Phu, ibland är det tacksamt att bara ha ett barn. När det ska shoppas julklappar till exempel. Mäckigare dock när avkomman råkar ha sin födelsedag knappa två veckor efter julafton men nu är de flesta fixade. Man tycker man har gott om tid på sig, och sedan är det advent och man finner sig stå i köer bland alla andra tidsoptimister.

I den kilometerlånga kön stod en kvinna med en gallskrikande årspojke i vagn. Kanske trött, varm, hungrig, uttråkad eller allt på samma gång. Vi som väntade var kvinnor allihopa (ja, det var Kapp Ahl), och man kunde nästan räkna ut vilka av oss som var föräldrar med liknande erfarenheter i bagaget. Blev glad i hjärtat att se de framförvarande släppa fram mamman med pojken så de snabbare kunde komma vidare.

Till dagens pass kan jag checka av ännu en erfarenhet på instruktörsscenen. Man har ju ramlat, fått springa på toa (gravidblåsa), fastnat (i mellanrummet mellan scenen och väggen åkte foten ned), tappat trosskydd och halkat. Första passet jag höll efter förlossningen och sedermera tog i ordentligt upptäckte jag att knipövningarna hade varit bra att göra ordentligt. De, som tur var svarta långbyxorna var inte klistrade mot insidan av benen av enbart svett kan jag säga! 

Idag kände jag igen den obehagliga känslan och med fasa kunde jag notera blodet som kom längs benen! Japp, kroppen lyckades tajma in första dagen då det är som värst. Och inga långbyxor denna gång! Svettblandat som tur var men golvet är nedstänkt och kunde lika gärna vara neonrött i mina ögon. Ens begränsade alternativ blixtrar genom hjärnan. När låten är slut blir det en näve papper att svepa av det värsta och så bara fortsätta köra. Som tur var höll det sig lugnt resten av passet...! Man får påminna sig att deltagarna sällan ser det jag ser, och efteråt kunna skratta åt eländet - och se till att ha shorts med tajta innebyxor när vissa risker föreligger!