Såg denna rubrik på en frontsida och var nästan nära att betala för Premium. Gott ändå att jag inte verkar vara den enda med Återångest som dessutom glömt bort hur man integrerar med andra människor! 

Var till frisören igår för att äntligen klippa av mig håret! Sedan jag lät göra de där välgörenhetsslingorna har håret tovat sig helt hysteriskt efter varje hårtvätt. Det har inte spelat någon roll vilka produkter jag använt, nästan så att de snordyra frisörprodukterna gjorde det värre då exempelvis Dove inköpt på Ica renderade några minuters färre slitande och dragande med borsten. Synnerligen befriande att se frisören grabba tag om trassligheten och med några slarviga snipp, snipp kapade av mer än halva längden. Nu är det precis att jag får ihop det i min ständiga tofs, phu! Det var längesedan jag hade såpass kort faktiskt.

 

Lilltjejen har varit hos sina älskade farföräldrar sedan igår morse så jag kan köra mina sista arbetsdagar i lugn och ro, imorgon är det så äntligen semester! Notera förresten hur stor Mini är där intill Lilltjejen. Han är så stor och stilig, och en riktig fegis som bara hänger ute på framsidan om någon av oss är där men slinker snabbt in om någon annan passerar förbi. 

Ute är det lite småmolnigt och rejält varmt, och varmare ska det bli ända över helgen. Jag och Lilltjejen ska dock jobba i dagarna tre på Fågelcentralen innan vi fyller bilen så som bara vi kan och åker till Stöten. Har förberett med Thermacell, allergitabletter, hattar med myggnät och andra medikamenter för att överleva de jämrans monstren och avnjuta fiske och fjällvandring så gott det bara går. Ska bli spännande att se vad Lilltjejen tycker och om hennes fot håller.

 

Fåtöljhäng medan Legostaden invaderas av pälsbeklätt monster. Lilltjejen är tillbaka och på torsdag tar vi sommarlov på riktigt tillsammans! 

Midsommarhelgen går mot sitt slut och lagom till dess kikar nu solen fram. Annars höll sig regnet faktiskt borta - kors i taket.

Snabbt hem för lite utvalda midsommarfavoriter innan de tolv hålen på Torrekullas golfbana. Fördelen med att ha nästan hela banan för sig själv är att man kan ta sig tid att leta bollar! Den bortslagna bollen känns inte lika sur när man hittar fyra andra.

När de tolv var klara med varierat resultat men plus på bollfronten fick jag ett infall och åkte vidare till Sisjöns bana. Har bara kört den en gång men som jag mindes var den svår med sina långa och smala hål. Var rätt mycket folk där också trots den sena kvällen. 

Det kan vara lätt att känna sig misslyckad när man firar högtider på egen hand. Eller räknas midsommar som en högtid? I vilket fall en dag som liksom jul och nyår kännetecknas av sammankomst och glatt umgänge. Jag är ju som jag är och har inte ont utav det utan snarare kan det vara vår kultur och vårt samhälles förväntningar som pekar ut och utanförgör oss som gör ont. Det där som man borde kunna strunta i men ändå inte kan vara oberörd inför - är du ensam på en högtid är du fel och utanför. 

Jag tycker det är väldigt roligt med lekar och tävlingar som ofta förekommer på ett ganska vanligt midsommarfirande, men resten är ju vad största tiden ägnas åt och därför snabbt dränerar och tröttar ut mig. Det är liksom inte värt det. 

Därför kunde jag pigg och rask åka till Majorna för mitt pass på midsommardagen där det som förväntat var färre deltagare men ändock mer än hälften av de tillåtna platserna.

Eftersom jag vill passa på att golfa så mycket som möjligt innan veckorna med Lilltjejen drog jag direkt efter till Torrekulla. Det gick skitbra! Jäklar vilka slag jag fick till och alla de där fågeltermerna som birdie, eagle och så vidare som jag inte orkat bry mig att lära eftersom jag bara vill spela. Det gick så bra att jag när banans tolv hål var slut fortsatte från början vilket man gör för att köra arton. Då var jag inte längre ensam utan fick haka på en tre-boll. Då gick det totalt värdelöst - såklart. Fick inte till en enda bra träff med drivern och slog bort x antal bollar. Så jäkla störigt.

Mattias har målat färdigt alla figurer och så jäkla snygga, en otrolig skillnad med alla detaljer och nyanser. Nu var spelet således redo för spel och vi testade under för- och eftermiddagen. Jag blev dock otroligt trött, höll på att somna, frös och slut i kroppen så stupade i säng så fort vi var klara. Däckade tills det var dags att dra till Frölunda för mitt sista pass innan semestern. Kroppen kändes ok men hjärnan hittade stundtals inte fokus och hade svårt att hitta orden, sade fel, sade grejer som "blrrrp" och missade en koreografi i "You’re shining", en låt jag nog kört flest av alla under alla år! 

Att instruera Combat är nog bland det roligaste jag kan göra men det kanske inte är så dumt med lite semester, även från den ett tag.

Woho! Testade att gå direkt över vattnet mot green och klarade det! Det är slag som dessa som håller motivationen uppe. Två hål senare donerade jag fyra bollar till vattenhål och buskage…

Direkt efter mitt pass i Lindholmen drog jag ut i den sköna kvällen för några efterlängtade hål med mina klubbor. När Lilltjejen kommer på söndag blir det för mina fyra veckor så då blir det ju inte golf på ett tag. Om vädret håller i sig blir det fler rundor innan dess.

Vaknade oförskämt tidigt, allt som oftast mitt i helskumma drömmar. Om jag skulle försöka beskriva morgonens helt förutsättningslöst?

Jag befinner mig på en ö som troligtvis är spansk. Det är kväll i en pittoresk liten by med låga hus i sten i beigea till grå och bruna nyanser. Det är en varm och skön kväll utan vind och trängsel. Jag promenerar över stenbelagda smala gator och passerar små tavernor, mysiga restauranger med få bord och rangliga stolar, ser en lokal med stora fönster som verkar vara till salu, eller kanske för uthyrning då min språkförbistring inte kan tolka skyltarna. Jag skymtar bara ett stort kök i restaurangstil och undrar om man istället kanske skulle kunna bo där.

Det öppnar sig mellan några hus och de gigantiska bergen tornar upp sig som en mörkare siluett mot kvällshimlen. Lavarött sken bryter fram och lyser upp djupa klyftor där bergets flytande innehåll väller fram. Det är fjärran bort men ändå så tydligt. Det är en vulkanö och därför inget som invånarna bryr sig om. Plötsligt befinner jag mig i en bil där Torgil, en nu pensionerad kollega från Volvo sitter bakom ratten. Vi har lämnat byn och är ute på landsbygden, på väg för att träffa någon viktig men vet inte vem eller varför.

Landskapet är öppet och kargt men snövita berg skimrar höga framför oss och snart befinner vi oss mitt i en skidanläggning där vägen sammanfaller med en ankarlift och vi anpassar farten efter dess tempo och personer som åker upp. Lika plötsligt är vi igenom och snön är borta. Vi rullar igenom en samling små hus i sten och trä och Torgil stannar intill ett med en lågt inhägnad innergård utanför den smala trädörren. Jag förstår inte vad det står på skylten men mitt sällskap verkar veta vad som gäller. Han lägger sig ned i en sittande ställning med ena vristen placerad på motsatt knä, sådär som man brukar kunna sitta i en stol förutom det faktum att han ligger ned.

Då ser jag att det i den lilla vildvuxna trädgården ligger meterstora stenfigurer som närmast liknar tomtarna i filmen Trolltyg i tomteskogen. De långa avsmalnande tomteluvorna är nästan lika långa som de själva och de tre-fyra jag ser omkring mig ligger alla på rygg med ena foten bekvämt över andra knät. Denna ligg-sittande ställning stödjs av den kilformade kloss de ligg-sitter på som också Torgil nu gör. Han har hukat ned över den breda delen och låtit kroppen tippa bak för att lägga sig till rätta med händerna avslappnat på låren. Har har inte yppat ett ord och jag förstår att det är detta som krävs för att vem-det-nu-är ska ge oss audiens.

Jag sätter rumpan mot träkilens bas och glider ned, lägger ryggen mot marken, benen tillrätta - och vaknar.

Till detta ett ögonblicksminne från gårdagens dröm. Jag och Christer är på väg att besöka en restaurang och kikar in genom dess öppning som har ett draperi i mörk färg. Alldeles innanför är första bordet placerat och där sitter en man vänd mot oss klädd i kycklingkostym. Huvan med sin röda kam är bakåtfälld för att inte störa när han äter. Bordet har plats för fyra och snett mitt emot honom står en vit tallrik med tre kycklingar, exakt sådana som vi klipper eller maler på Fågelcentralen, döda med sina tufsiga gula dun och förvridna små kroppar. Slut.

Man kan ju inte låta bli att undra hur min hjärna är funtad ibland!

Ronjas testresultat var negativt vilket var positivt för då kunde vi jobba som planerat! Dessutom kunde vi haka på när Christer erbjöd biljetter till Liseberg. Jag testade de där tuggummin som ska verka mot åksjuka men likväl behövdes det bara en tur i Helix för att jag skulle känna mig grön i synen. 

Det är ju begränsat antal besökare i Liseberg och virtuella köer till attraktionerna. Till de populära lyckades vi aldrig hamna i samma kögrupp men eftersom det var så pass mycket färre folk funkade de vanliga köerna utan problem. Välsignat skönt med obefintlig trängsel!

Uppe med tuppen för det som Lilltjejen längtat efter - jobbet hos Fågelcentralen. Mycket färre fågelungar denna helg, de växer snabbt och placeras ut i befintliga bon. Småfågelvoljären var välfylld och den så kallade barnkammaren hade fått ännu fler ungfåglar, kråkor, kajor och skator. En del kråkor och kajor är nästan tama och flyger upp och sätter sig på oss medan vi matar, något som resulterade i en ovälkommen värme på Lilltjejens rygg och en annan klutt i mitt hår då de av någon anledning gillade att sätta sig på mitt huvud!

Direkt efter avslutat pass åkte vi ut till Björlanda kile där en välsignat skön bris svalkade oss. Det var galet varmt vid Fågelcentralens skyddade läge med totalt vindstilla och tryckande varmt. Åska passerade i fjärran medan vi matade, städade, matade, diskade och matade igen. Viltrehabiliteraren vi jobbade med denna dag körde kycklingarna i köttkvarn istället så jag behövde inte jobba med saxen. Ska bli lika varmt imorgon till vårt andra pass.

 

Börjat dagen med att Coronatesta Lilltjejen. Hon låter väldigt sällan märka när det är kompisar eller aktiviteter på gång, men när vännen gått hem efter gårdagens lek säckade hon ihop och jag mätte någon grads feber. Det är likadant med hennes fot där hon är uppe och springer hela dagen på fritids och så kommer tårarna till kvällen när hon slappnar av.

Jag handlade för vad som kanske blev sista gånget åt Lisbeth och fick så fina presenter och ord tillbaka. Det muntrade upp mig efter förmiddagens dipp.

 

Hade ett ärende till XXL i Bäckebol och kände doften så fort jag klev ur bilen. Längre bort fann vi en vagn där de sålde munkar, chorrus och annat gott! Kompletterade med jordgubbar senare under kvällen, nu när skördarna kommit igång är priset således bra och vi kan passa på att frossa. Under tiden har vårt lilla jordgubbsland börjat bidra och det ser lovande ut!

 

Blir ju en tidig semester i år då jag har Lilltjejen fyra veckor från och med månadsskiftet och därefter har Johan fyra innan vi återgår till varannan lagom till skolstarten. Apropå Johan ligger han just nu ordentligt däckad med hjärnhinneinflammation så Lilltjejen blir troligtvis kvar hos mig nästa vecka.

Semestern känns efterlängtad nu då motivationen gått ned på sistone men när veckorna är över blir det att ta tag i nya team! Igår meddelade jag min chef att jag tackat ja till ett annat Scrum Master uppdrag, så nu lämnar jag Commercial Digital med sin heta utveckling av online sales och går över till Industional Operations vilkas team jobbar vid alla våra fabriker. Jag ska således ansvara för två team som befinner sig från Charleston i USA och Gent i Belgien, såklart Torslanda här i Göteborg till flertalet siter i Malaysia och Kina. Två team över tre tidszoner och gemensamma event som därför inte kommer att kunna göras gemensamt. En utmaning japp!

 

Det finns säkert redan ett ord för det men jag kallar det Återångest. Ångest inför samhållets öppnande igen, ångest inför att återgå till kontoret med alla dess människor. Kanske har jag inte rätt att kalla det ångest då jag aldrig upplevt det, sådan där riktig ångest som vi lyckligt ovetande bara kan gissa oss till. Finns det något lindrigare ord? Olust eller ovilja kanske? Men jag känner mer än ovilja och ganska mycket mer än olust. Jag har varit på kontoret nästan en gång i veckan, med tomma landskap och övergivna korridorer. Under stor debatt uppmanade vår högste chef att juni månad skulle bli "The month of return" och en blygsam ökning av människor har skönjats. 

Går förbi en tvärkorridor där två står och samtalar. Jag skymtar en kvinna med slätt hår samlat i knut och feminin kostym i ljust beige. Blusen är lika vit som mina sneakers är svarta. En man skyndar förbi med skjorta och välpressade byxor. Det nyper till i bröstet av något som närmast kan beskrivas som utanförskap, en känsla av att inte höra till, att inte höra hemma där. Jag har avstått från träningstightsen i alla fall, har inte tid med passen för kollegorna längre och motvilligt dragit på mig jeansen i piratlängd och t-shirt istället. Håret är i sin vanliga svans och i starkt behov av klippning. Utväxt som vägrar stanna bakom öronen eller inte når till snodden står som fjus från min skalle. Jag känner mig ful och opassande, otrendig, omodern, klumpig, korkad och, sade jag ful? Jag marscherar vidare till mitt nästintill tomma landskap och gör det jag behöver och ska. Det händer spännande saker på jobbfronten men glädjen uteblir, spänningen jag kände igår har försvunnit som luften ur en ballong.

 

Jag kan göra något åt saken. Jag kan ta mig tid att kompromissa och lära mig vilka kläder som skulle funka för mig samt passa in i de outtalade kontorsförväntningarna, lägga en mindre förmögenhet på att uppdatera garderoben på plagg jag kanske med tiden inte skulle känna mig utklädd i. Eller så stannar jag hemma i min grotta med mina mysbyxor. Ett tredje alternativ skulle vara att acceptera att det fövisso är flest manfolk men ändock inte bara jag som föredrar jeans och gympadojjor och skita i vad andra må hända tycker.

Kanske är det den långa perioden hemmavid som letar ursäkter för att förbli här hemma, känslan av stress av folk omkring mig och överhörning av andra pågående Teamsmöten, den där känslan av olust av bara några få fler människor omkring mig.

Liksom man vande sig vid att arbeta hemma handlar det kanske bara om att vänja sig vid att arbeta på kontoret igen, vänja sig vid människorna och ljuden. En gång i tiden älskade jag känslan av att vara en av alla i den ström av människor på väg till och från sina dagsverken och skakade bara på huvudet åt alla de med perfekt makeup, höga klackar och smartare hjärnor. En övergångsperiod och jag lär vara tillbaka där, så som vi alla lär återgå och snabbt glömma hur det var under denna pandemi. 

Men tills dess, för tillfället lider jag av återångest och gruvar inför den tillvänjningsfas som ofrånkomligen står framför mig.

 

Fick en bild på vår Lilltjej innan sista skoldagen, på väg till ett sommarlov hon inte vill ha då hon älskar att gå i skolan. Hur länge kan det hålla i sig tro?

Jag kör mina pass som är välfyllda trots det fina vädret men idag blåste det rejält vilket gjorde vår runda på korthålsbanan intressant. Intressant var också monteringen av spelpläserna till Alien, ett riktigt pillergöra. Grannen Mattias målar spelfigurer så vi limmade ihop alla så han kunde påbörja redan denna helg. Han är jätteduktig så ska bli spännande att se hur de blir.

Jag tyckte det verkade mäckigt men Christer beställde så hade liksom ingen ursäkt att inte testa den- menskoppen. Som man läst är det till att lära sig, vänja sig och framför allt hitta sitt format. Efter en första testperiod är jag inte helsåld men inte heller avskräckt. När man väl hittat sin storlek och teknik ser jag absolut fördelar. Tills dess är det ett väldans grävande och lirkande. Med tanke på att man bara bör testa samt använda koppen under pågående mens kanske åtminstone halva befolkningen kan föreställa sig synen…!

Trevligare ämne är kanske shopping, även om det inte är något som står på dessa tjejers topplista över saker att göra. Nöden har ingen lag, när förra årets shorts sitter så tajt att hon knappt kan sitta och rumpan nästan sticker ut är det bara att dra med din motvilliga avkomma ut i butikerna. Jag kan i varje fall finna lite mer nöje i att shoppa till min avkomma än till mig själv men det är med liten marginal när sällskapet rycker på axlarna till alla förslag och bara vill gå därifrån. Undrar hur länge detta ointresse kommer att hålla i sig egentligen, kanske för alltid om hon blir som sin mor.

När hon fått spendera sina egna pengar på sådana där omåttligt populära fidgets eller vad de heter, blev hon lugnare och kunde plocka fram lite egna alternativ. Apropå fidgets är det ganska intressant att dessa anti-stress-inspirerade leksaker nu är så eftertraktat bland barnen. Dyra plastbrickor i olika format som simulerar bubbelplastens ploppade är galet populärt. Ska man bli orolig?

Rensade ut storlek 140 och lade in shorts, byxdressar, toppar och tröjor i 154 till 158, det är inte klokt vad hon vuxit!

Hennes fot vill inte bli bättre och efter att ha avstått från fotbollsträningen förra veckan testade vi efter mycket dividerande idag en halvtimme. Ont, ont, ont är olidlig smärta med tårar ned till ont som är lindrigt. Efter trettio minuter boll- och fysträning var det ont, ont, ont men inom en timme var hon nere på ont, ont, när hon senast var med körde hon hela passet på en och en halv timme och då dröjde det naturligt nog mycket längre innan hon kom ned på skalan, och hade ont, ont dagen efter också. Får se var hon är imorgon bitti. 

Vi har betat av PI planeringen denna vecka så de två senaste dagarna har varit sjukt intensiva framför skärmen vilket känns i ryggen. Fick frågan och kunde såklart inte säga nej till att facilitera en workshop som är redan nästa vecka, hur tänkte jag där?