När jag rullar på motorvägen till jobbet denna morgon pratar de på radion om att sex av tio göteborgare kan tänka sig att byta sysselsättning, att lämna den bransch de nu arbetar i och testa något annat. Betyder det att majoriteten av göteborgarna otrivs på sina arbetsplatser, känner att de är fel ute? Eller kanske bara öppna för förändring med en strävan att inte stagnera?

Oavsett kom jag att tänka på min storasyster, som liksom sin sambo valt att sätta sig i skolbänken för att utbilda sig inom en helt annan bransch än den de tillbringat majoriteten av sitt yrkesverksamma liv. Svågern sadlade om från att ha arbetat med utsatta barn och ungdomar till VVC-montör och syster från kund- leverans- och säljansvar inom både detaljhandel och tjänster till byggingenjör, just nu mitt uppe i den intensiva tillvaron av studentlitteratur och tentor. Något som jag själv lämnade för över sjutton år sedan.

Jag tycker det är så häftigt, så himla modigt och beundrar dem båda kolossalt för att de gjort något som så många andra inte vågar, att med två barn, amorteringar och befintliga anställningar likväl vågar ta klivet mot något de vill och brinner för. Det är så lätt att bli bekväm, fast i den trygghet som upparbetad lön och mångårig anställning ger - trots att man kanske egentligen sedan länge tappat drivet och motivationen. Man tuggar på, vet ju vad man har men inte vad man får, finner på femton ursäkter och anledningar till att skjuta på det eller helt enkelt låta bli.

Jag till exempel har min lärarexamen som en form av trygghet i botten men är inte villig att anpassa mig efter de ekonomiska förbehåll som ett karriärbyte skulle innebära. Däri ligger turen i den stora arbetsplats jag befinner mig på med de möjligheter man har till utveckling internt. Min roll som Scrum Master skiljer sig mycket från min tidigare roll som Application Manager, en utveckling inom företaget som tursamt för mig passade mycket väl. Likväl kan det inte i närheten jämföras med de steg som Nina och Anders tagit, igen tycker jag det är så jäkla beundransvärt och jag avundas dem deras mod! Sex av tio önskar sig något annat men hur många vågar egentligen göra något åt det?