Kanonfin hösthelg har det varit, men det har tyvärr inte tillbringats bland marktäckta löv i alla färger. Jag fick i varje fall en liten löprunda medan Lilltjejen dansade och det känns verkligen att min löpträning blivit eftersatt. Bättre än inget i varje fall och en bra början på lördagen. Därefter lunch och sedan Liseberg!
Det efterlängtade besöket för Stor- och Lillhäxan! Himla tur med vädret och tycker Liseberg gjort det riktigt bra. Undrade ofta hur de burit sig åt för att få tag i den imponerande mängden pumpor. Och vad gör de av alla när dessa temadagar är över? Lastbilsflak fulla måste ju gå direkt till tippen! Vi gick på eftermiddagen då det ännu var ljust då Lilltjejen är lite mörk- och monsterrädd. Vi var typ de enda som var utklädda och fick många uppskattande blickar och kommentarer - kul! Allt eftersom kvällen närmade sig anlände fler och fler - också utklädda. Kan tänka mig att det kan vara riktigt roligt när det är mörkt, men vet faktiskt inte om jag skulle våga besöka något av skräckhusen. Det vanliga spökhuset tycker jag ju är tillräckligt otäckt!
Vi hade klämt in så många lager som möjligt under våra utstyrslar men blev ändå lite kallt för Lilltjejen när det blev stillastående i köer. Blev några åk ändå, teater och kaninkramande innan vi nöjda åkte hem - via mataffären. Lite kul att gå och handla mjölk i full utstyrsel!
Så upp tidigt på söndagen för innebandyskolan. Enda tjejen idag men hon tyckte ändå det var roligt, trots en dipp mitt i då hon fick en klubba i nacken och inte ville batra med längre. Försökte får henne att förstå att innebandy är en rätt tuff sport, men framför allt att man ska fullfölja träningspassen. Så till slut klev hon över sargen igen, och tyckte som sagt det blev roligt igen. När vi efteråt pratade igen om att fullfölja frågade jag för säkerhets skull om hon förstod vad det betydde. Nej, det gjorde hon ju inte, men väl förklarat och dubbelcheckat har det kanske klarnat, hehe. Så lätt att ta för givet att de förstår mer än man tror. Märkte man ju också som lärare till tonåringar.
Bjöd mina Frölundianer på choklad idag. Hade "Halloweenifierat" passet lite med några utbytta låtar så som klassiska "Zombie" och Blades "Phat base". Imorgon är det Partille och sedan blir det ett inhopp i Lindholmen på onsdag. Känns bra att kunna passa på och vikariera när jag har möjlighet och nu föjer ju två R-fria veckor. Det är väl den enda nackdelen jag upplever med separationen - att inte kunna träna varannan vecka. För en sådan som mig är det faktiskt riktigt jobbigt.
Visst finns det möjlighet i form av barnrum på anläggningarna och hon har ju inget emot att vara där. Men det känns inte riktigt bra att efter en dag på dagis sedan bara flyttas till ett lekrum. Har funderat på lunchträning men har ännu inte förmått mig till att ta den tiden. Dagarna är ju fullsmockade av möten. Fast med den träningsabstinens jag känner får jag snart nog klämma in något. En halvtimmesrunda är ju bättre än ingen alls.
Fyra timmars workshop på eftermiddagen. Arkitektuella frågor som gav mig möjlighet att förstå mitt egna system lite bättre. Notera lite då jag kanske hängde med till sextio procent av teknikpratet. Och SÅ upphetsande är det inte med integrationer utan fick trycka i mig en hel påse Tutti-Frutti för att hålla mig hyfsat vaken.
Hämtade födelsedagsförsändelsen från Lillstrumpan tillika syster, och se vad som bland annat låg däri! Minns den så väl och när jag fick den som barn. Fick följa med Nina till Ica Grahns och handla. Ett förtroendeuppdrag för henne kan jag tänka med stränga order att bara köpa det som beordrats. Jag tjatade mig till denna seriebok och blev så glad när hon gick med på det. Satt sedan på bron i solen tillsammans med Jenny och hörde mamma och/eller pappa skälla på min stackars snälla syster. Hörde inte om vad men gissade att det hade med min bok att göra. Kort därefter kom pappa ut och när han passerade mig luggade han mig hårt vid örat. Ingen av oss sade något men jag förstod. Det var mitt straff för att ha tjatat mig till viljes och skämdes hemskt. Sade inte ens förlåt till min snälla syster och vi pratade inte heller om det, för så gjorde man inte i vår familj. Men det är väl aldrig för sent?
Förlåt älskade storasyster för att du straffades för din snällhet. Och tack för att jag nu fick albumet - igen! Kramar lillasyster-yster
Det cirkulerar på FB ett antal frågor man ska ställa till sina barn. Lite kul läsning och till slut kunde jag inte motstå frestelsen att testa min egen avkomma!
Vad brukar mamma alltid säga till dig?
- Att jag är världens sötaste tjej, (Va? Trodde stenhårt på "ÄT!")
Vad gör mamma lycklig?
- Att läsa bok.
Vad gör mamma ledsen?
- När jag inte äter mat ordentligt.
Hur får mamma dig att skratta?
- Att säga roliga saker.
Hur var mamma som barn?
- Vet inte
Hur gammal är mamma?
- 40!
Hur lång är mamma?
- Vet inte. 60 cm?
Vad är mammas favoritsysselsättning?
- Att träna. (Observant unge!)
Vad är mamma jättebra på?
- Att läsa bok för mig.
Vad är mamma inte så bra på?
- Svåra pussel med jättemånga bitar. (Vadå, jag är ju grym!)
Vad jobbar mamma med?
- Vet inte. Vad jobbar du med?
- Datorer (typ)
- Jaha, och så jobbar du med hela kroppen, armar och ben!
Vad är mammas favoritmat?
- Chili con carne (Kan ha att göra med att vi precis sitter och äter det?)
Varför är du stolt över mamma?
- För att jag älskar mamma
Om mamma var en seriefigur, vem skulle hon vara?
- Elsa
Vad gör du och mamma tillsammans?
- Kramas
Vad är likt mellan dig och mamma?
- När vi klär oss likadana
Vad är olika mellan er?
- ...Vet inte.
- Vet du vad det betyder?
- Näe...
Hur vet du att mamma älskar dig?
- För att jag har så små händer och fötter och tår! (Ehehe! Ja men tossingarna är ju bara för söta!)
Vad är mammas favoritställe dit hon gillar att gå/åka?
- Åka lite överallt och se sig omkring (Va, brukar jag?)
Finns det något mysigare än katter? Passande tröja också! Tillbaka på jobbet med mötesmaraton. När nattningen är avklarad är det dags att återgå till inboxen.
Då Lilltjejens förkylning blivit värre blev vi hemma idag. Mycket Netflix medan morsan satt vid datorn. Hon har kommit över rätt tidigt dessa två nätter och då har min sömn blivit sådär. Följdaktligen duktigt trött nu.
Är det bara jag som lyckas med sådana här grejer? Fippla med fånen i fickan och plötsligt så saknar man en app - och man har ingen aning om vilken det är!
Man får följdaktligen anta att det inte var någon man använde särskilt frekvent, men med tanke på att det är på min "startsida" borde det ändå vara en hyfsat välanvänd. Snacka om att ha dålig koll.
Frostat (säger man så?) minicupcakes med Lilltjejen då besöket hos Sonya fick ställas in på grund av magsjuka. Då håller man sig gärna borta.
Lämnade ju in bilen till skadeverkstaden i morse och var lite nyfiken på vad jag skulle få för lånebil. Det blev en V60. Mörkgrå. Lilltjejen märkte ingen skillnad när jag hämtade henne.
Fått notifieringen om nya bilen nu, redo att hämtas den tionde november. En grå. Heh.
Apropå grå så är det som kanske synes Brorsan jag har som bakgrundsbild. Av vad jag sett verkar det vara två alternativ på folks bakgrundsbilder. Barn eller husdjur. Lite skönt faktiskt att det inte bara är jag som tillhör husdjurskategorin. Lite trött i ögat så lär bli en tidig kväll. Lilltjejen ligger och snorar i sin säng, förkylningen är total. Själv kan man barta hoppas att man klarar sig denna gången också. Imorgon är det föräldramöte så farmor och farfar kommer förbi och håller min avkomma sällskap medan jag gör Johan sällskap.
Så var hon här, min sötnöt för sju dagar! Tycker hon blir större och klokare för varje gång vi återses. Nu när hon börjar bli så stor kanske det passar bättre med Sötnöten istället för Lilltjejen. Fast hon kommer nog alltid vara min Lilltjej även arton år fyllda! Efter denna vecka blir hon hos Johan i två veckor. Han ska bort med jobbet under sin vecka så han kör två och sedan jag två.
Fick ett skönt pass i Frölunda och kanske det hinns med ett imorgon med. Lilltjejen ska äntligen få hälsa på en gammal kompis, Sonya i Olofstorp. Förra gången var hon ju så förkyld men nu ska det bli av och hon ser verkligen fram emot det. Morsan får hitta något annat att sysselsätta sig med och vad kan då inte passa bättre än träning!
Lilltjejen uttalade än en gång sin önskan att få en lillebror eller lillasyster! Ehm. Även om jag kunnat hade jag ju inte velat. Ändå suger det till i bröstet av vad som väl närmast kan beskrivas som sorg. Hon skulle bli sådan fin storasyster. Men att skaffa ett till barn för hennes och sitt eget samvetes skull känns inte riktigt tillräckligt faktiskt. Man får påminna henne att den söta lilla bebisen faktiskt blir stor också och exemplifiera andras småsyskon på dagis som hon beklagar sig över då de nyps, bråkar och stör deras lekar.
Men vem vet, Johan kanske kan ordna det istället då han gärna ville ha fler.
Imorgon ska jag lämna in bilen för att få dörruppslaget fixat. Vältajmat att jag tog tag i det då den nya ska vara på gång i början av november. Och där är vi nästa vecka. Fattar inte vart oktober tog vägen. Snart har jag ju haft mitt nya jobb ett år!
Kolla, kolla! Någon har byggt en trappa åt mina gråkatter! Skulle ställa in cykeln i förrådet och såg därmed den sidan av huset jag annars sällan ser då den är bortom parkeringen sett. Jag skulle efter styrelsens inrådan lämna ett nytt förslag och kolla med grannen under. De ok:ade men sedan fick jag aldrig tummen ur. Blev alldeles superglad över denna överraskning, som måste ha gjorts av någon med styrelsens godkännande. Så himla gulligt! Målade brädor och allt! Kanske ville de göra det själva för att det skulle bli "rätt" och mest diskret, men ändå. Nu återstår att lära kissemånsarna den nya vägen...
Tänkte vara med på Sandras pass i Majorna men slutade med att jag fick leda den istället, med Matilda som gick utbildningen så sent som förra helgen! Visst märktes det men tyckte hon var duktig och klarade det galant. Bra respons från deltagarna och galet jobbigt. Kanske inte så smart att byta sista tempolåten till "Reach out"!
Bråkat med expanderskruvar och kass bortmaskin men har äntligen fixat hatthyllan samt hängt upp vad-man-nu-kan-kalla-den-hyllgrejen också i hallen. Saknas nu bara lite tavlor och gardiner så skulle nog mitt hem kunna anses färdiginrett. Känner ingen brådska med det dock.
Japp, Lilla Grå i knäet och Bror draperad över benen på andra sidan skärmen. I bakgrunden min gamla taklampa som supersnälla Anna gav tillbaka - som jag en gång gett henne! Ja, lite lätt pinsamt att be om att få tillbaka något jag själv gett bort, men de använde den ändå inte och jag tyckte väldigt mycket om den. Investerade i den när jag flyttat till Hasselknuten i Stenungsund. När jag och Johan flyttade till huset funkade den såklart inte så därav fick hans bror med familj den till sitt nya hus - där den aldrig kom upp. Tycker den är kanonfin och är så glad att jag fick tillbaka den!
Myslåt i bakgrunden.
Jag upprepar mig, men ännu en vecka som svischat fram. Slagits ännu några gånger över den markanta skillnaden jag nu känner kring jobbet. Erinrar mig den morgonen gränsen var nådd, när jag parkerade bilen utanför kontoret och grät för jag ville verkligen inte gå in och genomlida ännu en dag där inne. Att det ska vara så svårt att säga nej och stopp. Alltid ska vara så duktig, bita ihop och tro det bara handlar om att härda ut. Lite till. Ett litet tag till. Snart lättar det. Bara fram till nästa månad, nästa vecka. Ja, jag hade mycket annat i huvudet dessutom som inte gjorde saken ett dugg bättre. Det har ju löst sig, enbart till det bättre. Där och då, mitt uppe i det insåg man det inte riktigt, det var en period att gå igenom, vilket man ju uppenbarligen gjorde. Men i efterhand är det inte konstigt det till slut tog stopp. Då är man oändligt tacksam för det stöd man fick av både chef och chef-chef. Med avseende på arbetet var det nödvändigt att bokstavligt talas beordras bort från jobbet. Själv hade samvetet inte klarat det, men med en chef som beordrade lyftes mycket av skulden bort från axlarna.
Att det ska vara så svårt att säga nej och stopp. Att det ska vara så svårt att be om hjälp.
En kollega hamnade i samma sits - jobbet krävde för mycket och kroppen sade ifrån. Svårigheten han hade att be om hjälp påminde mig om ett scenario jag själv glömt. När jag inför Lilltjejens ankomst till slut vågade ringa barnmorskan och erkänna min ångest. Hur svårt det var att uttala de faktiska orden "-Jag tror jag behöver hjälp". Är det så för alla eller bara vissa personligheter? Bär vi alla på samma stolthet och obenägenhet att visa oss svaga och i behov av andra? Varför är det så svårt? Varför känns det som ett nederlag?
Ännu en fantastisk sång.
Känslan på jobbet är som sagt helt annorlunda. Allt kaotiskt sudd har börjat få lite form och konturer. Från att ha insett det ohanterliga i uppdraget till att förstå varför det är på det sättet och välja vilka löst hängade frukter man ska ta tag i. Trots frustrationen är det nu i varje fall en form av kontrollerad frustration. Nu kan jag i varje fall ta tag, fånga upp och bemöta. Det är som den där leken när man var barn och hade ett rum fullt av ballonger man försökte hålla i luften samtidigt. Man får försöka hålla de viktigaste i luften och låta de andra falla till golvet för att plocka upp vid ett senare tillfälle. Största problemet jag nu upplever är att varenda ballongjäkel anses vara viktigast av antingen verksamheten eller IT.
Nu ska i varje fall mitt uppdrag delas upp i två, så som det en gång varit i tiden. Försöker låta bli att känna det som ett nederlag, det har aldrig varit hanterligt för en person att sköta. Frågan är bara vilken del jag vill behålla, något jag velat fram och tillbaka kring. Jag har ju mer eller mindre "bananskalat" mig fram sedan jag lämnade lärarjobbet. Halkade in på Volvo Cars som utbildare och support och sedan halkat mig vidare till uppdrag som erbjudits. Nu måste jag helt plötsligt välja och usch vad svårt det plötsligt blev! Jobba med det som känns mer intressant närmare slutkunden med Siebel eller den fallfärdiga och mycket mer komplexa CDB?
Drog mina våndor med Nicklas och mer eller mindre bad honom bestämma åt mig! Så nu blir det CDB. Amen.
Hittills har ju alla bananskalen bara fört mig till positiva erfarenheter och utmaningar jag inte alls varit förberedd på. Största var väl just den jag sitter på just nu, men det är också "bananskalandet" och ovissheten om vad som väntade som gjorde att jag faktiskt hamnade här. Hade jag vetat är det inte säkert jag vågat - och då hade jag ju inte fått uppleva tillfredsställelsen jag nu börjar kunna känna. Men kan lätt erkänna att det varit riktigt djävligt på vägen dit. Frågan är bara om startsträckan varit kortare om jag inte lyckats tajma in alla andra grejer kring mig just då också. Nåväl, så som klyschan hävdar: "Det som inte dödar det härdar".
Filmen var riktigt mysig och uppskattades av både mor och dotter. Roligt att i filmens början se många små händer sträckas fram mot 3D-effekterna!
Filmtemat fortsatte sedan till kvällen i soffan innan hyfsad läggning då det var tidig uppstigning nästa dag. Då var det nämligen dags att prova innebandyskola.
Johan har ju "spelat" mycket med henne så vid förslaget var hon väldigt positiv att testa. Drygt tjugo pojkar och två tjejer. Tre med Lilltjejen. Men hon tyckte det var roligt och ville återkomma så får se om det håller i sig. Morsan blev i varje fall väldigt sugen på att själv spela igen!
Jobb-outfits gånger två. Kände mig väldigt businessklädd men ändå en stil jag börjar känna mig allt mer bekväm i. Tänk hur fjärran det kändes för bara något år sedan. Nu känner jag mig nästan tråkig i jeans och gympaskor, vem kunde tro det? På samma sätt som jag fann kavaj eller kostym fånigt och överdrivet på manfolket tycker jag nu det är snyggt - i varje fall på de som passar i det. Med fyrtio år fyllda kanske det kan anses vara på tiden att klä sig i annat än gympaskor och tjocktröja på jobbet? Men å andra sidan kanske det bara handlar om någon sorts omvänd fyrtioårskris - att klä sig som tant och inte tonåring...
Känns ännu konstigt att inte behöva stressa hem till barn och familj. Att bara ha katterna som väntar. Några nya deltagare i Partille och tillsammans med stammisarna bjöd jag lite extra på mig själv, fokuserade på att de skulle få en rolig träningsupplevelse trots den utmaning combat kan vara första gången. Det blev riktigt kul med mycket positiv feedback efteråt. Nu kör jag ju bara varannan vecka där så får se om de kommer tillbaka om två.
Medan Lilltjejen dansar tog jag en liten runda i det kyliga men vackra höstvädret. Vågade inte prova så många vägar av rädsla att hamna vilse och komma tillbaka för sent. Hittar ju ingenstans i min nya kommun och lyckades köra fel på vägen hit när jag för första gången testade utan Waze. Blir kanske en lite längre runda nästa gång. Skönt att komma ut då det verkligen varit dåligt med löpträningen på sistone. Senare idag blir det bio igen! Lilltjejen ville se nya "Storkarna" och morsan var inte svårövertalad.
Tryckte i mig tre stycken så paltkoman är total. Lilltjejen och tillika svikaren åt micrad chili con carne. En snapshot i hissen på PVH, lilltjejen i nya mössan och vantarna och Partha stolt uppvisande vår nya changeprocess - eller vad det nu var. Möten i ett hela dagen men till skillnad från i våras hängde jag med till i varje fall nittio procent idag. Känns SÅ mycket trevligare att förstå vad de pratar om och till och med bidra. Burp. Blir inte många knop resten av kvällen.
Alltså, jag vet inte om de gör det varje gång de hör någon komma från parkeringen, men det är rätt mysigt när de kommer och möter en! Känner mig som galna kattkvinnan när de sedan vänder och gör mig sällskap resten av vägen - ibland så nära att man nästan snubblar över dem!
Idag fick jag mailet som proklamerade att leasingtiden för Volvon går ut. Visste ju att det var på gång men trodde de skulle förvarna lite tidigare. Senast sjunde november ska gamla bilen in, så tills dess måste jag hitta ny! Gick direkt in på webbsidan, väl medveten om hur få R-bilar som funnits sista tiden. Har ju velat lite kring V60 eller V40. V60 känns lite stort för mig och Lilltjejen men sannerligen är det större bagaget praktiskt och mycket välanvänt. Dock har det varit högt tryck på dom och nästintill omöjligt att hinna hugga. Kollegor har burit med sig privata laptops på jobbet för att kunna hålla koll på eventuella nysläpp. På sidan fanns endast tre V40 CC och jag ringde säljaren direkt. Troligtvis skulle inga fler R-bilar komma i år så plötsligt var valet enkelt. Medan vi pratade hann en försvinna, så nu blir det alltså en V40 Cross Country D3. Happ.
Tillbringade större delen av förmiddagen i olika telefonmöten så bosatte mig i ett singelbås. Blev en riktigt bra dag totalt sett. Påminner mig ibland om tiden för bara några månader sedan. Den enorma skillnad jag nu känner på jobbet. Hur frustration och uppgivenhet ersatts av ambition och drivkraft, otroligt skönt! Vet inte riktigt vad som hände där efter sommaren men uppenbarligen föll mycket på plats. Efter månader av bara kaos och overload behövde jag visst en semester med flyttstök för att processa allt. Hela våren var verkligen bara för mycket - på flera plan. Så nära att kasta in handduken flera gånger, sade mig inte se mig själv på detta uppdrag inom ett år. Men ja, som man tragglade "det löser sig alltid" visade sig stämma - ännu en gång.
Sent omsider kom jag på att jag skulle stå för torsdagsfikat imorgon. Som tur var hade jag planerat glutenfria chokladbollar vilket ju är rätt snabbt fixat.
Ja, de kanske blev lite större än jag brukar rulla...
Sitter i fåtöljen med gosfilten över benen. Sneglar jag åt vänster ser jag lite av den uppvaktining jag fått idag. De köpta cupcaksen var supergulliga och fick lämpligt nog en ny orkidé av kollegorna då mina nuvarande resignerat till nakna stängelversionen. Fick också presentkort på Stadium, hoho perfekt! Sedan kom någon tjomme på att det skulle sjungas också! Hade ju sett lite dumt ut att krypa under bordet så svettades igenom den pärsen.
Min glutenallergiske kollega hävdade att mina cupcakes var det godaste glutenfria han någonsin ätit. Gulligt av honom, men han tog faktiskt med sig den andra hem.
I brevlådan fick jag en släng av hemlängtan från Jenny! Haha, kan faktiskt inte erinra mig att vi kallade de där för "langbäjnemöjj" men det är faktiskt om möjligt ännu knasigare än "kokamoj" eller "pappa långben"! Fick pratat med både Jenny och hennes mamma, så otroligt fina människor som jag hade privilegiet att växa upp med.
Träffade en på jobbet som "intervjuade" mig om mina applikationer - och hon visade sig vara från Piteå! Vi reflekterade över att man ännu säger att man åker "hem" till Piteå, trots att det var mer än halva livet sedan man flyttade därifrån. Antar att alla säger så oavsett var de kommer ifrån. Där ens barndomshem var, förblir "hemma".
Fyrtio alltså. Jisses. Jag antar att man inte kommer undan. Nu är man verkligen vuxen. Fast vad definierar en vuxen egentligen? Misstänker att jag är synnerligen "o-vuxen" på många plan, fast kanske är det just vuxet - att man känner att man faktiskt inte behöver vara det? Vet inte riktigt om jag fick ihop det där...
Det talas om ålderskriser men kan inte påstå att jag känner något sådant ännu i alla fall. måste vara jobbigt att känna stress eller ångest över saker man önskar man gjort, eller kanske ännu värre, saker man inte ens kan definiera men bara känner att man borde gjort - något? Riktigt jobbigt.
Lilltjejen föråt sig på smörkrämen igår. Nu äter hon bara muffisen. Gulligt att hon gratulerade mig imorse, och hade gjort en present på dagis. Min älskade sötnöt!
Det är värre än skralt på bloggfronten nu - aptråkigt verkligen. Vikarierade ett pass igår på Majornas anläggning. Fullsmockat och bra stämning, combatfanatiker som de är där tack vare Sandra. Dagens i Frölunda bjöd på förvånansvärt lite deltagare med tanke på senaste veckorna. Det är oundvikligt att ens instruerande blir lite mera dämpad än vid en full sal men fick ändå positiv feedback efteråt för positiv och inspirerande energi. Kul!
Fick en oväntad present i form av en jättefin anteckningsbok med tanken att verka som dagbok! Jag har ju många gånger saknat mitt vanliga skrivande, framför allt för de delar jag (faktiskt) inte berättar om här. Med trygt sex år sedan jag skrev sist var det nästan kramp i handen för att summera tiden sedan dess. Det har ju hänt en del om man säger så. Flytt, svek, giftemål, hus, barn, mera svek, nya jobb, separation och flytt igen. Mycket glädje, spänning, sorg, rädsla, förväntan, besvikelse, ja hela registret man kanske kan förvänta sig under ett sådant kapitel i livet. Märkte hur jag stack iväg på det ena sidospåret efter det andra. En dag ser jag en vuxen Ronja ärva och läsa det jag skrivit. Säkert förskräckas men också inse och förstå att också mamma varit mänsklig med sina problem, fel och brister. Kanske man skulle ändra skrivsättet till att faktiskt vända sig till henne? Fast nej, jag vill skriva fullkomligt fritt, utan någon tanke eller hänsyn till henne eller någon över huvudtaget - så som en dagbok ska vara. Jag vet ju hur mycket jag värdesätter mina tidigare fyllda skrivböcker så ska försöka ta mig tiden att skriva förhoponingsvis en dag i veckan. Medan jag skrev min första sida påmindes jag hur ovant det kändes att skriva på det vanliga hederliga sättet och inte på ett tangentbord. Handstilen var bedrövlig och handen fick som sagt nästan kramp av de ovana rörelserna. Är inte det lite skrämmande?
Nåväl, Lilltjejen ville byta före mitt pass idag men hade inget emot att hänga i lekrummet medan jag svettades. Nu verkar hon till slut ha somnat. På spisen svalnar min första omgång cupcakes! Eller ja, två första omgångar. Av förekommen anledning "måste" jag bjuda på tårta på tisdag men för att slippa bängla med plasttallrikar och skedar kör jag på ta-en-i-näven-och-ät-formatet. Beställt cupcakes av ett proffs men då en i gruppen är allergisk mot gluten investerade jag i muffinsplåt och specialmjöl. Visst kan jag köpa något glutenfritt alternativ men det känns mera schysst på något sätt med egengjort. Dock insåg jag halvvägs att jag tagit vanligt mjöl, typiskt mig. Så därför blev det en andra sats. Busenkelt verkligen men så återstår frostingen, det som gör hela cupcaken! Lilltjejen får hjälpa mig, det tycker hon nog är kul. Apropå gluten misstänker jag att mitt system har lite svårt att acceptera den ibland. De frukosttillfällen jag ätit enbart "sötbröd", till exempel Skogaholmslimpa (såå gott!) med ost så har det inte dröjt länge innan det blivit väldigt bråttom till toaletten! Urgh och aj!
Rätt nöjd med min helg som känts längre än vanligt. Skönt med träning och fått röjt i garderoberna. Bort med sommarkläder och in med vinter. En tur till återvinningen och man var av med en hel hög samt diverse grejer. Skönt! Har man inte använt plagget på över två år är det bara att göra sig hård. Bort!
Lilltjejen har pratat mycket om det så Johan skickade en bild och film från ishallen. Trots förväntade vurpor verkade hon ändå finna det skoj. Får se om morsan får investera i ett par skridskor då...
Avnjutit en fantastiskt god middag uppe på Heaven 23 med straffet att nu vara jobbigt mätt. Glömde helt att fota läckerheterna så fick bli lobbyn där jag pustar lite innan vidare transport över gatan till Lisebergshallen. Konsert med Eva Dahlgren ska bli intressant!
Lite svårt men väldigt skönt att tvinga bort jobbet ur huvudet. Helt galen vecka där jag förlorat alla möjligheter att följa upp, få kontroll och få undan på grund av alla möten. Frustrerande när det där för ett ögonblick kändes som jag faktiskt började ha lite koll. När man nu ser framåt i kalendern undrar man hur i hela friden man ska kunna hämta ikapp. Nedslående. Men nu ska det kopplas bort. Ett stycke musikupplevelse väntar!
Jag trodde jag sett det mesta i gymmens omklädningsrum. Tjejer som sminkar sig innan de går ut och tränar. Tjejer som tar på sig parfym, till och med bastar med outfiten på. Idag stod de och fönade håret varpå den ena beklagar sig över att kanske bli så "svettig att luggen fastnar i pannan". Höll min generation också på så här?
För egen del droppar det från hela mig efter ett avverkat combatpass. Koreografin sitter rätt bra nu och var riktigt roligt att köra för mina få men kära Partellianer igen! Betydligt fler i Frölunda igår och blandad feedback om nya releasen. Dessförinnan dokumenterade Lilltjejen mig i biosalongen där vi såg senaste Ice Age, helt ok.
Tror det får bli en mazarin till efterätt. Sedan jobb.
