Laddade upp inför Varvet med en fyra sorters ostpizza, det är väl bra att grunda med? Heh.

Min Lilltjej har genomfört sin första gradering och någon var uppenbarligen förväntansfull inför den. Somnade väldigt sent och var uppe före ljuset. Jag lämnade henne och Johan tog över då jag hade min egna utmaning att förbereda. Hostade halva natten och kände ingen större förbättring så var fullt inställd på att tvingas promenera större delen av vägen. 

Därför sjukt nöjd med tiden 2.30! Med stämningen på plats och startskottet avfyrat var det samma känsla som när man ställt sig förkyld framför sina combatdeltagare - den försvinner. Blev förvånad över hur pass lätt det gick så fick hålla igen rejält då jag visste att sämre tider obönhörligt skulle komma, vilket skedde efter Älvsborgsbron. Knäna protesterade och blev värre och värre för varje kilometer. Sista kilometrarna var det knappt något flåsande eller svettande - det gick helt enkelt för långsamt, men jag typ, sprang i alla fall! Eller ja, stapplade om man ska tro Johan som tog Lilltjejen direkt från graderingen till fyra utposter längs banan för att heja. Vilken glädje och energikick det är att se och höra henne, krama och pussa på henne! Efter sista träffen efter Göta Älvbron hade Lilltjejen blivit så orolig för mig att hon behövde prata efter målgången för att försäkra sig om att jag var ok. Man undrar onekligen hur jag såg ut egentligen. Sjukt frustrerande att känna sig pigg i knopp och flås medan knäna bokstavligt talat tvingar en tillbaka. Tror å andra sidan att det kan ha varit bra ur förkylningssynpunkten.

Stolt gånger två över denna dag! Nu ska jag stappla iväg och hänga tvätt innan Mellofinalen. Får se hur länge jag håller mig vaken...