coach hade med en blivande coach som svans idag som var med på vårt daily stand-up. Kände igen henne men som vanligt kunde jag inte placera varifrån. Det visade sig att hon är en av mina Combat-deltagare! Liten värld som sagt men det blir onekligen lite hjärnvurpa att möta dem utanför träningslokalen i vanliga kläder och stylade för jobb. Väldigt roligt dock!

Finalen i Schlagerfestivalen med flyttkartonger i förgrunden. Undrar hur många gånger jag flyttat nu egentligen? Det här blir femte gången sedan jag kom ned till västkusten. Hur många det blev under studietiden räknas kanske inte men få se nu... Mariehem, Tomtebo, centrum, Ålidhöjd, Nydala och Himlastigen. Fick jag med alla? 

Är ju mindre än en månad kvar nu tills vi flyttar och med nästan en vecka som faller bort i Sälen måste jag packa när tillfälle ges. Förråden är ännu orörda. Gick in i skrubben och gick ut igen.

Tog en efterlängtad och välbehövlig lunchrunda igår och fick ont i knäna, båda två! Så går det när man slarvat och inte lubbat på två veckor. Under Lilltjejens gymnastik idag tog jag en ny sväng i riktigt uschligt väder men kom inte ens en kilometer förrän knäna blev riktigt arga på mig och jag tvingades promenera istället. Jäkla skit. Ändå känns det på något sätt futtigt när jag hade SR dokumentären "Fallet Sofie" i öronen. Tårarna var inte långt borta och trycket över bröstet tungt och hårt. Ljudupptagningarna av polisförhören som också efteråt fick kritik, berörde mig så fruktansvärt illa. Är det konstigt man blivit den cyniska person jag är som slutat att förvånas över människors ondska och samhällets i många fall fullständiga inkompetens? Kan man inte bli annat än bitter på den värld som den ser ut idag? Man matas av exempel på rättssystemets haveri, sociala skyddsnät som stjälper istället för hjälper och deras pengar, våra skattebetalares pengar som giriga politiker finner alla möjliga sätt att dirigera om till sina egna bankkonton istället.

En hoper instruktörer högst upp från igår och en del av mina fantastiska Frölundianer från idag. Plus min ännu mer fantastiska Lilltjej som motvilligt försöker somna i rummet intill.

Nästa release är nummer 79. Det innebär att jag då sedan min instruktörskarriärs början kommer att ha instruerat 51 releaser. Femtioen! Med fyra releaser per år blir det snart tretton år, woha!

Undrar hur många fler releaser och år det blir? 

En skön söndag där vi testade ännu ett nytt spel jag inte minns namnet på. Det som är bra med alla de där invecklade brädspelen är att de ofta har med en introduktion där de i praktiken förberett en enklare spelomgång som man följer steg för steg. De kan vara nog så knepiga att förstå men underlättar ändå framför att på egen hand läsa sig fram i regelhäftet.  Vi krånglade oss igenom detta spelets introduktionsomgång, verkligt snyggt fantasyinspirerat där vi som spelar ska samarbeta för att tillsammans kunna vinna. Käkat semlor och bakat kubbar också där fem stycken fick bli kvällens middag tillsammans med en näve ostbågar. Eller kanske två-tre... 

Hämtade Lilltjejen hos farmor och farfar ikväll eftersom Johan åkt till fjällen. Fick några flyttkartonger som fyllt sin funktion hos dem och insikten börjar sjunka in. Jag ska flytta! Om lite drygt en månad har jag och min Lilltjej ett nytt hem, endast femtio meter bort men ändå. Egen ingång och två plan, så kul!

Vi åker ju också till fjällen snart, så med de dagarna borta måste jag faktiskt börja förbereda nu. Tiden går så fort! Märks inte minst också på Lilltjejen där jag fått köpa nya byxor igen då de knappt ens årsgamla nu är för korta. 

De har poppat upp lite här och var, vårtecknen. Jag visste inte ens att jag hade krokusar inneboende utanför mitt fönster.

Blev en trevlig middag igår där vi hade beställt mindre om vi vetat storlekarna och därför lämnade pinsamt mycket kvar på tallrikarna. Likväl svepte jag och Julietta i oss den gigantiska brownie-glass-och-grädd-efterrätten i ett nafs! Burp! En mätt post-febersjuk Christer och en äckelmätt undertecknad däckade sedan i sängen.

Börjat sedvanlig varannan-lördag med att köra skiten ur mig själv för Majorna. Som vanligt grym stämning så den lilla ambitionen att spara på krafter inför eftermiddagens kvartal gick åt fanders. Fick galen håll sista powerlåten, fantastiskt icke-skönt!

Av det lilla jag hunnit lyssna på nya musiken var jag som vanligt skeptisk. Efter Hannas presentation kändes det lite bättre så får se när den satt sig. Jobbigt var det i alla fall och inte ett dugg lättare med förmiddagens pass i kroppen. Tant är otränad!

Hann ju ingen lunch så högg en milkshake på vägen ut till Björlanda. Den var så tjock att man till en början fick suga sig blå, men åh så gott!

Efter den trötta tanten petat i sig sin tacksamt serverade middag har det varit sängläge. En sjukling och en klening. Otto ringde och beordrade mig att sticka en "Thneed" till honom, ögonaböj! Christer trodde jag ljög när jag aldrig hört talas om filmen Lorax så fick kolla på den och se den beryktade "Thneeden". Fattar fortfarande inte vad det är och något mönster kunde inte ens Google skaka fram. Av den info jag hittade uppfattar jag att det inte finns något mönster eftersom den just inte är något så specifikt - vilket är hela syftet i filmen. En totalt meningslös och odefinierbar grej som skapar invånarnas omotiverade begär, och filmens budskap om människans konsumtion, brist på självinsikt och egoistiska sinne är lika subtil som Lorax mustasch var liten och diskret.

Post Combat a la röda ögon som ett bevis på den mängd svett som passerat därigenom. Semmelfrossa till fikat och en taggad Scrum master som döpt om vårt team till The Smurfs. Teamet består hittills av mig, Stoffe och två nya och försynta utvecklare som inte vågade komma med några egna förslag varpå jag till slut helt sonika tog saken i egna händer. Jag har nog bästa tänkbara utgångsläge med ett litet nytt team som ska ta fram en helt ny lösning vilket innebär noll beroenden till andra team, i alla fall till en början. Där de andra teamen har meterlånga backlogs väntar jag otåligt på att vi ska fylla vår. Vi boar in oss i en del av landskapet och gör därmed som många andra team som applicerat det agila arbetssättet - frångår det platslösa Day@Work. Tjoho!

Endera dagen är det knappt så dagsljuset kommer igenom, andra skiner solen i optimal vår-anda och den tredje regnar det från alla möjliga riktningar.

Avslutade en fin vecka med min Lilltjej med en grym combatklass i Frölunda, trots rejält hjärnsläpp i uppvärmningen.

Började dagen hos banken inför slutförandet av mitt köp kontra försäljning. Kändes skönt att igen få bekräftat att jag har marginaler trots att jag inte landade på det jag hoppats. De första månaderna blir det i vilket fall intressant att se hur siffrorna faller ut. Betydligt mera omprioriteringar blir det ofrånkomligen.

På jobbsidan börjar det efter en längre tids famlande ovisshet och lösa ansvarsområden nu utkristallisera sig en tydligare roll och väg framåt då jag tar en roll som Scrum master i GCC. Kändes riktigt bra idag som jag också sade till Stoffe när vi lämnade kontoret halv sex. Det är en roll under transmissionsfasen vilken som för de flesta andra lär komma att måsta sökas formellt. Nu behöver vi bara komma igång så rollerna besätts efter befintliga tillgångar. Känns bra att komma igång och jobba med något konkret. Behåller några av de andra bitarna tills vidare medan deras framtid definieras.

Jag tycker om att ha mycket att göra. Visst har denna lugna period också haft sitt värde men de flesta föredrar nog ändå att göra rätt för sig, att känna att de faktiskt tillför något, så även jag.

God mat och gott sällskap med medhavd äppelpaj som avslutning. Mycket träningsprat med fokus på Combat - förstås.

Tyckte jag var duktig som socialiserade i några timmar innan jag kroknade. 

Mysig söndag där vi testade Root igen, nu med alla fyra karaktärer. Det känns fortfarande lite "mekaniskt" att beta igenom alla moment och förstå dem men det är också kul att de är just så olika.

Körde samma mix som igår och det kändes otroligt mycket lättare idag. Gissar att kroppen inte riktigt hinner vakna till lördagens morgonklass då jag sällan känner samma energinivå då jämfört med de dagar jag kör eftermiddag.

I vilket fall, riktigt kul klass idag där glädjen frös när jag efteråt insåg att jag glömt checka in bilen. Så japp, därmed var boten ett självklart faktum då de är otroligt inbitna där. Grr, så jäkla klantigt! Åttahundrafemtio spänn! Jag borde skriva det ett tusen gånger så kanske jag aldrig glömmer igen.

Typ död efter klassen i Majorna. Uppnådde verkligen det jag pressar mina deltagare till - en plåga att tvätta håret efteråt! Mixen var väldigt uppskattad men rackarns vad jobbig den blev, gaah!  

Solen skiner och termometern säger sju plusgrader. Vårkänslan är inte långt borta så bilen ska få sig en välbehövlig tvagning.

Ikväll väntar indisk middag hos Jaya, en instruktörskollega. Han har lovat att utesluta koriander...

...snö!! Hela dagen har det fallit, ömsom blött och ynkligt, ömsom på tvären i ilande vind och ömsom stora, fluffiga, underbara flingor. Känslan i kroppen när vi går där med grannens vovvar och plöjer spår i den orörda snön är så fullkomlig. Jag vill inte gå in.

Lilltjejen tyckte taekwondo var rolig så får hoppas det håller i sig. Kul att se hur hennes teknik förbättrades så snabbt bara under denna första timme.

Som vanligt grymt skönt att köra sin BC efter en veckas uppehåll. På vägen ut till Lindome rapporteras fyra incidenter i trafiken. Som vanligt när snön kommer här nere följer bilolyckorna. Själv kan jag trots det inte låta bli att le lyckligt där jag rattar fram genom snömodden och känner greppet slinta. Det ska väl till en vilsekommen norrlänning för att få en knäpp känsla av trygghet av det!

Mysigt med en tur i lätt snöfall och trots få minusgrader tycker min bortskämda sydlandsboende lekamen att det är kallt. Fjärran är de timmar man tillbringat i skidspåret kring det gränssatta minus femton gradersstrecket.  Med fingrar som knappt förmådde klämma runt stavarna kämpade man på med den varma vinbärssaften att se fram emot till slutet. Mm, nästan så man brände sig men åh så gott!

Som tur var hade jag palt i frysen som fick plockas fram och avnjutas nu ikväll.

Lilltjejen som hävdade att hon inte var trött somnade knappt halvvägs in i kapitlet i Harry Potters tredje bok. 

Det slog mig igen vilket fantastiskt extrajobb jag har. Att människor kommer vecka efter vecka, en del år efter år till mina klasser! En del försvinner och kommer tillbaka, föder barn eller bara känner för annan träningsform så som det kan svänga ibland. Det är så häftigt! Den glädje och tillfredsställelse som konceptet ger mig också kan delas med alla dessa andra. Har hört instruktörer som lättvindigt ställer in sin klass, struntar i att skaffa vikarie och helt sonika inte dyker upp. Sällsynt tack och lov men ändå, det är så respektlöst! Deltagarna lägger tid och pengar, kan planera sin dag och till med vecka efter just den klassen bara för att kort innan, kanske till och med då de redan hunnit till gymmet få höra att den ställts in. Olyckor och omständigheter kan naturligtvis hända och det förstår ju deltagarna också. Men den nonchalans jag hört om är för mig obegriplig. 

Vi är alla olika, likaså instruktörsstilar så man hittar de man föredrar och väljer att ta sig till just den instruktörens pass, sådan var jag och sådana är de flesta, därav får man till slut en skara stammisar. Hur de också uttalar att de inte går på någon annans klass och bara längtar efter min ger en sådan ofantlig känsla av ödmjukhet och glädje. De är där för konceptet, att svettas med hjälp av kampsportsinspirerade kombinationer och jag är deras medel för att hjälpa dem lyfta deras upplevelse och prestation. Hur kan man då inte vilja annat än bara leverera sitt allra bästa varje klass, varje gång? Det går inte alltid, man är ju ingen maskin och det vet ju dom med. Likväl känns det alltid skit när man inte hittar fokus, inte har det där extra och kan ge deltagarna det de förväntar sig och har rätt till. Händer sällan tack och lov och oftast märker de det inte ens, ambitioner och prestationskrav sitter i huvudet. Men när man står där framför sina deltagare och vet att man ska leverera något de sett fram emot, eller de kanske haft en skitdag, tufft generellt och träningen är som det så ofta varit för mig, ett sätt att andas, då kan man inte bli annat än sjukt taggad och villig att ge dem det de vill ha och behöver. Världens bästa extraknäck!