När kan man betecknas som vuxen? När man fyllt arton? När man flyttat hemifrån och är självförsörjande? När jag lämnade gymnasiet och barndomsstaden Piteå för studielån och universitetet i Umeå tycker mina snart fyrtiofemåriga ögon att jag kanske på sin höjd kunde anses som semi-vuxen. Jag klarade mig förvisso själv men hade egentligen rätt dålig koll på ungefär allting.

Ett tydligt minne från den tiden var flytten till lägenheten i Tomtebo och jag fick inse att mitt studiebidrag behövde spenderas på städartiklar, en sådan där sop och sopskyffel där man hänger sopen på den långskaftade skyffelns skaft. Inte mycket pengar egentligen men kändes så och megatråkigt. Till slut måste det ha blivit en dammsugare men det var antagligen så traumatiskt att min hjärna förträngt det.

Nåväl, måste ändå medge att det kändes tillfredsställande att banka ned jordankaret och visst doftade det lite extra härligt när jag kröp med i sängen till kvällen?

Gottar mig i sängvärmen och hör att Lilltjejen också är vaken ovanför. Persienner och mörkläggningsgardiner men morgonsolen letar sig in genom glepor och kattlucka. Prognosen säger ännu en strålande vacker men isande kall aprilsöndag. Gårdagens timmar utomhus känns i ansiktet. 

Väldigt skönt att se den försummade baksidan fräschas upp - jag nyttjar den ju aldrig men alltid känt grannen pedantiska ogillande.

När jag avyttrade de gamla pallkragarna fick jag ett infall och letade upp närmsta handelsträdgård. Det blev mer blommor och rabarber!

Innan jag åkte iväg fixade jag en liten skattjakt åt tjejerna och fick en tillbaka vid hemkomsten, så gulligt!

Tjejerna lekte och kompletterades av ännu en kompis, så härligt att de också föredrog att vara ute utan att jag behövde säga till. 

Väl ensamma igen åkte vi till affären och kompletterade lite, men viktigast - fyllde på med Magnums glassbyttor!

Frosseri i soffan därefter framför en av Miyazakis vackra filmer, Lilltjejen älskar dom.

Jag har ett nytt beroende, uppkommet helt och hållet på grund av min avkomma. Hon övertalade mig till att köpa en sådan där Magnum glassbägare till henne och naturligtvis måste jag ju sympatiköpa en också. Jag bankar mig igenom det där tjocka fantastiska skalet och goffar i mig hela alltet på två kvällar. Vet inte hur många jag betat av sedan den där ödestigra dagen på Ica Maxi.

 

När Lilltjejen inte får delta i sina aktiviteter får vi hitta alternativ. Med simhallarna stängda för allmänheten får vi gå på ortopedens andra rekommendation i form av cykel så blev en tur ned till Kållered. Jag har ju inte cyklat sedan vi var i Malmö för, eh, två år sedan så kände mig faktiskt lite instabil. Däremot tog det inte många kilometer förrän jag påmindes varför jag verkligen undviker att sätta mig på cykelsadeln. Jag får så in i glödheta ont i skrevet! Det är ren och skär pina och jag tvingas upp att pedala stående. Det känns som att sitta direkt på bäckenbenet, vilket man väl också i princip gör men är det så det ska vara? Handlar det helt sonika om att härdas?

Jag minns ju hur jag knappt ens kunde slutföra ett spinningpass då jag väl testade och min, Johans och bäbisRonjas cykelutflykt på Visingsö som förvisso var en mental trevlighet men outsäglig fysisk plåga. Är cyklister som kickboxare och muy thai-utövare att de helt sonika nöter bort allt vad nervceller heter i skrevet respektive underben? Jag cyklade ju hela uppväxten och överallt när jag bodde i Umeå och vill minnas att det blev en del pedalande i Stenungsund också, utan några smärtsamma minnen. Till och från jobbet kanske var för kort sträcka helt enkelt. Lite trist när det onekligen verkar rätt mysigt med cykelutflykter och dessutom med Lilltjejen. Jag minns hur jag satt upphöjt på våra ihopvikta badhanddukar runt Visingsö så är väl dunkuddar eller liknande som ska till för att möjliggöra någon längre tur framgent. Vi cyklar helt enkelt för sällan för att möjliggöra någon form av försök till att härda.

 

Jahopp, ett helt stycke om mina skrevproblem. Det råder verkligen skrivtorka på min front. Kikade in på Skrivpuffs sida och upptäckte att de inte uppdaterat sedan februari. Det var ju ett bra tag sedan jag sökte inspiration där men känner ofta en frustration över att vilja skriva men inte få ned något. Förut behövdes det inte mycket för att trigga igång mina skrivfingrar, en tidningsrubrik eller vardagshändelse men nu är det som jag blivit mer oberörd av det jag ser och hör. Eller i varje fall så pass att jag inte känner behov att skriva av mig om det. Ändå vill jag ju det, saknar det och behöver det på något sätt.

 

Bror håller mig sällskap i arbetsrummet på det sätt som katter gör - sovande. Fine Bror!

 

Tyckte ortopeden var grundlig och vi lämnade Ortho center med tre övningar att göra varje dag till nästa veckas uppföljning. Hon var inne på ligamenten så inte springa eller hoppa, till Lilltjejens stora sorg. Ingen fotbollsträning, ingen gymnastik eller studsmatta, men försöker ta det en bit i taget, fram till nästa onsdag med övningarna och se hur det utvecklar sig.

Handlat åt en av mina Hemmahjältar och ibland får man luska lite kring vad de kan vilja ha. "Fast honung till bra pris" säger inte mig så mycket som aldrig köper sådan. Ibland kan det bli upp till fyra telefonsamtal i affären då något är slut eller oklart. Nu börjar de skönja vaccinationerna vid horisonten och längtar vilket man kan förstå. 

 

Energin var ännu kvar i kroppen vid veckans femte och sista combatpass. Lite träningsvärk i axlarna men annars grymt bra känsla i kroppen, så skönt! Extra skönt att nu slappna av lite i sängen medan Lilltjejen frossar Magnumglass i badkaret. Kompisen Evelina har varit här hela helgen så tror vi båda tycker det är extra skönt att bara ta det lugnt nu. Rena sommarvärmen har vi haft så de har hängt mycket nere på vallen med en fotboll medan jag kört mina pass och grejat hemmavid. Tycker det är härligt när de är där nere och aktiverar sig men konsekvensen är nu att Lilltjejen har så ont i sin fot att tårarna kommer. Imorgon bitti har vi en tid hos specialist som förhoppningsvis kan guida vidare. Som det är nu kan hon inte vara med på vare sig fotboll eller gymnastik.

Lyckades hitta churros-stället i Sisjön efter en del snirkel-snorkel, tack och lov väl skyltat och väl värt mödan. Mycket bättre än Lisebergs klent friterade och nej, jag tryckte (faktiskt) inte i mig alla de där själv utan överlämnade lådan en handfull fattigare till tjejerna.

Känns i ansiktet att man varit i solen hela dagen men mycket tillfredsställande att se sin lilla täppa! Nu återstår en plan för hur man ska hålla sniglarna borta. Den där koppartejpen hjälpte marginellt och blev superful och trökig. Idéer någon? Jag har en konstruktion i huvudet som involverar salt men vet inte riktigt hur jag kan verkställa den. Får se vad det kan bli!

 

En intensiv vecka är snart till sin ände. Hållit i utbildning, styrelsemöte och tre pass. En del pusslande med mina och Lilltjejens aktiviteter men med Johans och farmor och farfars hjälp har det gått ihop.

Var lite orolig inför tisdagens streamade pass, det första efter min covid och även om det kändes bra visste man ju inte hur lungor och ork skulle kännas. Men det gick över förväntan, likaså onsdagen och gårdagen. Onsdagen blev ju spännande, ska köra igång i Lindholmen igen, varannan vecka med Robert. Lilltjejen fick följa med mig eftersom hon inte hade någon aktivitet men innan Tingstadsmotet hände förstås en trafikolycka. Kvart över ööörnade vi fram och parkerade på trottoaren utanför entrén. Receptionstjejerna hade förberett headset och informerat deltagarna om att jag skulle bli fem, tio och så femton minuter sen.

Tack och lov hade jag bytt om på överkroppen innan vi åkte så sprang direkt in och körde i mysbyxorna. Lilltjejen flängde efter och boade in sig i materialalkoven. Hann inte gå på toaletten så de ljusgrå byxorna visade mina uppenbara inkontinensproblem! Det kunde kanske föranledas till svett...heh.

Kände nästan alla deltagare som väntat tålmodigt och också börjat improvisera till egen musik så de var uppvärmda och klara. Det tog någon låt innan min stressade hjärna kom ikapp och jag släppt all prestige kring min förväntade byxkatastrof, jag kunde ju inte göra något åt det ändå. Fick otroligt mycket cred och positiva kommentarer efteråt, phu! Det var ju inte riktigt så jag tänkt min comeback till Lindholmen!

 

 

När jag ska hämta min avkomma ligger hon och myser med farfar. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag gång på gång ser hur fina de är mot henne, det är så totalt fjärran från min egen kontakt med min mormor och morfar. Farfar dog ju redan då pappa var liten och farmor då jag var knappa året. Inför besöken hos morföräldrarna skulle man vara välklädd, sitta fint och ta i hand och tacka för maten. Monica och Tomas älskar verkligen Lilltjejen och vill vara med henne och således är hon också galen i dem, känner sig trygg och vill också vara med dem. Det är så främmande och så fantastiskt!

Egentligen skulle hon ha varit på fotbollsträning och farfar endast skjutsat henne, men de återkommande problem hon haft med sin fot har nu gått så långt att vi måste kolla upp det. Har tid på måndag morgon för en första undersökning.

Minst två feberfria dagar och jag är per definition smittfri! Äntligen fick Lilltjejen komma hit där hon blir kvar trots att det egentligen ska vara pappavecka nu. Hon blev ju två veckor där nu så kör vi två här, min älskade Lilltjej! 

Torsdagen hade jag så ont i höfterna att jag testade ett glödhett bad - vilken succé då smärtan försvann direkt! Oändligt skönt att känna igen sig själv i kropp och knopp, endast lukt och smak är inte riktigt tillbaka fullt ut. Skumt det där.

Till kvällarna har tempen gått över 38 och värken i benen varit galen. Trodde jag skulle krevera igår och såg definitivt inte klok ut där jag låg och rullade, vevade, sparkade, viftade och vred för att hantera smärtan i höfterna. Eller det är liksom i höftböjaren, ledkulan? Just nu infernalisk värk i den vänstra men skönt att slippa feberkänslan i knoppen i alla fall.

Lilltjejen har ju fått vara kvar hos Johan hela veckan och hon saknar och är så ledsen när vi hörs på telefonen vilket skär i hjärtat. 

Det har gått sju dagar men jag har ju inte lyckats vara feberfri i de erforderliga två så blir isolerad ett tag till, börjar räkna från varje dag nu.

Första arbetsdagen igår kunde genomföras men tack och lov inte många möten. Har hört från andra att det kan pendla upp och ned, att man tror det är över för att sedan komma tillbaka, så också för mig där febern pendlat upp till dryga 38 och så ned igen. Denna morgon var första dagen jag kom ned till 36 men ropar inte hej ännu. Benen smärtar och av någon anledning mitt bråkiga knä allra mest och jag vet inte om det är på grund av min fysiska inaktivitet eller febern då båda brukar ge den där känslan av växtvärk. En lugn promenad rejält påpälsad i gårdagens solsken kändes gott men fick ändå göra ett gäng squats under kvällen för att mota den värsta smärtan.

 

Första standup-mötet avklarat, strax dags för det andra. Jag svettas och knät värker. Det är nog inte riktigt över ännu nej. Christer har varit feberfri sedan de första två dagarna förra veckan och räknas därmed nu som frisk. Klarar jag mig utan febergrader på termometern idag kan jag om det håller i sig imorgon också anses smittfri från och med fredag. Vi får se.

Johan och co är på roadtrip så jag får mysa mera med deras små pälsansikten, som behöver jobba med sitt bordsskick.

Jag har ännu en liten släng av feber och lite hosta har letat sig fram hos oss båda. Vi påbörjade en session av Mansion of Madness innan han åkte hem. Dottern har tydligen antikroppar men de håller ändå avstånd. Med mutationer och som man förstått kan man smittas ändå både en och två gånger. 

Med minst sju dagars isolering inser jag att jag måste leta vikarie till nästa söndags klass och mina hemmahjältar Bo och Lisbeth som jag varje vecka handlat åt får hitta andra lösningar.

En omtänksam stammis erbjöd sig att handla åt mig liksom underbara Monica så jag klarar mig. Finns ju så många alternativ till hemleverans eller avhämtning också.

Nu ska det bli några varv på filten tillsamman med Elon Musk.

Christer testade sig i onsdags och fick svar i förmiddags. Jag testade mig igår och fick också svar idag.

Han är så gott som symptomfri nu och min feber verkar vara på tillbakagång. Känns som en rejäl förkylning med tät näsa och glåmigt allmäntillstånd. Förhoppningsvis blir det inte värre än så och snabbt avklarat.

Jag var inte i värre skick än att vi kunde testa den sista tillgängliga expansionen till Everdell, Spirecrest. Ytterligare en dimension och helt ok men visst blir det mycket att tänka och hålla reda på. Nu körde vi också enbart med Spirecrest och ingen annan av de andra expansionerna. Två till verkar tydligen vara på gång! 

I onsdags blev jag så himla sugen på chokladtårta. Himla opraktiskt för vad ska jag med en hel tårta till? Den blev dessutom gigantisk och galet mastig. Det är onekligen en nackdel när man är introvert och gillar att baka - man har ingenstans att göra av resultatet. Jag kan ju inte ens ta det till jobbet som det nu är. Grannen var ute och påtade i rabatterna så gav bort två tredjedelar till henne. Hon skulle hälsa på sin dotter med familj så passade ju perfekt.