Jag har ett nytt beroende, uppkommet helt och hållet på grund av min avkomma. Hon övertalade mig till att köpa en sådan där Magnum glassbägare till henne och naturligtvis måste jag ju sympatiköpa en också. Jag bankar mig igenom det där tjocka fantastiska skalet och goffar i mig hela alltet på två kvällar. Vet inte hur många jag betat av sedan den där ödestigra dagen på Ica Maxi.

 

När Lilltjejen inte får delta i sina aktiviteter får vi hitta alternativ. Med simhallarna stängda för allmänheten får vi gå på ortopedens andra rekommendation i form av cykel så blev en tur ned till Kållered. Jag har ju inte cyklat sedan vi var i Malmö för, eh, två år sedan så kände mig faktiskt lite instabil. Däremot tog det inte många kilometer förrän jag påmindes varför jag verkligen undviker att sätta mig på cykelsadeln. Jag får så in i glödheta ont i skrevet! Det är ren och skär pina och jag tvingas upp att pedala stående. Det känns som att sitta direkt på bäckenbenet, vilket man väl också i princip gör men är det så det ska vara? Handlar det helt sonika om att härdas?

Jag minns ju hur jag knappt ens kunde slutföra ett spinningpass då jag väl testade och min, Johans och bäbisRonjas cykelutflykt på Visingsö som förvisso var en mental trevlighet men outsäglig fysisk plåga. Är cyklister som kickboxare och muy thai-utövare att de helt sonika nöter bort allt vad nervceller heter i skrevet respektive underben? Jag cyklade ju hela uppväxten och överallt när jag bodde i Umeå och vill minnas att det blev en del pedalande i Stenungsund också, utan några smärtsamma minnen. Till och från jobbet kanske var för kort sträcka helt enkelt. Lite trist när det onekligen verkar rätt mysigt med cykelutflykter och dessutom med Lilltjejen. Jag minns hur jag satt upphöjt på våra ihopvikta badhanddukar runt Visingsö så är väl dunkuddar eller liknande som ska till för att möjliggöra någon längre tur framgent. Vi cyklar helt enkelt för sällan för att möjliggöra någon form av försök till att härda.

 

Jahopp, ett helt stycke om mina skrevproblem. Det råder verkligen skrivtorka på min front. Kikade in på Skrivpuffs sida och upptäckte att de inte uppdaterat sedan februari. Det var ju ett bra tag sedan jag sökte inspiration där men känner ofta en frustration över att vilja skriva men inte få ned något. Förut behövdes det inte mycket för att trigga igång mina skrivfingrar, en tidningsrubrik eller vardagshändelse men nu är det som jag blivit mer oberörd av det jag ser och hör. Eller i varje fall så pass att jag inte känner behov att skriva av mig om det. Ändå vill jag ju det, saknar det och behöver det på något sätt.