Ultraljud och röntgen visade njurstenar i båda njurarna och en större i ledaren. Att han dessutom hade vätska i magsäcken bekymrade veterinären som misstänkte att det kunde finnas mera. Prognosen var dålig så fick fatta beslutet. Det var som att Brorsan gav upp medan vi var där, blev märkbart sämre och passiv efter undersökningarna. Johan kom med Lilltjejen så hon fick ta farväl. Jag hann aldrig förbereda mig, trodde han fått i sig något som blockerat tarmen, som kunde åtgärdas. Nu fick jag istället besluta om kremering och åka hem med en tom transportbur. Kändes så fel att lämna honom där!

Fick inte tag på någon vikarie med så kort varsel så bara samla ihop sig och köra på rutin. Det har man ju gjort förr när tillvaron ställts på kant och enligt Maria märktes ingen skillnad i alla fall, fake it until you make it. En kollega trodde jag var bakis men beklagade ångerfullt när jag förklarade.

Fine Brorsan, som pirrade så hela sängen vibrerade, som alltid gosade ned sig i mitt armveck eller hos Lilltjejen, när hon var här föredrog han att sova hos henne. Min fine Brorsan!