Som tur var hade jag palt i frysen som fick plockas fram och avnjutas nu ikväll.

Lilltjejen som hävdade att hon inte var trött somnade knappt halvvägs in i kapitlet i Harry Potters tredje bok. 

Det slog mig igen vilket fantastiskt extrajobb jag har. Att människor kommer vecka efter vecka, en del år efter år till mina klasser! En del försvinner och kommer tillbaka, föder barn eller bara känner för annan träningsform så som det kan svänga ibland. Det är så häftigt! Den glädje och tillfredsställelse som konceptet ger mig också kan delas med alla dessa andra. Har hört instruktörer som lättvindigt ställer in sin klass, struntar i att skaffa vikarie och helt sonika inte dyker upp. Sällsynt tack och lov men ändå, det är så respektlöst! Deltagarna lägger tid och pengar, kan planera sin dag och till med vecka efter just den klassen bara för att kort innan, kanske till och med då de redan hunnit till gymmet få höra att den ställts in. Olyckor och omständigheter kan naturligtvis hända och det förstår ju deltagarna också. Men den nonchalans jag hört om är för mig obegriplig. 

Vi är alla olika, likaså instruktörsstilar så man hittar de man föredrar och väljer att ta sig till just den instruktörens pass, sådan var jag och sådana är de flesta, därav får man till slut en skara stammisar. Hur de också uttalar att de inte går på någon annans klass och bara längtar efter min ger en sådan ofantlig känsla av ödmjukhet och glädje. De är där för konceptet, att svettas med hjälp av kampsportsinspirerade kombinationer och jag är deras medel för att hjälpa dem lyfta deras upplevelse och prestation. Hur kan man då inte vilja annat än bara leverera sitt allra bästa varje klass, varje gång? Det går inte alltid, man är ju ingen maskin och det vet ju dom med. Likväl känns det alltid skit när man inte hittar fokus, inte har det där extra och kan ge deltagarna det de förväntar sig och har rätt till. Händer sällan tack och lov och oftast märker de det inte ens, ambitioner och prestationskrav sitter i huvudet. Men när man står där framför sina deltagare och vet att man ska leverera något de sett fram emot, eller de kanske haft en skitdag, tufft generellt och träningen är som det så ofta varit för mig, ett sätt att andas, då kan man inte bli annat än sjukt taggad och villig att ge dem det de vill ha och behöver. Världens bästa extraknäck!