Gott Nytt Träningsår!
Det var många som ville kicka ut året, nog aldrig haft så många i salen! Generellt var det mycket folk i gymmet och även de andra passen var välfyllda. Så. Jäkla. Roligt!
Kanske var det antalet, kanske var det dagen till ära men stämningen var extra hög och responsen grym. Denna release är också mera tacksam gällande koreografin och musiken för det där lilla extra. Blev lite bubbel och mingel efteråt och pratade med
två stycken från Helsingborg som kommit upp för att fira nyår. De sade sig vara inbitna combatanter, vilket jag också kunde se under passet, som gärna åkte runt samt på konvent och därmed testat ett antal instruktörer. Jag fick betyget topp fem! Visst
är smaken som baken men för just dem var jag tydligen så bra! Suger åt mig och skiner som en sol. Wee!
Najs
Blev lite mera mellandagsshopping av bra-att-ha. Blev så sugen på en utflykt i skogen, tända liten brasa och grilla pinnbröd. Får bli en annan dag men köpte också ved så jag nu har redo i alla fall. Och så handyxa, en sådan vet ju alla är bra att ha.
När man minst anar. Hohoho! Lilltjejen ska också få en egen kniv, jag själv var yngre när jag fick min första morakniv av pappa, en sådan där med rött trähandtag. Nu måste vi bara bli bättre på att gå ut i skog och mark.
Hade nog hunnit få mitt pinnbröd men kunde heller inte motstå en löprunda i snöfallet. Ont i knät efter tre kilometer men otroligt skönt!
Tiden går...
Blev Eklanda idag som är fullständigt öde. Lite skönt på ett sätt. Kanske det droppar in någon senare. Mellandagsfyndade mina första Ecco-skor, riktigt sköna och lagom för detta mittemellanväder som nu råder på utsidan.
Jag är en sådan som försöker låta bli att gräva ned mig i det förflutna, i varje fall på ett sådan sätt att det påverkar mig negativt. Det är ju tämligen meningslöst. Däremot går mina tankar obönhörligt tillbaka då och då med frågor kring hur och varför. Man kan ju inte göra så mycket åt det som hänt, men man kan ta lärdom om inställningen är där. Nu tycker jag dock att jag har vridit och vänt på allting såpass att inget mer går att reflektera över, men likväl glider tankarna tillbaka ibland. Mamma och pappa och hur min uppväxt präglat mig, de val jag gjort inom arbete och socialt och inte minst mitt havererade äktenskap. Det är ofrånkomligt att tänka att jag skulle ha gått redan den gången i början, den första otroheten. Om någon gör en sådan sak när man ska föreställa nykär och precis flyttat ihop, säger inte det en del? Men omständigheterna gjorde att jag valde att fortsätta. Och åkte på ännu en smäll när det där och då kändes som jag verkligen var fastlåst med barn, hus och äktenskap. Aldrig har jag känt mig så blåst, så lurad och urbota korkad. Ibland undrar jag vad som hänt om den andra tjejens väninna inte berättat för mig, eller jag inte kommit på honom några år senare. Hade det varit bättre att vara lyckligt ovetande?
Jag initierade skilsmässan och har för det erlagts skulden. Han agerade fel, men hade jag kunnat hantera det annorlunda? Agerade inte jag också fel som inte tryckte ihärdigare på åtgärder? Bearbetat det på något annat sätt så vi kunde fortsätta? Ingen av oss var bra på att prata. Inte ens med professionell hjälp nådde vi fram utan teg och sopade under mattan. Eller snarare var det väl jag som kanske gjorde det. Det var ju jag som förlorat förtroendet och respekten, för mig själv och honom. Vad skulle jag ha gjort, behövt av mig själv och honom för att återuppbygga den? Jag fann mig acceptera avsaknaden av svar och gick vidare. Har aldrig ångrat eller ifrågasatt mitt val och till fullo har jag förstått klyshan att ingen annan än jag själv ansvarar för min egen lycka. Jag kunde inte uppnå den där jag var, ambitionerna till trots. Eller som man också kanske kan säga: Gilla läget och gå vidare.
Snart går vi in i år 2018. Min Lilltjej fyller sju år, sju! Och jag är så glad att hon har fått syskon i Elenas jämngamla pojkar, syskon som jag inte kunde ge henne. Lilltjejen går ju ihop med de flesta och dessa grabbar är inget undantag vilket känns så bra, liksom deras mamma som verkar ha tagit henne till sig på bästa sätt. Känns tryggt och skönt även om egomammahjärtat får sina sting ibland. Jag och Johan har må hända inte funnit en förtroerlig relation men vi har aldrig låtit vår smärta gå ut över Ronja. Tror helt klart det bidragit mycket till att hon hanterat detta så bra och fortfarande är en trygg och glad tjej. Naturligtvis saknar hon ibland, och uttalar önskan att vi ska flytta ihop igen. Om det sedan är bara för att hon vill ha en bebis är inte helt klart!
Mellandagar
Tushar är en försynt (som de flesta jag träffat) ung indier jag har i teamet som åker hem på nyårsafton. Kontoret var praktiskt taget öde för att under dagen fyllas på med en handfull andra arbetsförpliktade konsulter. Robert dök också upp och tillsammans åkte vi till Eklanda och plockade upp Rajmani. Bjöd dem på lunch på ett ställe vi hittade som ironiskt nog var indiskt. De infödda gav hjälpligt godkänt betyg medan undertecknad mumsade för glatta livet, flämtade och drack. Det är rackarns att jag är så klen när det gäller stark mat, för jag tycker ju att det är väldigt gott.
Apropå indier så blev det en teamklass med Amritha i Majorna på Annandagen. Hon hette ju Elin med bytte nyligen till sitt indiska namn och tycker det är så fint! Indierna kan i många fall ha helt hopplösa, framför allt efternamn där vi svenskar slår knut på tungan i våra försök att uttala. Men många gånger är de väldigt vackra tycker jag. Ovan är sådana, Anjali, Anuradha, Rahul och Srini är andra. När jag arbetade med kineserna tog de ofta västerländska alias för att underlätta för oss. Jag tycker vi borde ha fått välja kinesiska namn också, och varför inte indiska? Jag funderar ibland på att byta till mitt koreanska efternamn, som Ronja fick till mellannamn, men jag vill samtidigt att hon och jag har samma efternamn så det får nog vänta ett tag. Tror inte Johan är så pigg på att låta henne byta till mitt så det alternativet går bort. Mitt koreanska förnamn känns inte riktigt lika gångbart som många av de indiska...!
Hoppade in och vikarierade på Odinsgatan igår, en 45-minuters klass där endast fyra starka deltagare dök upp och jag antagligen gick i förlust med transport och parkering avdragen. Men det var kul och de var grymt positiva både under och efter klassen. Insåg efter jag sagt ja att det ju är dubbdäcksförbud på Odinsgatan men rondellen mitt i var tydligen fredad så jag kunde ta mig över till parkeringshuset. Vad är egentligen poängen med att ha en, två gator med sådant förbud?
Ikväll blir det Frölunda. Jag tar över Rebeccas klass varannan vecka när hon nu på grund av väntande barn inte kan köra längre. Jobbigt när fogarna börjar bråka så tidigt.
Liksom
Dagens skrivpuff
Så var det dags igen. Nyårsafton. Vad det inte midsommar nyss? Dessa speciella dagar, dessa högtider där ens sociala fallskärm knappast kan bli mera påtaglig. Sociala medier svämmar över av festligt dukade bord, stora leenden och skålande glas. Liksom en stämpel för godkänt ska den där bilden publiceras. Jag är någon, jag tillhör något, ett sammanhang, en krets. Jag ser och jag blir sedd. Jag är inte ensam. Varför är det så viktigt?
Det är liksom inte okej.
Nyårsafton, det hör ju liksom till.
Människor, vänner, mysig middag eller fest. Det ska ju liksom - vara så.
Liksom...?
God Jul 2017
Sitter intill en Lilltjej som full av förväntningar har svårt att somna. Imorgon åker hon till Sälen med Johan där Elena och pojkarna redan är på plats. Känns så bra att hon får möjlighet att åka skidor denna vinter också och är säker på att hon
får riktigt roligt. Själv passar jag på att träna och jobba men också avnjuta åtmindstone de två dagarnas obligatoriska ledighet.
Blivit nostalgi av stora mått med Trolltyg i tomteskogen och en lagom dos julmat medan Kalle gick färdigt på tvn. Det var visst bara morsan som var mest intresserad av att se den medan Lilltjejen gick lös direkt på första klappen hon fick öppna.
Det blev ännu ett konstverk, invigning och skratt (och trötta ben) av nya spelet Twister och Legobyggande innan det var dags för att avsluta julaftonen. Känns bra, bra dag, bra jul.
När Lilltjejen somnat blir det till att sjunka ned i soffan med ett gäng grisar, stolt egentillverkade och lika goda som jag minns. Varma och rullade i socker är de bara ååh! Har siktat in mig på filmen The holiday. Romantiskt mys blir bra!
Önskar mina kända och okända vänner på andra sidan skärmen har en riktigt God Jul!
Påhälsning
Har länge tänkt på det men så lagom till jul fick jag tummen ur. När vi köpte stugan på Stora Varholmen var det Maria som skötte försäljningen. När vi så knappa året senare skulle sälja fick hon också ta hand om det. En mjuk och väldigt lätt mäklare att ha att göra med - trots att hon lade till en jobbigt medlidsam ton vid försäljningen. När det sedan var dags att deklarera framgick det att mäklaren faktiskt hade viss skyldighet att tillmötesgå de beräkningar och underlag som krävs. För Maria var det inga konstigheter medan mäklaren som sålde huset var synnerligen svår att nå. Då klev Maria fram och hjälpte mig med också husets underlag vilket jag tyckte var otroligt snällt gjort. Ända sedan dess har jag velat visa min uppskattning för det som för henne var en småsak men för mig blivit tids- och energikrävande. Nu hade hon hunnit gå på julledighet men kollegan som bodde åt samma håll skulle lämna över julbuketten till henne.
Förutom att Fastighetsbyrån fick en påhälsning fick jag också det. Eller snarare bilen i form av en trevlig parkeringsskada medan jag lunchade i Amhult, tack för det! Fyrtiofem minuter i telefonkö för polisanmälan, samtal till försäkringsbolag och så tidsbokning hos skadebesiktningen. Tack och pris för företagsbil som underlättar proceduren ofantligt. Där kommer faktiskt begreppet förmånsbil till sin rätt.
Köttbullarna är fixade inför söndag men lägenheten stinker bränt socker. Av mina fyra försök att göra brända mandlar lyckades jag vid tredje. När jag uppmuntrad av framgången ville göra om delikatessen idag gick det åt skogen igen. Brända blev de visserligen men på ett osmakligt och synnerligen stinkande sätt. Man ska röra och röra och röra, tills det sockrar sig och sedan smälter igen och sedan stelnar. Inte fortsätta tills det smälter igen, lesson learned. Jisses vad det stinker.
Julafton om två dagar alltså. Julkänsla? Njae, jag antar att man inte kan räkna med mycket sådan när man inte ägnar någon större energi åt förberedelser och traditioner. Mysigt ändock att baka och pynta med Lilltjejen, att köpa klappar till henne och softa hemma med ljus och julmusik. Tanken slog mig medan köttbullarna fräste i stekpannan, hur snabbt detta år har gått. Ett år sedan min första julmorgon som separerad, ensam med Lilltjejen. Jag minns faktiskt inte riktigt hur det kändes, får bläddra tillbaka i bloggen men kan inte erinra mig några jobbiga känslor. Lite vemodigt kanske, sorgset utan smärta och glädje över mina förutsättningar som var så mycket bättrre än många andras.
Är ju med i två köp- och säljgrupper på FB och flödet är fullt av mödrar, ja alltid och enbart mödrar som söker kläder eller tillbehör till sina barn eller som precis blivit ensamstående och söker efter grundläggande bohag som någon kan tänka sig att skänka. Ja, jag skämmer bort Lilltjejen med alldeles för många julklappar. Jag har den ynnesten att kunna göra det.
Tillsammans med Ronja gjorde jag en vända till med "Handla för andra". Denna gång var det julklappar till barn och ungdomar som organisationen önskade, framför allt till tonårspojkar. Rådlös fick jag tips om lukta-gott så köpte en uppsättning herrparfymer och gåvoset med dylik och deo. Vet inte om Lilltjejen förstod vad det handlade om men försökte förklara och få henne att förstå att alla barn faktiskt inte får julklappar, och föräldrar ibland knappt kan köpa grundläggande saker som livsmedel för mat på bordet. Gör ont i hjärtat vid tanken på smärtan att som förälder måsta prioritera på sådant sätt att inte kunna köpa den där extra julklappen, att det högst upp på listan istället står strumpor eller varm mössa med vantar.
Back!
Sökte vikarie till söndagsklassen men fick ingen respons. Var inte döende och vägrade ställa in så jag körde ändå. Gick på inställningen att träna bort förkylningen och det gick över förväntan, hoho! Visst, på topp var man inte men hade förväntat mig
en medioker insats på sin höjd.
Blev i övrigt en riktigt mysdag med många timmar på Universeum och sedan Star Wars på bio som avslutning.
Releaseveckan är i full gång där jag och Robert nu betat av Backaplan och Lindholmen. Morgonpass med kollegorna gav också tillfälle att nöta in koreografin och imorgon är det Frölundas tur. Vilken flax att jag faktiskt blev av med snoreländet!
Snorf
Jag brukar alltid köpa två hussatser för att minska risken att stå med ett krossat tak och sjudelad gavel när förpackningen öppnas. Denna gång var båda såpass intakta att morsan fick designa ett eget. Lilltjejen gillar ju att pyssla så riktigt
mysigt att sitta där i köket med tända ljus och julmusik i bakgrunden.
Undertecknad kunde riktigt känna hur förkylningen gick åt fel håll under gårdagen och slocknade vid niotiden! Min mystjej tog över boken för godnattsaga och bokstaverade sig fram ett antal sidor innan hon tröttnade, superduktig!
Med mosig hjärna och rinnande näsa är det tacksamt med stans lugnaste och snällaste unge. Hon sitter med Mario Kart framför tvn och jag hojtar att jag går ut med soporna.
"-Det kan jag göra!" Ropar hon tillbaka, och gör det också efter avslutat race. Jag antar att det är sådana här grejer man ska spela in men får nöja mig med att dokumentera det här.
Blev en kortare dag på jobbet för att halvvägs hämta Lilltjejen och hennes farmor och farfar för att bjuda dem på julbord på Hamnkrogen i Liseberg. Var där när jag jobbade på Experis och hade Ronja i magen men mindes att det var
riktigt bra. Det var det fortfarande och även om själva parken inte hade öppnat och dagen ännu var ljus var det mysigt att gå där igenom när det var praktiskt taget tomt. Får nog bli en sväng när det är mörkt också och belysningen gör sitt till
stämningen, men den brukar tyvärr förtas något då det oftast är så förbenat mycket folk.
Nej, nu börjar hostan göra ett ovälkommet intåg! Det är releasevecka nästa vecka!
Snorf
Har klarat mig riktigt länge men nu är den här - förkylningen. Förhoppningsvis är den snabbt överstökad.
Andra kompisbesöket på tre dagar för Lilltjejen. Så sent som igår berättade hon hur klasskompisarna tjatar om att få leka efter skolan så pratade lite om magkänsla och att det är ok att säga nej.
Det är alltid lika mysigt att se Gråkatterna knö hos henne när hon sover och vid de tillfällen hon tassar över till mig under natten händer det att hon bäddar sin säng först! Oftast stänger hon till och med av väckarklockan så den inte ska gå igång
när hon inte är där. Hur kunde jag få så fin unge?
Snart är det dags att skjutsa hem Evelina. Hennes föräldrar har separerat så pappan hyr nu Johans lägenhet där han har de tre tjejerna på sin vecka. Vet inte riktigt ännu vad Ronja anser om att de bor i "hennes" hem, hon fick en
lite annan ton när vi kom in på det under middagen så får kanske fråga vid tillfälle. Hon har ju fått eget rum hos Elena och hon verkar helt ok med det.
Klädd
Smaken är som baken och varianterna är otaliga. Somliga dränker sitt träd till den grad att man knappt ens ser att det är en gran där under. Själv föredrar jag nog den avskalade varianten med lite blandade prydnader av både glas, blanka pumlor till
tyghjärtan och trä-äpplen. Sådana där glitterband eller vad de nu kallas blir sällan riktigt bra.
På grund av Gråkatternas benägenhet att tugga på paketen får det förbli lite tomt där under ett tag till.
När jag lämnade Frölunda igår fullkomligen vräkte snön ner, wohoo! Krypkörning på motorvägen med brett leende - och trafikkaos morgonen efter med dubbelt så lång restid ut till Hisingen. Kan ibland sakna de där ordentliga snömassorna
så mycket att det gör ont. Meterhöga snövallar längs vägarna, gångar skottade från dörr till brevlåda, träd som tyngs ned till marken. Ååh!
Andra advent
Phu, ibland är det tacksamt att bara ha ett barn. När det ska shoppas julklappar till exempel. Mäckigare dock när avkomman råkar ha sin födelsedag knappa två veckor efter julafton men nu är de flesta fixade. Man tycker man har gott om tid på sig, och
sedan är det advent och man finner sig stå i köer bland alla andra tidsoptimister.
I den kilometerlånga kön stod en kvinna med en gallskrikande årspojke i vagn. Kanske trött, varm, hungrig, uttråkad eller allt på samma gång. Vi som väntade var kvinnor allihopa (ja, det var Kapp Ahl), och man kunde nästan räkna ut vilka av oss som var
föräldrar med liknande erfarenheter i bagaget. Blev glad i hjärtat att se de framförvarande släppa fram mamman med pojken så de snabbare kunde komma vidare.
Till dagens pass kan jag checka av ännu en erfarenhet på instruktörsscenen. Man har ju ramlat, fått springa på toa (gravidblåsa), fastnat (i mellanrummet mellan scenen och väggen åkte foten ned), tappat trosskydd och halkat. Första passet
jag höll efter förlossningen och sedermera tog i ordentligt upptäckte jag att knipövningarna hade varit bra att göra ordentligt. De, som tur var svarta långbyxorna var inte klistrade mot insidan av benen av enbart svett kan jag säga!
Idag kände jag igen den obehagliga känslan och med fasa kunde jag notera blodet som kom längs benen! Japp, kroppen lyckades tajma in första dagen då det är som värst. Och inga långbyxor denna gång! Svettblandat som tur
var men golvet är nedstänkt och kunde lika gärna vara neonrött i mina ögon. Ens begränsade alternativ blixtrar genom hjärnan. När låten är slut blir det en näve papper att svepa av det värsta och så bara fortsätta köra. Som tur var höll
det sig lugnt resten av passet...! Man får påminna sig att deltagarna sällan ser det jag ser, och efteråt kunna skratta åt eländet - och se till att ha shorts med tajta innebyxor när vissa risker föreligger!
Mätt
Efter mycket om och men med orkaner i Dheli och teknikstrul i München kom Abhijit tillbaka till kalla Sverige. Med sig hade han en tjusig ask med indisk konfekt, klassiskt med det där silveröverdragen som jag ännu inte tagit reda på vad det är
gjort utav. Man äter det alltså.
Mera treats blev det på årets första julbord på Thörnströms. Helt ok men inget himlastormande. Ett julbord är ju ändå ett julbord så hur mycket kan man sticka ut egentligen i dess klassiska tappning.
Väldigt mysigt ställe dock, litet där man praktiskt taget hämtade maten i köket och kockarna kompletteringsjobbade intill. Dock var det två större sällskap som tog upp största delen av utrymmet - både bildligt och bokstavligt. Julbord för anställda har
en förmåga att plocka fram det värsta (sanna?) hos folk. Stenungsbaden är ju rätt stort och under min o-vaktstid var just julborden värst. Aldrig mötte man så många besserwissers och "höjdare" som minsann inte behövde respektera vare sig
ordning eller personal - eller sina medmänniskor för den delen. Julbord med jobbet verkar legitimera fria spärrar med beteende därefter.
Nåväl, en rolig överraskning på Thörnströms var julmusten som var från mina barndomstrakter. Blev en snabbvisit genom minnenas allé av de somrar man bodde i sommarstugan och åkte med pappa till Älvsbyn när man behövde handla lite mer än närlivset
i Sikfors kunde erbjuda. När jag tänker efter innebar det ofta ett besök på Systembolaget.
Alltid lika underligt hur mätt man kan bli trots att man tycker sig plocka så lite. Nu blir det komaläge resten av kvällen. Rena stormen ute för övrigt.
Lever faktiskt
Lite svårt att finna julkänslan på en julmarknad i duggregn, men man slapp frysa häcken av sig i alla fall. Lilltjejen fann en underhållare, just underhållande men otäck när han stoppade den brinnande facklan i munnen och byxorna. Efter innebandyskolan kom en pojke fram och frågade om Lilltjejen ville leka med honom någon dag. Som vi fått höra och också märkt sedan dagis är hon väldigt omtyckt och man kan ju inte bli annat än glad för sin avkommas skull. Också från simskolan har lekförfrågningar kommit, men även om det är väldigt roligt får man försöka kolla av med henne kring hennes vilja. Ibland känns det som hon blir överhopad och som läraren sade är det många som "drar" i henne, men hon verkar kunna säga ifrån och sitta för sig själv när hon vill och behöver.
Annars rullar det på som vanligt, tillfreds med tilllvaron förutom att jag inte hinner löpträna i den utsträckning jag skulle vilja. Det är faktiskt ganska störigt, men det handlar ju egentligen bara om att ta sig tiden.
Ikväll är det VCCs julbord men jag hoppade av i sista minuten. Har ju tidigare år mest gått för möjligheten att slippa fixa middag själv och tänker på vad jag faktiskt vill välja att lägga min tid på. Att bevittna festkommitens försök till underhållning och klubben för inbördes beundran ge utmärkelser till sig själva anser jag inte vara särskilt mycket värt.
Likaså en annan jul-aktig after work där jag kämpade mycket med samvetet som ansåg att jag var skyldig att gå - för att det var kollegorna på CRM och Capgemini. Det där med att nätverka och upprätthålla relationer är verkligen inte min grej. Urk. Men tar jag ett steg tillbaka och ställer frågan just: Hur vill jag prioritera min tid? Om svaret blir på något jag faktiskt inte vill låter det ju onekligen ganska dumt. Varför ska man göra grejer man inte nödvändigtvis behöver? Jag inbillar mig att jag nog kan göra mitt jobb ändå, utan att ha dagen-efter-historier att bluddra om med kollegorna. Introverta Linda har talat.
