Lite svårt att finna julkänslan på en julmarknad i duggregn, men man slapp frysa häcken av sig i alla fall. Lilltjejen fann en underhållare, just underhållande men otäck när han stoppade den brinnande facklan i munnen och byxorna. Efter innebandyskolan kom en pojke fram och frågade om Lilltjejen ville leka med honom någon dag. Som vi fått höra och också märkt sedan dagis är hon väldigt omtyckt och man kan ju inte bli annat än glad för sin avkommas skull. Också från simskolan har lekförfrågningar kommit, men även om det är väldigt roligt får man försöka kolla av med henne kring hennes vilja. Ibland känns det som hon blir överhopad och som läraren sade är det många som "drar" i henne, men hon verkar kunna säga ifrån och sitta för sig själv när hon vill och behöver.

 

Annars rullar det på som vanligt, tillfreds med tilllvaron förutom att jag inte hinner löpträna i den utsträckning jag skulle vilja. Det är faktiskt ganska störigt, men det handlar ju egentligen bara om att ta sig tiden.

 

Ikväll är det VCCs julbord men jag hoppade av i sista minuten. Har ju tidigare år mest gått för möjligheten att slippa fixa middag själv och tänker på vad jag faktiskt vill välja att lägga min tid på. Att bevittna festkommitens försök till underhållning och klubben för inbördes beundran ge utmärkelser till sig själva anser jag inte vara särskilt mycket värt.

Likaså en annan jul-aktig after work där jag kämpade mycket med samvetet som ansåg att jag var skyldig att gå - för att det var kollegorna på CRM och Capgemini. Det där med att nätverka och upprätthålla relationer är verkligen inte min grej. Urk. Men tar jag ett steg tillbaka och ställer frågan just: Hur vill jag prioritera min tid? Om svaret blir på något jag faktiskt inte vill låter det ju onekligen ganska dumt. Varför ska man göra grejer man inte nödvändigtvis behöver? Jag inbillar mig att jag nog kan göra mitt jobb ändå, utan att ha dagen-efter-historier att bluddra om med kollegorna. Introverta Linda har talat.