En del av kineserna i teamet är så knapphändiga på engelska att mötena bara i princip blir frustrerande och tidsödande. Ofta kan de förstå talad engelska lite bättre, men tänk vad frustrerande att inte kunna göra sig förstådd! Jag talar långsammare och försöker använda få och enkla ord men när man bara får tillbaka "yes, yes" oavsett våndas vi nog alla lika mycket.

Att jag ska komma någonstans med banal nybörjarkinesiska är väl optimistiskt, men man måste ju börja någonstans - försöka åtmindstone.

 

Mindre frustrerande men ändå något var de lyfta restriktionerna som från och med igår medförde att vi satt i en nästan fullpackad biosalong för "Dune". Det känns ovant och obehagligt med så mycket folk överallt. Rubriker och bilder på festande människor som köar för att komma in på barer och jag fattar inte. Men om folk kan ha lika brännande behov av att festa med en massa folk som jag har av att vara ensam så kan jag kanske till viss mån förstå. Eller nej, det kommer jag nog aldrig riktigt att göra...

 

Middagen innan var i vilket fall delikat och servicen förvånande snabb. Vi bokade extra tidigt eftersom vi alltid fått tidsnöd av lång väntan. Kanske de bytt ut kökspersonalen efter covid-uppehållet.

 

Efter en vecka mestadels inomhus och stillasittande tyckte vi båda det var härligt att komma ut trots att hennes fot bråkade. 

Inspirerad av moster Nina testade jag krabbelurer för första gången, vilkas skillnad mot pannkakor jag faktiskt inte riktigt förstår, men det är något med att steka utomhus som gör dom extra goda!

Galet fulltecknad vecka med både jobbet och Lilltjejen. Ska i princip ta över ansvaret för en poc i Chengdu i form av ett tredje scrumteam som sitter där samt i Indien, så kalenderpusslet börjar bli en utmaning nu. 

I egenskap av styrelsemedlem i föreningen måste jag närvara när vi inviger vår boulebana imorgon. Tänk vilken banal aktivitet som kan gömma sig bakom den tjusiga termen styrelseuppdrag! Blir att ta skolans föräldramöte från bilen för att inte bli mer än en timme sen till invigningen, verkligen en toppendag med back-to-back möten heeela dagen!

Lilltjejen byter tvärflöjtslärare och fick en abrupt påminnelse när jag såg kompisens mamma med present i handen. Det blev att ööörna till konditoriet för en tjusig plåtask med sådana där dyra praliner som somliga säkert finner värda pengarna.

Lilltjejens fotbollstränare är grymt bra, engagerade och hittar också på aktiviteter utanför träningarna. Idag VM kval för Sveriges damlag på Gamla Ullevi dit jag levererade min avkomma. Under tiden kunde jag fixa födelsedagspresent till kalaset hon ska till på söndag.

När matchen var över och publiken strömmade ut fick jag ett sting av saknad efter ordningsvaktsjobbet. Det var roligt att jobba för IFK, att ta del av stämningen på läktarna utan att behöva vara minsta intresserad av fotbollen. 

Bror tätt intill och en Lilltjej där uppe som förhoppningsvis nu somnat. Jag måste plugga koreografin men somnar ju alltid nästan direkt!

Lugn och produktiv lördag efter Majornas  morgonpass i form av slipning, målning och virkning. Två projekt som sakta men säkert fortskrider.

Besökte Kärna bokskog utanför Kungälv, ett naturreservat jag skymtade då vi körde förbi med Nina och co i somras. Blev nyfiken men först nu blev det av i en höstkylan dag. Skogen var onekligen vacker och väldigt mysigt att promenera under det imponerande högt belägna lövtaket, men slingan var snöpligt kort så vi var snart tillbaka. 

Okynnesfikade utanför Kongahällas galleri som jag aldrig besökt förut, fräscht nybyggt som det är men samma affärer man hittar i alla köpcentrum.

Fullbokat söndagspass i Frölunda där jag var sådär märkligt frånkopplad som jag kan bli ibland men som deltagarna förhoppningsvis inte märker. Lika skönt ändå att slappna av i bastun efteråt - nästan det bästa med att restriktionerna lättar! 

Undrar om jag somnar före henne ikväll, känns som risken är stor för det, zzz!

Vi utgick från Önnered eller vad det nu hette där de bor och så följde jag bara med i den runda hon planerat som gick till största delen längs vattnet. Fick se massa fina platser, panikskita vid en gångtunnel och fler fina platser. Vi sprang igenom Askimsbadet - första gången jag var där, och ut på dess pir innan vi lämnade vattnet för att följa Säröleden tillbaka. Då hade femton kilometer passerat, så lätt att jag häpnade. Jag hade till och med småpratat hela vägen och inte promenerat mer än två-tre gånger, och bäst av allt inte känt av knät mer än ett diskret surr. Kanske min tejpning bidrog som jag gjorde så tajt att jag fick göra om den för att kunna räta ut benet…

Det regnade lätt när vi startade och stundvis rejält men temperaturen var så bra att det bara kändes svalkande behagligt, trots kippande skor. När vi kom ut längs Säröleden mötte vi väldigt många löpare och vi hejade och peppade varandra, uppenbara medlöpare i den virtuella utmaningen som vi var. Det var häftigt!

När vi passerade World of golf började det kännas riktigt jobbigt och med det tappade jag tekniken i löpstegen. Med tyngre och mer bakre isättning kom knäet ganska omgående och till de sista dryga två kilometrarna fick det bli det där ryckiga framåtskridandet. Då tyckte också större delen av kroppen att det fick vara nog. Men är så förvånad och stolt över mig själv att det gick så otroligt mycket bättre än förväntat och att det aldrig gått så bra, eller ens blivit av över huvudtaget om jag inte gjort det med Eva, vilken hjälte!

Tillbaka till start väntade Patrik med Kexchoklad, vatten och bananer innan jag efter en stunds småprat stolpade till bilen för hemfärd.

Jag hade kunnat hinna skjutsa Lilltjejen till sin match men kroppen var väldigt tacksam över att Johan gjorde det. Kunde duscha i lugn och ro och fylla upp mig med ännu mer vätska.

Det blev glass för de halta och lytta och noll ambition till middagsmaten. Lilltjejen hade ont i sin fot och jag, tja överallt. På vägen till bilen:

Ronja: -Jag har ont i foten!

Jag: -Jag har ont i hela kroppen!

R: -Det är mest synd om mig!

J: -Varför det då!?

R: -För jag är minst och därför mest värd!

Amen.

Innan vi blev Ynk 1 och Ynk2 denna lördag hade vi en trevlig fredagskväll med bio, första sedan pre-restriktioner, målning av trappa samt virkning och glassätning i tv-soffan.

Imorgon är det dags att köra igång combatveckan och jag är böjd att hålla med Eva om att det blir nästa stora utmaning, att köra Combat dagen efter Varvet! Av ren solidaritet ska hon vara med, har jag inte de bästa stammisarna så säg?

 

Jag har bombarderat ena teamet med inbjudningar till de olika scrum-eventen. De europeiska medlemmarna får dubbel uppsättning, den ena för våra asiatiska kollegor och den andra för de amerikanska så de kan välja. Min kalender har heller inte plats för tre separata sittningar för respektive region och på detta sätt ges en liten möjlighet att amerikanerna och asiaterna får "träffa" åtminstone några andra i teamet än endast de själva. 

Det andra teamet kör redan på detta sätt och har också eventen redan på plats så där behöver jag inte förändra lika mycket.

 

Det är Ronjavecka med vad det innebär med tvärflöjtslektioner, fotbolls- och gymnastikträning samt matcher. Klämde in ett styrelsemöte häromkvällen också som aldrig tog slut! Där ansvarar jag nu också för att tillse gruppabonnemang för TV och Bredband för föreningen istället för enbart TV som vi nu har.

Det är PI Planering nästa vecka med vad det innebär av förberedelser tillsammans med ytterligare implementering av scrum, så möten i princip åtta till fem för att hjälpa och förbereda alla så mycket det bara går. Guld värt att jag kan jobba hemifrån så jag kan vara här när Lilltjejen går till skolan och även vara här när hon kommer hem, även om jag förvisso bara sitter framför datorn. Hon har med sig kompisar eller sköter sig själv tills jag är loss. Nästa release släpptes nyligen så nu ska nya koreografin sitta tills månadsskiftet dessutom. 

 

Igår kväll tog vi en sväng med Voi:ar, elsparkcyklar längs älven. Första gången började vi på en stor parkeringsplats med närliggande mindre skateboardpark där hon kunde köra runt och vänja sig vid den större och starkare elsparkcykeln. Hjälmen är självklart på och så kör vi väldigt lugnt, hon känner själv att hon inte vill ösa på utan tar och visar det ansvar som hon alltid visat prov på.

 

I bakgrunden av den spontana frukostbilden kan man se mitt påfunna projekt - trappan. Jag har skruvat bort handräcket på båda sidor om den nedersta delen. Det har öppnat upp rejält i hallen, och så har jag påbörjat arbetet med att måla den vit! Höger sida samt pelaren år påbörjad men hur jag ska bära mig åt när det är dags för själva trappstegen har jag ännu inte räknat ut. Jag har ju tre katter i huset! Någonstans tänker jag ett trappsteg i taget där jag får slå vakt om var de springer tills det torkat. Ja, jag ser detta som ett rejält långtidsprojekt, känner ingen brådska och ser det som högst osannolikt att vara klar inom ett år, kanske två eller tre om jag inser att typ ett trappsteg i månaden skulle kunna åstadkommas!

Nåväl, stökade av den andra TBE-sprutan på vägen hem, tankade lite energi och virkade några varv innan det var dags för lite mera jobb. 

Volontärernas arbete behövs inte lika mycket nu då fågelungesäsongen är över, endast fyra svalor att mata. Desto fler duvor behövde dock en hel hög med ärtor som man tvångsmatar dom med och några rovfåglar serverades delikata kycklingbitar. Duvorna viras med fördel in i en handduk till en duv-burrito för att underlätta matning medan rovfåglarna oftast är väldigt lugna vid ett stadigt grepp om dess ben. Fick dock hjälpa Sebastian loss från en duvhöks klor som den lyckats köra in i hans hand. Jag slapp hantera storskarven där man rekommenderades både handskar och visir, så att tro att rovfåglar är de aggressiva och alla andra ofarliga bara för att de saknar klor och vass näbb är att missförstå.

Fick mata och blåsa ännu en kattuggla som hamnat i en skorsten. Trots att den blåsts några gånger sotade den fortfarande väldigt mycket stackarn och tänk då hur dess lungor måste se ut!

De får in något dussin varje år som just hamnat i skorstenar men som tur var överlever nästan alla efter att ha fått blåsas och vila upp sig.

I fredags fick jag förresten till tio kilometer igen så nu är jag ju hur redo som helst för den virtuella halvmaran med Eva om en vecka, haha! 

Vi testade Gloomhaven som tydligen är såpass komplext att skaparna tog fram en separat "start-up" version som ska introducera och underlätta inför själva orginalet. Några timmar(!) senare hade vi lyckats slutföra första scenariot…!

Fick ett meddelande att boka onsdag kväll för något trevligt och vem blir inte jätteglad för något sådant? Testade en för oss ny japansk restaurang, Takame som låg alldeles nära Göteborgsoperan, dit vi därefter skulle efter pandemins långa uppehåll. Varannan rad var tom och besökarna satt i grupper om max fyra med två stolar mellan varje sällskap. Kändes som hela uppsättningen var rejält bantad och anpassad efter kulturetablissemangets tuffa gångna tid med rejält decimerad orkester, minimalistisk scenografi och kostymer som gav intryck av att vara återanvända från andra föreställningar - kanske helt medvetet då en scen som involverade handsprit dök upp i den gamla Barberaren i Sevilla. Innovativ och absolut annorlunda tappning av denna opera jämfört med förra gången vi såg den, men en medveten avskalad coronaanpassad version eller ej så tycker jag att kostymer och scenografi bygger upp och tillför det där extra till upplevelsen. Röstresurserna är imponerande och bär mycket långt, men miljön hade hjälpt dem att nå ännu längre. Likväl njöt jag av föreställningen och upplevelsen, glad över att orkestern placerats lite högre än vanligt så jag från våra närliggande platser också kunde iaktta musikerna vilkas insatser jag finner lika imponerande och fashinerande att betrakta. 

 

Blå himmel utanför fönstren och solen faller över fabrikskomplexen jag skymtar där utanför. Hörde på nyheterna på vägen ut att veckans stängning av fabriken förlängs in till nästa vecka på grund av halvledarbristen. Det diskuteras och rapporteras om hur vi utarmar våra naturresurser men sällan ser eller upplever några konkreta bevis, men att bandet nu står stilla och inga bilar de facto kan färdigställas yttrar sig väldigt tydligt i den rejält mycket glesare parkeringen här utanför.