Har länge tänkt på det men så lagom till jul fick jag tummen ur. När vi köpte stugan på Stora Varholmen var det Maria som skötte försäljningen. När vi så knappa året senare skulle sälja fick hon också ta hand om det. En mjuk och väldigt lätt mäklare att ha att göra med - trots att hon lade till en jobbigt medlidsam ton vid försäljningen. När det sedan var dags att deklarera framgick det att mäklaren faktiskt hade viss skyldighet att tillmötesgå de beräkningar och underlag som krävs. För Maria var det inga konstigheter medan mäklaren som sålde huset var synnerligen svår att nå. Då klev Maria fram och hjälpte mig med också husets underlag vilket jag tyckte var otroligt snällt gjort. Ända sedan dess har jag velat visa min uppskattning för det som för henne var en småsak men för mig blivit tids- och energikrävande. Nu hade hon hunnit gå på julledighet men kollegan som bodde åt samma håll skulle lämna över julbuketten till henne.

 

Förutom att Fastighetsbyrån fick en påhälsning fick jag också det. Eller snarare bilen i form av en trevlig parkeringsskada medan jag lunchade i Amhult, tack för det! Fyrtiofem minuter i telefonkö för polisanmälan, samtal till försäkringsbolag och så tidsbokning hos skadebesiktningen. Tack och pris för företagsbil som underlättar proceduren ofantligt. Där kommer faktiskt begreppet förmånsbil till sin rätt. 

 

Köttbullarna är fixade inför söndag men lägenheten stinker bränt socker. Av mina fyra försök att göra brända mandlar lyckades jag vid tredje. När jag uppmuntrad av framgången ville göra om delikatessen idag gick det åt skogen igen. Brända blev de visserligen men på ett osmakligt och synnerligen stinkande sätt. Man ska röra och röra och röra, tills det sockrar sig och sedan smälter igen och sedan stelnar. Inte fortsätta tills det smälter igen, lesson learned. Jisses vad det stinker.

 

Julafton om två dagar alltså. Julkänsla? Njae, jag antar att man inte kan räkna med mycket sådan när man inte ägnar någon större energi åt förberedelser och traditioner. Mysigt ändock att baka och pynta med Lilltjejen, att köpa klappar till henne och softa hemma med ljus och julmusik. Tanken slog mig medan köttbullarna fräste i stekpannan, hur snabbt detta år har gått. Ett år sedan min första julmorgon som separerad, ensam med Lilltjejen. Jag minns faktiskt inte riktigt hur det kändes, får bläddra tillbaka i bloggen men kan inte erinra mig några jobbiga känslor. Lite vemodigt kanske, sorgset utan smärta och glädje över mina förutsättningar som var så mycket bättrre än många andras.

Är ju med i två köp- och säljgrupper på FB och flödet är fullt av mödrar, ja alltid och enbart mödrar som söker kläder eller tillbehör till sina barn eller som precis blivit ensamstående och söker efter grundläggande bohag som någon kan tänka sig att skänka. Ja, jag skämmer bort Lilltjejen med alldeles för många julklappar. Jag har den ynnesten att kunna göra det.

Tillsammans med Ronja gjorde jag en vända till med "Handla för andra". Denna gång var det julklappar till barn och ungdomar som organisationen önskade, framför allt till tonårspojkar. Rådlös fick jag tips om lukta-gott så köpte en uppsättning herrparfymer och gåvoset med dylik och deo. Vet inte om Lilltjejen förstod vad det handlade om men försökte förklara och få henne att förstå att alla barn faktiskt inte får julklappar, och föräldrar ibland knappt kan köpa grundläggande saker som livsmedel för mat på bordet. Gör ont i hjärtat vid tanken på smärtan att som förälder måsta prioritera på sådant sätt att inte kunna köpa den där extra julklappen, att det högst upp på listan istället står strumpor eller varm mössa med vantar.