Japp, Lilla Grå i knäet och Bror draperad över benen på andra sidan skärmen. I bakgrunden min gamla taklampa som supersnälla Anna gav tillbaka - som jag en gång gett henne! Ja, lite lätt pinsamt att be om att få tillbaka något jag själv gett bort, men de använde den ändå inte och jag tyckte väldigt mycket om den. Investerade i den när jag flyttat till Hasselknuten i Stenungsund. När jag och Johan flyttade till huset funkade den såklart inte så därav fick hans bror med familj den till sitt nya hus - där den aldrig kom upp. Tycker den är kanonfin och är så glad att jag fick tillbaka den!

 

Myslåt i bakgrunden.

 

 

Jag upprepar mig, men ännu en vecka som svischat fram. Slagits ännu några gånger över den markanta skillnaden jag nu känner kring jobbet. Erinrar mig den morgonen gränsen var nådd, när jag parkerade bilen utanför kontoret och grät för jag ville verkligen inte gå in och genomlida ännu en dag där inne. Att det ska vara så svårt att säga nej och stopp. Alltid ska vara så duktig, bita ihop och tro det bara handlar om att härda ut. Lite till. Ett litet tag till. Snart lättar det. Bara fram till nästa månad, nästa vecka. Ja, jag hade mycket annat i huvudet dessutom som inte gjorde saken ett dugg bättre. Det har ju löst sig, enbart till det bättre. Där och då, mitt uppe i det insåg man det inte riktigt, det var en period att gå igenom, vilket man ju uppenbarligen gjorde. Men i efterhand är det inte konstigt det till slut tog stopp. Då är man oändligt tacksam för det stöd man fick av både chef och chef-chef. Med avseende på arbetet var det nödvändigt att bokstavligt talas beordras bort från jobbet. Själv hade samvetet inte klarat det, men med en chef som beordrade lyftes mycket av skulden bort från axlarna.

Att det ska vara så svårt att säga nej och stopp. Att det ska vara så svårt att be om hjälp.

En kollega hamnade i samma sits - jobbet krävde för mycket och kroppen sade ifrån. Svårigheten han hade att be om hjälp påminde mig om ett scenario jag själv glömt. När jag inför Lilltjejens ankomst till slut vågade ringa barnmorskan och erkänna min ångest. Hur svårt det var att uttala de faktiska orden "-Jag tror jag behöver hjälp". Är det så för alla eller bara vissa personligheter? Bär vi alla på samma stolthet och obenägenhet att visa oss svaga och i behov av andra? Varför är det så svårt? Varför känns det som ett nederlag?

 

 Ännu en fantastisk sång.

 

Känslan på jobbet är som sagt helt annorlunda. Allt kaotiskt sudd har börjat få lite form och konturer. Från att ha insett det ohanterliga i uppdraget till att förstå varför det är på det sättet och välja vilka löst hängade frukter man ska ta tag i. Trots frustrationen är det nu i varje fall en form av kontrollerad frustration. Nu kan jag i varje fall ta tag, fånga upp och bemöta. Det är som den där leken när man var barn och hade ett rum fullt av ballonger man försökte hålla i luften samtidigt. Man får försöka hålla de viktigaste i luften och låta de andra falla till golvet för att plocka upp vid ett senare tillfälle. Största problemet jag nu upplever är att varenda ballongjäkel anses vara viktigast av antingen verksamheten eller IT.

Nu ska i varje fall mitt uppdrag delas upp i två, så som det en gång varit i tiden. Försöker låta bli att känna det som ett nederlag, det har aldrig varit hanterligt för en person att sköta. Frågan är bara vilken del jag vill behålla, något jag velat fram och tillbaka kring. Jag har ju mer eller mindre "bananskalat" mig fram sedan jag lämnade lärarjobbet. Halkade in på Volvo Cars som utbildare och support och sedan halkat mig vidare till uppdrag som erbjudits. Nu måste jag helt plötsligt välja och usch vad svårt det plötsligt blev! Jobba med det som känns mer intressant närmare slutkunden med Siebel eller den fallfärdiga och mycket mer komplexa CDB? 

Drog mina våndor med Nicklas och mer eller mindre bad honom bestämma åt mig! Så nu blir det CDB. Amen.

 

Hittills har ju alla bananskalen bara fört mig till positiva erfarenheter och utmaningar jag inte alls varit förberedd på. Största var väl just den jag sitter på just nu, men det är också "bananskalandet" och ovissheten om vad som väntade som gjorde att jag faktiskt hamnade här. Hade jag vetat är det inte säkert jag vågat - och då hade jag ju inte fått uppleva tillfredsställelsen jag nu börjar kunna känna. Men kan lätt erkänna att det varit riktigt djävligt på vägen dit. Frågan är bara om startsträckan varit kortare om jag inte lyckats tajma in alla andra grejer kring mig just då också. Nåväl, så som klyschan hävdar: "Det som inte dödar det härdar".