På mitt bröst denna morgon. Ronja har fallit för namnet Simba så dagen efter tjejernas övernattning fick jag plötsligt tre till av hennes kompisar på besök. Ronja tyckte initialt att det blev jobbigt och som sin mamma gick hon undan och önskade att de skulle gå. En stund senare var hon dock igång igen och stackars Simba varndrade från flickfamn till flickfamn för att lyftas till Lejonkungens ledmotiv en sisådär trehundraåttiosju gånger på den dryga timme de var där. 

Simba är betydligt mer utåtriktad och lekfull än Plutt var men till och med han andades nog ut när det var dags att säga hej då till alla och åka till gymmet. Både Bror och Plutt har mer eller mindre accepterat honom nu, ger honom en liten slick emellanåt och Plutt som ännu är rena ungtjejen kan busa rejält så det rumlas i trapp och på övervåning.

 

Coronaviruset har ju härjat och omskrivits ett tag nu och Sverige fick sitt andra bekräftade fall igår här i Göteborg. Liksom allting annat känns det alltid mer verkligt ju närmare en själv sådana här saker kommer. Terrordåd, sjukdomar, allehanda kriser och familjetragedier. Nasistiska demonstrationer eller deras utövande har aldrig bekymrat mig på något personligt plan, tills den dagen Nordiska Motståndsrörelsen som de väl heter, hade sina demonstrationer i samband med bokmässan för något år sedan och vi lyckats boka in musikalbesök på Skandinavium samtidigt. Jag har aldrig varit så medveten om mitt icke-svenska utseende som då och överraskades av obehaget och faktiska rädslan jag kände där vi trängde oss fram genom avspärrningar och människomassor. Rädslan var dock mest på grund av att Ronja var med och den där känslan att vara beredd att göra vad som helst för att skydda sitt barn blev skärande verklig.

 

Jag kan inte påstå att jag är rädd för att Coronaviruset nu nått hit men dess existens har blivit mer verklig, inte längre bara något som händer eller pågår "någon annanstans". En av mina deltagare på passet igår jobbar på Cevt och vi skämtade om Geelys besök där Cevts VD nu är i frivillig karantän. Rädd blir jag snarare inför människors reaktioner och rasistiska handlingar mot asiatiska personer, ännu ett bevis på den inskränkthet och ondska som bara verkar bubbla under ytan i jakt på en ursäkt för att komma ut. Jag tänker också på de personer som smittats, hur de måste känna och må. Att i alla andras ögon betraktas som något farligt, något man inte vill ha att göra med - och tankarna att man kanske har smittat andra. 

Det skrivs så mycket och stort om antal smittade och döda men desto mindre om den majoritet som faktiskt tillfrisknar. Hur är det för dem när de kommer tillbaka? De som suttit i karantän, eller kanske bara råkat vara på semester i något av de hårdare drabbade länderna. Behandlas de med misstänksamhet, eller till och med som paria? I grund och botten handlar det ju om rädsla, men någonstans måste väl förnuft och medmänsklighet komma före? Hur skulle jag reagera om någon i Ronjas skola misstänks vara smittad? En klasskompis med familj satt i karantän?

 

Igår var det något färre deltagare i Lindholmen och någon skämtade att det kanske var Coronarädsla. Får se hur det ser ut i Frölunda om några timmar.