Woho! Testade att gå direkt över vattnet mot green och klarade det! Det är slag som dessa som håller motivationen uppe. Två hål senare donerade jag fyra bollar till vattenhål och buskage…

Direkt efter mitt pass i Lindholmen drog jag ut i den sköna kvällen för några efterlängtade hål med mina klubbor. När Lilltjejen kommer på söndag blir det för mina fyra veckor så då blir det ju inte golf på ett tag. Om vädret håller i sig blir det fler rundor innan dess.

Vaknade oförskämt tidigt, allt som oftast mitt i helskumma drömmar. Om jag skulle försöka beskriva morgonens helt förutsättningslöst?

Jag befinner mig på en ö som troligtvis är spansk. Det är kväll i en pittoresk liten by med låga hus i sten i beigea till grå och bruna nyanser. Det är en varm och skön kväll utan vind och trängsel. Jag promenerar över stenbelagda smala gator och passerar små tavernor, mysiga restauranger med få bord och rangliga stolar, ser en lokal med stora fönster som verkar vara till salu, eller kanske för uthyrning då min språkförbistring inte kan tolka skyltarna. Jag skymtar bara ett stort kök i restaurangstil och undrar om man istället kanske skulle kunna bo där.

Det öppnar sig mellan några hus och de gigantiska bergen tornar upp sig som en mörkare siluett mot kvällshimlen. Lavarött sken bryter fram och lyser upp djupa klyftor där bergets flytande innehåll väller fram. Det är fjärran bort men ändå så tydligt. Det är en vulkanö och därför inget som invånarna bryr sig om. Plötsligt befinner jag mig i en bil där Torgil, en nu pensionerad kollega från Volvo sitter bakom ratten. Vi har lämnat byn och är ute på landsbygden, på väg för att träffa någon viktig men vet inte vem eller varför.

Landskapet är öppet och kargt men snövita berg skimrar höga framför oss och snart befinner vi oss mitt i en skidanläggning där vägen sammanfaller med en ankarlift och vi anpassar farten efter dess tempo och personer som åker upp. Lika plötsligt är vi igenom och snön är borta. Vi rullar igenom en samling små hus i sten och trä och Torgil stannar intill ett med en lågt inhägnad innergård utanför den smala trädörren. Jag förstår inte vad det står på skylten men mitt sällskap verkar veta vad som gäller. Han lägger sig ned i en sittande ställning med ena vristen placerad på motsatt knä, sådär som man brukar kunna sitta i en stol förutom det faktum att han ligger ned.

Då ser jag att det i den lilla vildvuxna trädgården ligger meterstora stenfigurer som närmast liknar tomtarna i filmen Trolltyg i tomteskogen. De långa avsmalnande tomteluvorna är nästan lika långa som de själva och de tre-fyra jag ser omkring mig ligger alla på rygg med ena foten bekvämt över andra knät. Denna ligg-sittande ställning stödjs av den kilformade kloss de ligg-sitter på som också Torgil nu gör. Han har hukat ned över den breda delen och låtit kroppen tippa bak för att lägga sig till rätta med händerna avslappnat på låren. Har har inte yppat ett ord och jag förstår att det är detta som krävs för att vem-det-nu-är ska ge oss audiens.

Jag sätter rumpan mot träkilens bas och glider ned, lägger ryggen mot marken, benen tillrätta - och vaknar.

Till detta ett ögonblicksminne från gårdagens dröm. Jag och Christer är på väg att besöka en restaurang och kikar in genom dess öppning som har ett draperi i mörk färg. Alldeles innanför är första bordet placerat och där sitter en man vänd mot oss klädd i kycklingkostym. Huvan med sin röda kam är bakåtfälld för att inte störa när han äter. Bordet har plats för fyra och snett mitt emot honom står en vit tallrik med tre kycklingar, exakt sådana som vi klipper eller maler på Fågelcentralen, döda med sina tufsiga gula dun och förvridna små kroppar. Slut.

Man kan ju inte låta bli att undra hur min hjärna är funtad ibland!