På mitt bröst denna morgon. Ronja har fallit för namnet Simba så dagen efter tjejernas övernattning fick jag plötsligt tre till av hennes kompisar på besök. Ronja tyckte initialt att det blev jobbigt och som sin mamma gick hon undan och önskade att de skulle gå. En stund senare var hon dock igång igen och stackars Simba varndrade från flickfamn till flickfamn för att lyftas till Lejonkungens ledmotiv en sisådär trehundraåttiosju gånger på den dryga timme de var där. 

Simba är betydligt mer utåtriktad och lekfull än Plutt var men till och med han andades nog ut när det var dags att säga hej då till alla och åka till gymmet. Både Bror och Plutt har mer eller mindre accepterat honom nu, ger honom en liten slick emellanåt och Plutt som ännu är rena ungtjejen kan busa rejält så det rumlas i trapp och på övervåning.

 

Coronaviruset har ju härjat och omskrivits ett tag nu och Sverige fick sitt andra bekräftade fall igår här i Göteborg. Liksom allting annat känns det alltid mer verkligt ju närmare en själv sådana här saker kommer. Terrordåd, sjukdomar, allehanda kriser och familjetragedier. Nasistiska demonstrationer eller deras utövande har aldrig bekymrat mig på något personligt plan, tills den dagen Nordiska Motståndsrörelsen som de väl heter, hade sina demonstrationer i samband med bokmässan för något år sedan och vi lyckats boka in musikalbesök på Skandinavium samtidigt. Jag har aldrig varit så medveten om mitt icke-svenska utseende som då och överraskades av obehaget och faktiska rädslan jag kände där vi trängde oss fram genom avspärrningar och människomassor. Rädslan var dock mest på grund av att Ronja var med och den där känslan att vara beredd att göra vad som helst för att skydda sitt barn blev skärande verklig.

 

Jag kan inte påstå att jag är rädd för att Coronaviruset nu nått hit men dess existens har blivit mer verklig, inte längre bara något som händer eller pågår "någon annanstans". En av mina deltagare på passet igår jobbar på Cevt och vi skämtade om Geelys besök där Cevts VD nu är i frivillig karantän. Rädd blir jag snarare inför människors reaktioner och rasistiska handlingar mot asiatiska personer, ännu ett bevis på den inskränkthet och ondska som bara verkar bubbla under ytan i jakt på en ursäkt för att komma ut. Jag tänker också på de personer som smittats, hur de måste känna och må. Att i alla andras ögon betraktas som något farligt, något man inte vill ha att göra med - och tankarna att man kanske har smittat andra. 

Det skrivs så mycket och stort om antal smittade och döda men desto mindre om den majoritet som faktiskt tillfrisknar. Hur är det för dem när de kommer tillbaka? De som suttit i karantän, eller kanske bara råkat vara på semester i något av de hårdare drabbade länderna. Behandlas de med misstänksamhet, eller till och med som paria? I grund och botten handlar det ju om rädsla, men någonstans måste väl förnuft och medmänsklighet komma före? Hur skulle jag reagera om någon i Ronjas skola misstänks vara smittad? En klasskompis med familj satt i karantän?

 

Igår var det något färre deltagare i Lindholmen och någon skämtade att det kanske var Coronarädsla. Får se hur det ser ut i Frölunda om några timmar.

 

Den dröjde till slutet av februari, blöt och tung och nu vid lunchtid så gott som borta, men man fick den lilla morgonstunden av lycka samt dela glädjen med teamen som aldrig upplevt snö. Lite senare än vanligt droppade de in till kontoret också, rödkindade och pigga i blicken. En är duktigt förkyld, värst under helgen och de förundras över vår sjukvårds ovilja att skriva ut antibiotika - något de får direkt för minsta lilla. Hon hade spytt under helgen och varit på vippen att ringa mig om råd för att få vätskeersättande dropp - också vanligt i Indien. Jag förklarade att man måste vara ett steg från döden för att övervägas dropp här i Sverige. 

På ett sätt tycker de att det är bra, att vi låter våra kroppars immunsystem göra det som det är till för men de är ju inte vana så de betar av förkylningarna en efter en!

Vinden dånar runt knutarna och regn har växlat med hagel men en plötslig lucka gav oss chansen till härlig promenad där vi lyckades se både ekorre och rådjur.

Till kvällen väntade kalas för Lilltjejen och nu hänger hon med två övernattningskompisar på övervåningen framför Melodifestivalens sista delfinal. De ska knö i bäddsoffan så får se  hur det går...! 

På vägen hem från jobbet idag hämtade jag Brorsans aska. Sorgen överrumplade mig och det blev gråtstund sista kilometrarna hem. Vad fint de numera ordnar med kremering. För Bäbis fick jag bara en liten ask av papp i en plastpåse medan Brorsans träurna och kort överlämnades i en jättefin specialpåse med silkespapper. 

Livets ytterligheter när jag hemma mötte upp Lilltjejen och vi åkte till den andra närmare veterinärmottagningen för vaccinering och chipmärkning av Mini. Där fick vi en överraskning, något jag hunnit börja misstänka - att vår senaste familjemedlem är en kille! Så nu får vi tänka om ytterligare på namnfronten. Senaste budet är namnsdagsnamnet på hans födelsedag - Mårten! 

Och just, Ronja fick sitt första Alla hjärtansdag kort, av vännen Björn! Supergulligt! Hon och morsan fick också bokstavligt talat behjärtansvärda pins av Syster-yster, jättefina!

Jag tror ovan sammanfattar min helg hyfsat väl. Förutom en plötslig lust att ta en promenad med Dennis, stormen alltså så blev det mest katter och Civ6. Stormen var långt ifrån sitt värsta inne i våra skogar men likväl horisontellt regn och stundtals motsträvigt i vinden. Kände mig löjligt förtjust.

Okej, körde ju mina klasser också där bristande luftkonditionering i Majorna renderade svettblöta golv när vi var klara! Och så lagade jag förvånansvärt mycket mat - bunkrade lunchlådor så frysen är full och kylen redo för veckan. Ganska bra helg med andra ord!

Vad gäller namnet på Mini börjar vi luta åt Skrutt eller Skruttan... att det ska vara så svårt med namn!

Lite olika namnideer men inget som riktigt fastnar. Att det ska vara så svårt med namn påvisar våra senaste pälsansikten, jag menar Bror och Brorsans tillfälliga namn blev definitiva med tiden liksom Syster numer oftast kallas Plutt. Att kalla nyaste tillskottet för Mini-Plutt kommer dock om några månader inte passa särskilt bra, särskilt när man beaktar storleken som Plutt nu uppnått. Fast lite kul var det ju med den bastante grannkissen hos grannen i förra lägenheten som hette Lillis.

Av anledning av den initierade processen av trolig sammanslagning av Volvo och Geely bjöds jag in till vår interna "Lets talk" med Håkan Samuelsson, VDn. En halvtimmes webcast livestreamat med knappa tio personer som åhörare, publik och frågeställare. Efter sändning hann jag ta en fråga kring Volvos tidigare sammanslagning med Ford - som ju inte föll väl ut. Blev lite diskussion och följdfrågor med förväntade icke-svar.

Mer givande var de prisbelönta semlorna som Mikael bjöd på vid dagens början. Ja, de var riktigt goda!

Med den i magen var det extra gött att svettas med Frölundianerna och förutom en känning i vänster lår kändes kroppen bra. Lyckades fånga instruktörskollegan Axels roliga tryck innan han pös iväg för att köra Body Pump. "Avo-cardio", ha-ha!

Fredagskvällen har bio på agendan, Parasit som Oscarsutnämningarna gjorde mig uppmärksam på. Ska bli riktigt skönt med helg!

Mini-Plutt slukar sin portion och sneglar sedan på de övrigas. En blomkruka har välts ned och våra tår blivit jakttroféer. Hon är väldigt mycket kattunge och väldigt, väldigt söt!

Plutt och Bror ser uppenbart skeptiska ut när Mini oförfalskat travar fram och gnider sig mot dem. Plutt tog in en mus under morgontimmarna. Jag lyckades släppa ut den, Plutt kom in med den igen och så höll vi på två vändor till innan jag lyckades hålla kvar monstret med ovan illustrerad frukost.

Lite lustigt att Mini-Plutt nästan ser lika stor ut som de övriga två när hon i själva verket bara är en liten fjärt i jämförelse.

 

Varit osedvanligt trött hittills denna vecka vilket var längesedan. Jag slocknar innan klockan passerat tio och är allmänt seg under dagarna. Kroppen är inte heller med, lika segt vid gårdagens lunchjogg som söndagens combat. Kanske borde försöka knapra i mig de där järntabletterna...

 

Stormen Caira(?) drog förbi med den för mig ytterst begränsade påverkan att ena fågelmataren ramlade ned.

Avslutade helgen med Pelle Svanslös innan välfyllt pass i Frölunda där min kropp inte alls var med på noterna. Skyller på den kvarhängande träningsvärken och blodtappningen. För en gångs skull efterfrågades just min blodgrupp så drog till Droppen under torsdagen.

Lilli eller Mini-Plutt är en självsäker liten dam med mycket energi och bus. Sedan Lilltjejen åkt till Johan har den lilla sovit hos mig, stundtals vid min hals. Supermysigt! Hennes pirrande gör henne också till en värdig efterträdare till Brorsan.

Till igår hade Christer biljetter till den gamla gruppen OMD och det var först till "Seven seas" poletten föll ned och kopplade gruppens namn korrekt i minnesarkivet. De spelade nere i Malmö så blev en blixtvisit genom blåsigt Skåne.

När jag och Aron testade BodyFlight i Stockholm fick man möjlighet att köpa presentkort till rabatterat pris. Det blev julklappar till Lilltjejen och Christer så idag var det dags. En förväntansfull avkomma blev initialt rädd och osäker men efter en stund av att betrakta grupperna före gick det över. Dock vågade hon inte åka upp i tunneln som man gör i andra flygningen men hon var superduktig och höll sig stabil enligt instruktionerna hela tiden.

Direkt efter styrde jag kylaren söderut och Halmstad för att "sälja en av katternas transportburar" - eftersom vi nu inte längre behövde tre. Om hon undrade varför vi skulle leverera den över en timmes färd bort sade hon inget i alla fall. Men när vi kom fram och ingen var hemma och köparen inte svarade på mobilen undrade hon varför vi inte bara kunde lämna den så hon kunde Swisha. Jag irriterad för en eventuell blåsning, hade ju inte förskottsbetalat något men ändå glad att jag inte avslöjat något för Lilltjejen.

Fler nummer var registrerade så fick tag på vad som visade sig vara dottern som till slut lyckades gå tag i henne. En timme senare dök hon upp full av ursäkter och en Lilltjej som förtjust gosat med alla deras katter inklusive de kvarvarande två små fick en lycklig överraskning då hon förstod att transportburen skulle hem igen - med en av kattungarna i! 

Bror är godmodigt nyfiken medan Plutt är överraskande skeptisk och rädd. Trodde faktiskt hon skulle vara coolare. 

Nåväl, efter att ha tillbringat nästan hela Melodifestivalens andra deltävling under soffan tog nyfikenheten överhand och operation utforska tog vid. Lilltjejen kan inte sova och vill såklart ha den lilla hos sig i sängen. Lyckan total när mini-Plutt faktiskt hoppade upp till slut för att pirrande lägga sig till rätta. 

När jag rullar på motorvägen till jobbet denna morgon pratar de på radion om att sex av tio göteborgare kan tänka sig att byta sysselsättning, att lämna den bransch de nu arbetar i och testa något annat. Betyder det att majoriteten av göteborgarna otrivs på sina arbetsplatser, känner att de är fel ute? Eller kanske bara öppna för förändring med en strävan att inte stagnera?

Oavsett kom jag att tänka på min storasyster, som liksom sin sambo valt att sätta sig i skolbänken för att utbilda sig inom en helt annan bransch än den de tillbringat majoriteten av sitt yrkesverksamma liv. Svågern sadlade om från att ha arbetat med utsatta barn och ungdomar till VVC-montör och syster från kund- leverans- och säljansvar inom både detaljhandel och tjänster till byggingenjör, just nu mitt uppe i den intensiva tillvaron av studentlitteratur och tentor. Något som jag själv lämnade för över sjutton år sedan.

Jag tycker det är så häftigt, så himla modigt och beundrar dem båda kolossalt för att de gjort något som så många andra inte vågar, att med två barn, amorteringar och befintliga anställningar likväl vågar ta klivet mot något de vill och brinner för. Det är så lätt att bli bekväm, fast i den trygghet som upparbetad lön och mångårig anställning ger - trots att man kanske egentligen sedan länge tappat drivet och motivationen. Man tuggar på, vet ju vad man har men inte vad man får, finner på femton ursäkter och anledningar till att skjuta på det eller helt enkelt låta bli.

Jag till exempel har min lärarexamen som en form av trygghet i botten men är inte villig att anpassa mig efter de ekonomiska förbehåll som ett karriärbyte skulle innebära. Däri ligger turen i den stora arbetsplats jag befinner mig på med de möjligheter man har till utveckling internt. Min roll som Scrum Master skiljer sig mycket från min tidigare roll som Application Manager, en utveckling inom företaget som tursamt för mig passade mycket väl. Likväl kan det inte i närheten jämföras med de steg som Nina och Anders tagit, igen tycker jag det är så jäkla beundransvärt och jag avundas dem deras mod! Sex av tio önskar sig något annat men hur många vågar egentligen göra något åt det?

 

Tvärflöjtslektion pågår och jag låter mina döda ben vila och tjuvlyssnar här istället för den promenad eller löprunda jag annars brukar ta. 

När jag testat några toner blev jag snabbt yr i bollen. Hur gör de som spelar låt efter låt? Antar att man övar upp det på något sätt. 

Klarblå himmel och sedemera kallt och krispigt denna dag. Isabella följde med Lilltejen hem från skolan igår och som överenskommet ringer hon när hon kommit hem. Jag är kvar på jobbet så är en stund borta och hon frågar om de får äta något om de är hungriga, till exempel en knäckemacka föreslår hon. När jag kommer hem känner jag doften av rostat bröd och en film som spelar från våningen ovanför. De har rostat var sin limpsmörgås och intagit med smör och ost. Allt är bortstädat och inte ett spår syns i köket. Smörkniv och osthyvel är satt i diskmaskinen, varorna tillbaka i kylen och mackorna har de tagit med sig upp på asietter. Jag har uppenbarligen så låga förväntningar på dagens ungar att jag låter mig imponeras av detta.

 

Efter middag blev det läxor och tvärflöjt följt av lite film innan sänggåendet. Jag var duktigt trött så blev sedan inte många rundor framför PS:et. 

 

På denna sida av året inser man igen att Göteborgsvarvet är närmare än man trodde och min löpträning har verkligen inte varit mycket bättre än förra året. Körde en lunchrunda igår då det först efter tre kilometer började lätta i benen. När jag passerade sex brakade höger knä och det blev haltepinken sista dryga kilometern tillbaka. Så går det när man inte springer tillräckligt ofta.

Hade en tanke att springa igen denna dag men på grund av knät blev det lunchpasset som körs i vår gamla intillliggande lokal istället. De kör två gånger i veckan crossfit/HIIT-inspirerat och med tanke på att jag inte kört den sorts träning på drygt ett år bävade jag - med rätta. Burpees i uppvärmningen och sedan fortsatte det bara! Fokus på framför allt ben vilket ju var bra så låren darrade på gränsen till kramp när jag staplade in i duschen. Gruvar redan inför träningsvärken!

 

 

Man drar duschdraperiet åt sidan och ser bara två av de förväntade tre. Det fattas en i handfatet. Trösterikt är Bror som hoppade upp och lade sig hos Lilltjejen både igår och förrgår kväll. Man undrar ofrånkomligen över hur mycket de egentligen förstår.

Igår var Ronja så ledsen att hon bad att få stanna hemma då hon "inte ville gråta inför hela klassen". Hade själv känslorna på ytan så hon fick följa med till jobbet under förmiddagen innan underbara farmor och farfar mötte upp vid lunch och sedan tog henne med sig. Måndagen var ju tvungen att rulla på som vanligt så sprintplanering betades av för mina två team. Vid estimeringen har jag svårt att se när alla gjort sina val, därav korten på huvudet!

Morgonen efter följde han med de andra till frukosten men slickade bara lite på våtmaten för att kort därefter kräkas de mörka uppkastningarna igen. Nu märktes det tydligt att han hade ont och inte mådde bra så ringde och fick akuttid hos veterinären. Messade Johan och informerade.