Det finns säkert redan ett ord för det men jag kallar det Återångest. Ångest inför samhållets öppnande igen, ångest inför att återgå till kontoret med alla dess människor. Kanske har jag inte rätt att kalla det ångest då jag aldrig upplevt det, sådan där riktig ångest som vi lyckligt ovetande bara kan gissa oss till. Finns det något lindrigare ord? Olust eller ovilja kanske? Men jag känner mer än ovilja och ganska mycket mer än olust. Jag har varit på kontoret nästan en gång i veckan, med tomma landskap och övergivna korridorer. Under stor debatt uppmanade vår högste chef att juni månad skulle bli "The month of return" och en blygsam ökning av människor har skönjats. 

Går förbi en tvärkorridor där två står och samtalar. Jag skymtar en kvinna med slätt hår samlat i knut och feminin kostym i ljust beige. Blusen är lika vit som mina sneakers är svarta. En man skyndar förbi med skjorta och välpressade byxor. Det nyper till i bröstet av något som närmast kan beskrivas som utanförskap, en känsla av att inte höra till, att inte höra hemma där. Jag har avstått från träningstightsen i alla fall, har inte tid med passen för kollegorna längre och motvilligt dragit på mig jeansen i piratlängd och t-shirt istället. Håret är i sin vanliga svans och i starkt behov av klippning. Utväxt som vägrar stanna bakom öronen eller inte når till snodden står som fjus från min skalle. Jag känner mig ful och opassande, otrendig, omodern, klumpig, korkad och, sade jag ful? Jag marscherar vidare till mitt nästintill tomma landskap och gör det jag behöver och ska. Det händer spännande saker på jobbfronten men glädjen uteblir, spänningen jag kände igår har försvunnit som luften ur en ballong.

 

Jag kan göra något åt saken. Jag kan ta mig tid att kompromissa och lära mig vilka kläder som skulle funka för mig samt passa in i de outtalade kontorsförväntningarna, lägga en mindre förmögenhet på att uppdatera garderoben på plagg jag kanske med tiden inte skulle känna mig utklädd i. Eller så stannar jag hemma i min grotta med mina mysbyxor. Ett tredje alternativ skulle vara att acceptera att det fövisso är flest manfolk men ändock inte bara jag som föredrar jeans och gympadojjor och skita i vad andra må hända tycker.

Kanske är det den långa perioden hemmavid som letar ursäkter för att förbli här hemma, känslan av stress av folk omkring mig och överhörning av andra pågående Teamsmöten, den där känslan av olust av bara några få fler människor omkring mig.

Liksom man vande sig vid att arbeta hemma handlar det kanske bara om att vänja sig vid att arbeta på kontoret igen, vänja sig vid människorna och ljuden. En gång i tiden älskade jag känslan av att vara en av alla i den ström av människor på väg till och från sina dagsverken och skakade bara på huvudet åt alla de med perfekt makeup, höga klackar och smartare hjärnor. En övergångsperiod och jag lär vara tillbaka där, så som vi alla lär återgå och snabbt glömma hur det var under denna pandemi. 

Men tills dess, för tillfället lider jag av återångest och gruvar inför den tillvänjningsfas som ofrånkomligen står framför mig.