Äntligen!
Man får vara tacksam för det lilla. När det kommit såpass att det på de mindre vägarna blir riktigt vinterväglag pirrar det av lycka i hela kroppen. Några centimeter men oceaner av glädje!
Arbetsdagarna rusar fram med stressen ständigt lurpassande så påminner och påminner mig själv att världen inte går under. Jobbigast är nog alla de där nya grejerna som öser över en i och med det här chefandet där lönegrejerna och rekryteringar känns
som mina största utmaningar. Ska jag ha en strategi och bestämma hur jag vill manna upp mina team? Offshore, nearshore, onsite och kompetenser. Hur gör man? Hur ska man tänka? Är ju min smala lycka att jag har en annan fantastisk och hjälpsam ATM
i min area som jag känner förtroende för, liksom chef som om än lite all over the place ibland av vad jag erfarit hittills likväl verkar väldigt bra.
Lilltjejen kunde inte vänta längre så vi fixade julpyntet efter kvällspromenaden med hundis. Det är ju rätt mysigt ändå, särskilt när det är vitt utanför!
Grunka
I något år har han önskat sig men kunde till slut inte stå emot och denna Black weekend slog han till och en ny grunka har knött sig in på min redan begränsade bänkyta. Den hajpade och sägenomspunna Airfryern och tja, några
toasts och kycklingklubbor senare har bjudit på väldigt bra resultat. En fyra gånger mindre varmluftsugn på steroider.
Helgen har bjudit på strålande klart och därmed kallt väder men vi har mest hängt inomhus nere i helvetesgrottor och monsterfyllda katakomber. Man får ju bara vara tacksam att man har sina pass som tvingar en utanför dörren och till välbehövlig träning.
Efter lördagsmorgonen med grymmingarna i Majorna åkte vi en sväng till Gunnilse julmarknad för att tillse de mjuka mazarin- och kardemummakakorna. Men den säljaren var inte där detta år! Fick en liten uppfriskande promenad i varje fall och åkte därefter
och kikade på Lilltjejens match mot Malmö FF som åkt upp för en träningsmatch. Tufft motstånd i Åbys snålblåst som slutade med 4-5 förlust.
Lilltjejen frös förståeligt nog och åkte på feber till kvällen. Hyfsat som vanligt när jag hämtade henne efter kvällens pass i Frölunda men får se hur det känns inför skolan imorgon.
Den kommersiella Black Friday som kommersen numera utökat till både vecka och måndag nyttjade jag också faktiskt för skidbyxor till både mig och min avkomma. Mina har av någon konstig anledning… krymt i tvätten och Ronja har helt sonika
vuxit ur sina gamla. Sportshopen hade helt ok och av farmor och farfar kommer hon att få en jacka.
Under veckan som gått fick vi vakna en morgon till ett nanomilimeter tunt snötäcke och det känns som min saknad efter snön och riktiga vintrar bara blir värre ju längre tid jag lever ifrån den. Det blir en ren fysisk reaktion av både lycka,
upprymdhet och motsägelsefullt nog - lugn. Lika mycket som sorg när jag ser att de fått ett rejält lager i norr. Jag saknar det så galet mycket!
Mera korvstoppning
Kom till kursen om Performance steering utan några förväntningar över huvud taget. Det är svårt att ha sådana när man inte har minsta aning om vad det är för något.
Ekonomi visade det sig, företagsekonomi, så det var nog bra jag inte visste det och kommit över tröskeln med förväntningar lika låga mitt förtroende för politikerna. Det var nämligen väldigt intressant men för en person som jag med lika mycket kunskap
som en flugsvamp blev det stundtals väldigt svårt att hänga med. Spend och Edit, Revenue och Expensing, ROIC, WACC och Cash is king. Det sistnämnda har marginalbalanserande jag i och för sig
redan förstått…
Medan jag kämpade för att hänga med (och hålla mig vaken, sorry, det var faktiskt intressant!), fascinerades jag samtidigt av lärarnas uppenbara kunnighet i ämnet. Tänk att vara så insatt i dessa komplexa saker, att kunna så mycket!
Nästan barnslig beundran och avundsjuka, för ett ämne som är lika fjärran mig som svenska grammatik eller hjärnkirurgi. Är det inte tur att vi är så olika med våra olika intressen och fallenheter?
Åkte direkt från kontoret genom regnblåsigt mörker och hann precis bryna och puttra igång de förberedda rolladerna innan månadens styrelsemöte. Tack och lov röstade majoriteten ned den skarpa förespråkaren för tio procentig avgiftshöjning som fick
finna sig till föga med bara tre procent. Undertecknad andades ut.
Gammal
Alltså, jag märkte och märker en rejäl skillnad med terminalglasögonen när jag sitter vid skärmarna, men nu verkar de istället ställa till det med det övriga seendet! Är det vanligt att det blir så när man har terminalare? Jag riktigt känner
hur förvirrade ögonen blir när jag tar av dom, hur linserna kämpar för att hitta fokus och förutom att jag ser sämre så blir det också helkonstigt i hjärnan. Lämnade skärmarna och glasögonen för ett möte och upptäckte att jag knappt kunde se
vad det stod på den stora vägghängda monitorn.
Det är såpass markant skillnad att jag nu drar mig för att använda dom vilket är synd eftersom det är så bra när jag just sitter vid skärmarna. Men morgonhuvudvärken är fortfarande kvar om än inte lika frekvent och när jag ändå är inne på kroppens förfall
fick jag ju läkarens utlåtande från röntgen. Slutsatsen var kombinationen av den konstanta belastningen av träningen och åldern. Nåt lätt utskjutande i menisken och nåt med brosket där enda rekommendationen var att träna lårmusklerna för
att avlasta.
Höften hade kärl i leden med lättare svullnader som aldrig tilläts lägga sig av den troliga anledningen att jag tränar och således inte ger det tid att läka. Nåt litet med brosket också tror jag, sådant som hade med åldern att göra.
Inte träna på tre till fyra månader tyckte han för att få ned svullnaden och smärtan, med troligt återkommande när den återupptas igen, en ond spiral helt enkelt. Han noterade mitt ansiktsuttryck och korrigerade att jag kanske i varje fall kunde anpassa
min träning till att undvika de rörelser som just ger upphov till problemet, det vill säga belastning och rotationer.
Handcykel då alltså. Och squats. Jahopp, ytterligare trehundra från kontot och tack och hej. Nu vet jag i varje fall vilket var hela syftet. Kan det bli värre? Ja. Kan det bli bättre? Ja, om jag inte tränar! Så kroppen skulle bli glad men
knoppen implodera fullständigt. Men allt har väl en gräns antar jag, nu ligger jag ju här med värkande höft efter den där styrkelåten som alla älskar att hata men ändå vill ha där vi kör benet typ snett rakt ut, precis som doktorn inte sade.
Men det var kul och så rackarns skönt på så många andra sätt!
Klar
När C inte är här breder jag ut mig över hans yta också. Har ännu mer på en låda bakom mig, allt för att leta, leta, leta efter just det kinesiska tecknet eller grammatiska förklaringen. Tänk om man hade fotografiskt minne, det tar sådan
otrolig tid!
Satte mig direkt efter jag kommit hem efter att ha lämnat Lilltjejen hos Johan och några timmar senare klar med veckans skriftliga och muntliga inlämningsuppgifter.
Informationsträffen med Prolympia var bättre än Änglagårdsskolans då denna var tydligare med sin struktur, sitt arbetssätt och förväntningar på både elever och föräldrar. Lilltjejen har dock kvar Änglagården som toppval för sin utpräglade fotbollsprofil.
Imorgon blir det bara förmiddagen på kontoret och ingen lunch då mötena avlöser varandra tills jag ska åka och få läkarens utlåtande. Jag hoppas han kommit fram till vad det kan vara i höftleden. Tog en promenad efter lunchen och nu värker
det lätt däri.
Japp, min avkomma äter paprikor som man äter äpplen, och hon älskar dom mer än dessa också som tur var, annars hade det varit illa ställt med C-vitaminerna! Hennes kinkighet med maten består…
Om någon skulle lägga märke till och undra över katternas fodermatare där i bakgrunden så fick jag flytta den från dess plats på fönsterbrädan efter de lyckats välta ned den för andra gången. Nu är den således på byrån, allt för att Ådi inte ska nå. God
natt!
It takes two
Det blev ett sådant där skönt och härligt pass med mina Frölunda fighters igår där kroppen kändes maxad och energin på topp!
Liten som börjar bli lite större tyckte jag suttit tillräckligt med kinesiska så när jag kommit hem och jag och Lilltjejen avslutat ett form av kvällsmål som inte kvalificerat sig till den näringsriktiga och husmoderligt politiskt korrekta kompositionen, gick vi upp och satte oss och spelade "It takes two".
Vi kämpade, gapade och skrattade för att till slut måsta avsluta för läggdags. Hade lite magknip inför introduktionen och storyn som handlar om två föräldrar som vill och ska skiljas där de nu krympta och förvandlade till dotterns motsvarande dockor måste lära sig samarbeta för att nå henne för vad man förmodar hjälp och lycklig återförening och rivna skilsmässopapper. Lilltjejens reaktion på det hela var att finna dessa prat-partier och den vägledande "kärleksboken" störande och tråkig så tacksam för möjligheten att kunna hoppa över dom.
Ikväll är det informationsmöte för Prolympias idrottsskola i Frölunda. Det är Lilltjejens andrahandsval om hon inte kommer in på Änglagårdsskolan och det är en mer generell idrottsskola där eleverna kan välja mellan fler idrotter än fotboll som jag förstod. På grund av platsbrist kunde bara en vårdnadshavare följa med så då jag hade bäst möjlighet fann vi det lika bra att hon blev kvar hos mig till idag och så skjutsar jag henne till Johan efteråt. De var en långhelg hos Elenas syster i Schweiz och kom hem sent igår så det löste sig smidigast där också!
Karate
Fotbollstjejerna får köra karateträning ibland vilket jag tycker är bra. Variation med något annorlunda och aktiviteten i sig bygger på lagkänslan.
Väntar på att hon ska komma när som helst så vi kan åka hem för vad som väl blir något mitt emellan lunch och middag. Ännu en helg där hon varit helt ledig då en lagkompis som blivit taggad på målet fick ta gårdagens match mot Kärra. Vi åkte dock
dit ändå, andades kyligt frisk luft och hejade efter en rejäl slapparmorgon med scones och pannkakor som min avkomma serverade.
Jag har suttit med kinesiskan varje kväll medan C spelat Dibbe intill. Tycker det är rätt mysigt och även om jag blir seg i hjärnan och frustrerad emellanåt över hur långsamt det går så är det ändå roligt, så också denna förmiddag har jag suttit
lite och lär fortsätta ikväll.
När vi ändå var på Hisingen igår körde vi vidare upp till Fågelcentralen och lämnade havregryn som vi fått av Birgit och hennes pojkvän. Det är lågsäsong men en del patienter fanns ändå inne, bland annat sillgrisslorna som ätit upp sig.
Åkte hem via churros och proviantering i Bäckebol så mörkret hann falla på vägen.
Tre katter och granen som tänts, över hela mysspektrat har vi löpt denna helg!
Fan
Sitter med ont i magen och ångest, förbannad på mig själv som inte tänkte efter och tog väck däckhotellet när jag bokade däckskiftet, vana och av bara farten.
Nu hade jag ju säkert kunnat knö in dom hos Christer eller till och med mitt lilla förråd eller i värsta fall på uteplatsen. Drygt åttahundra i sjön och det knyter sig inombords av min idioti!
Luften ur
Buhu, jag fick inte lämna blod! I och med att jag inte fått svar från röntgen vet de inte orsaken till den och således inte säker som givare. Surt, men idag ringde de och gav en tid nästa vecka.
Lilltjejens första provträning blev en kylig historia tack och lov utan vare sig regn eller blåst i varje fall. Närmare hundra förhoppningsfulla ungdomar och deras vilja och motivation gick inte att ta miste på. De åtta målvakterna sattes i en egen grupp där Ronja och en till utgjorde de enda tjejerna. Detta var andra gruppen för provträning så troligtvis fler målvaktstjejer totalt sett fick lite olika övningar innan de fördelades bland de övriga för lite matchspel.
Min avkomma tyckte det var väldigt roligt och hoppas på att komma in. Nästa provträning är det matchspel som gäller.
C delade med sig av Troca till sin jobbdator vilket den av någon anledning inte uppskattade. Och nej, det fungerade inte med hårtork…
Nu slappar jag och min avkomma i sängen framför Lego Masters och jag är trött. Luften gick fullkomligen ur mig efter lunch såpass att jag höll på att somna på Söderleden till Fässbergsskolan där Ronja skulle hämtas efter den extra flöjtlektionen inför julkonserten. Tror det är första dagen sedan nya jobbet som min dator ligger kvar i väskan i hallen.
Sköna söndag
Sköna söndag och lediga lördag, en helg som jag behövde och ville ha. Efter en grym genomkörare i Majorna med många fina kommentarer efteråt åkte vi direkt till Borås för att hämta flipperspelet. Christians lokal är fashinerande, han har så sjukt mycket...bröt! Det är verkligen inte bara prylar som har med arkad- och flipperspel att göra även om säkert nittio procent hör dit, men också en massa udda och otippade grejer och jag tror jag räknade till femton paraplyer i olika format, antagligen kvarglömda av besökare genom åren.
Väl hemma var det bara att inse att jag inte hade den muskelkapacitet som krävdes för att hjälpa Christer få upp det drygt hundra kilo stora åbäket för trappan så han ringde Martin. Under tiden drog vi ihop en sats bullar och en sockerkaka och när vi inte längre orkade vänta på Martin messade jag grannen Mattias så han fick slita och svettas. Men upp kom det och när Martin anlände fixade jag pizzamiddag medan de fixade lite finjusteringar. Mattias blev taggad att spela så han och dottern Ella kom över och så blev det lite häng med spel och fika.
Otroligt skönt att sova ut ordentligt på söndagen som visade sig bjuda på riktigt fint väder med lite sol som kikade fram! Vi insåg att det var längesedan man såg den när det efteråt kändes i skinnet! Jag drog nämligen ut C på promenad kring Lärjedalsån när vi ändå skulle ut till Angered och Saigon Food. Det och veckohandling var uppenbarligen vad vi klarade av och däckade i sängen efteråt och sov tills det var dags att åka till Frölunda!
Det var rejält med folk och den sömnsega jag piggnade till som sig bör och fick ännu ett grymt skönt pass med mina fantastiska deltagare! En stammis messade att han eventuellt skulle bli sen på grund av olycka på Säröleden så han och ytterligare två som körde samma väg ramlade in precis när vi börjat. Jag kan tycka att en del instruktörer kan ha lite nonchalant inställning till sina pass och lättvindigt ställa in, ibland med kort varsel. Är man sjuk, javisst, och saker händer absolut så även för mig men med rejäl ångest och dåligt samvete. En del deltagare planerar sin dag efter ens pass, uttalar att de bara gå på mina och ser fram emot eller behöver det lika mycket som jag och bara det gör ju att man vill göra sitt yttersta varje gång. Man blir otroligt ödmjuk inför den vetskapen - och full av prestationsvilja! Jag minns ju själv hur petig jag var med vilka instrukörer jag gick på när jag var flitig deltagare och vanan trogen ville och köra med denne där och då.
Ett av mina torsdagpass krockar med jobbets julmiddag, middag eftersom det inte kommer vara traditionell julbordsbuffé utan trerätters om jag förstod rätt. Jag är ju ingen fan av sådana tillställningar men känner att jag borde vara med när jag nu är ny och behöver lära känna min nya area. Vi ATM:er har blivit ansvariga för underhållning och hade ett första möte för att brainstorma aktiviteter. Jag gillar ju att organisera och förbereda och fick ju under min tid på Marketing & Sales den inofficiella rollen som lekledare vid teambuildningsdagar och liknande, men här fann jag mig själva förvånansvärt passiv. Kanske för att jag inte känner människorna och förutsättningarna, kanske för att det luktar "julfestspektakel" men mest troligt för att jag känner att jag inte har tid. Det är så mycket nytt och saker jag behöver göra och ta tag i att detta nu kändes mer som något jag inte behöver just nu. Att klä sig i något tema eller liknande tycker jag är kul och känns lagom för min del.
Men oavsett kommer det kräva att jag ställer in mitt pass eftersom jag i princip aldrig får tag på en vikarie till mina torsdagar - och när det är för en aktivitet jag dessutom inte känner hundra för känns det extra motigt. Jag behöver pengarna, visst verkligen inga stora pengar men jag är som sagt på marginalerna. Jag behöver träningen, visst det är bara ett pass. Jag ser och förstår värdet och vill av den anledningen vara med på middagen - men orkar för en gångs skull inte vara lekledaren och skäms för att jag inte drar mitt strå till stacken och uppbådar det engagemang som jag borde när förväntan, entusiasm och idéer dryftas.
Nu är Lilltjejen här och hon repeterar spanskaglosor medan jag sitter med kinesiskan. Ska ut och kolla kontainern föreningen tog hit för städdagen. Slänger folk icke tillåtna grejer får vi böta så jag tog kontrolltjänsten för att mildra mitt dåliga samvete för att jag uteblev.
Drömmar
Sätter ljudboken på insomningstimer och slocknar nästan direkt. När vad jag antar sömncykeln börjar nå sitt slut kommer drömmarna och när jag vaknar rinner en enda tår ur mitt slutna öga. Som alltid denna surrealistiska övergång från hulkande gråt i sömnen
till snöplig stilla tår när man vaknar.
Jag är i sommarstugan där invid Piteälven och den är ännu vår i det skick den var när den såldes med de gamla trägolven och kylan i väggarna som liksom alltid var närvarande. Jag är vuxen, Lilltjejen är med mig och av de av drömmars ologiska
sammelsurium mina combatstammisar Eva och Patrik med sina två barn. De har övernattat och fler personer är också där när jag uppenbarar mig genom den teleportering från ett scenario till ett annat som bara sker i drömmen.
Det eldas i järnkaminerna samt öppna spisen i köket där bordet är dukat för många. På övervåningen där min och min systers sängar stått invid var sin vägg står nu istället en dubbelsäng mitt för fönstret. Där har mina stammisar sovit. Förrådsutrymmet till
höger med det sluttande taket, det blanka krokliknande lilla dörrhandtaget i dörren som mer är en övertapetserad och förstärkt masonitskiva. Det karakteristiska ljudet när den styva tapeten längs dess kant dras mot dess omslutande vägg
när man öppnar döljer inte längre den gamla spjälsängen, byrån och allsköns spännande bråte, utan ett litet badrum med en vattenklosett till höger och mulltoa längst in till vänster. Logiskt. Någon jag känner sitter där när jag kommer in, minns
inte vem men ber glatt om ursäkt och drar tillbaka huvudet genom den låga öppningen.
Det vankas fest. Släktingar och bekanta jag inte känner igen anländer och alkoholen flödar. Jag glider runt mer som en åskådare och undrar om jag kan börja ta hand om disken vid den lilla diskbänken. Att ha stor fest utan diskmaskin har uppenbarligen
inte utgjort ett hinder. Minnesfragment av Lilltjejen, eller är det kanske någon annans barn som springer genom åkern som frodas av midjehögt sädesslag. Verkar inte vara korn som det brukade vara.
Jag kikar in i gästrummet med sina blottade timmerväggar och ser en okänd kvinna och man som ertappat drar på sig kläderna. Deras hår är ljusa och ansikten tomma, uttrycker otillfredsställelse och besvikelse över misslyckandet att uppnå
outtalade förväntningar genom ett känslolöst famntag.
Jag är tillbaka i mitt barndoms sovrum och ser att några ligger i dubbelsängen, halvt dolda under stökiga täcken. De ligger med kropparna vända mot varandra, bildar ett upp och nedvänt v med huvudena nära i dess topp. Jag drar undan täcket och ser att
det är mamma och pappa. De är inte arga, de är inte synbart fulla, de säger inget utan ligger bara och tittar på varandra. Jag är återigen bara en åskådare, de tar ingen notis om mig och när överraskningen går ur mig ser jag att de verkligen ser på
varandra. Så där som man gör när man älskar någon, med glitter i ögonen, leendet smygande i mungiporna och man ser, tar in varandra och som jag aldrig någonsin sett dom göra.
Mina tårar kommer och som det barn jag förvandlats till kryper jag upp mellan dom och gråter, fulgråter som jag bara kan i mina drömmar tills jag vaknar med den enda tåren glidande ned mot min tinning.
Det behövs ingen diplomerad navelskådare för att finna budskapet där inte. Dags att kliva upp.
Vecka tre
Så har mina tre första veckor nått sin ände och jag behöver ge upp för kvällen. Imorgon bitti blir det välbehövligt pass med mina fighters i Majorna efter alldeles för många fredagstimmar sittandes på häcken.
Ännu en kurs under förmiddagen, den första av sex delar om arbetsmiljöarbete. Viktigt ämne och bra genomförd men otroligt mycket att hålla reda på! Hann peta i mig lite yogurt i en paus då mötena därefter löste av varandra. Lyckades lägga in den sista kvarvarande PO requesten under sen eftermiddag och klara deadline, phu!
Fick betat av veckans moment av ytterligare en kurs om "Folk, kultur, etik för ledare på VCC" som onekligen låter snyggare på engelska. Alltid lika roligt att spela in videoklipp på sig själv... Den kursen är också viktig och bra men mycket känns som rena självklarheter.
Medan jag lyssnade in på ett möte slutförde jag sista varvet på sjalen vars arbete stannade av helt efter semestern. Vet inte riktigt hur jag ska blocka den, har aldrig gjort det med någon av de sjalar jag gjort men de bli onekligen finare i formen av det.
När klockan närmade sig middagstid blev det en liten avslappnande paus i köket med att hacka ihop och sätta en gryta på långkok. Sent omsider kom jag ihåg märgbenen som jag tycker tillför härlig mustighet.
Under de dryga tre timmar den fick puttra - och brännas fast i botten gjorde jag färdigt veckans inlämningsuppgift i kinesiska, så skönt att ha den klar så jag nu kan fokusera på kommande veckas lektionsförberedelser och uppgift. När vi nu närmar oss slutet på kursen har de dragit upp tempot med två kapitel i veckan istället för initiala ett, och förbereder jag mig inte får man sitta där och skämmas när hon ber en översätta, läsa eller svara på frågor. Eftersom vi är så få finns det ingen möjlighet att komma undan utan tvärtom får vi alla svara vid varje moment, vilket innebär ofta! Det är ju egentligen jättebra, men jag hade i varje fall blivit sittande och bara stammat om jag inte gått igenom materialet innan och med tanke på hur jobbigt det var under föregående kurs där upplägget inte var på samma sätt känns detta mycket bättre.
På måndag har jag bokat en massage, har friskvårdsbidrag kvar att lösa in så vill inte gå miste om den möjligheten, och blodgivning på tisdag. Ronja har sin första provträning för Änglagårdsskolan och vinterdäcken ska på. Japp, det rullar på i turbofart.
I Indien firar man ljusets festival på söndag så Happy Diwali önskade jag mina team innan vi tog helg. Vi har städdag i föreningen imorgon, som jag missar på grund av mitt pass men också för att vi direkt efteråt drar till Borås för att hämta det flipperspel som nu reparerats och ska stå hos mig. Det påminner mig att jag ju idag skulle ha köpt en matta för det att stå på, rackarns.
Utmaningen blir att få det uppför trappan då de är tyngre än man tror och min trappa är av den svängande typen. Har perfekt utrymme där uppe i hörnet invid trappräcket, men nu måste jag bara komma på vad jag ska göra av kistan som jag inte lyckades bli av med!
Kö till mikron
En mikrovågsugn i hela våningsplanet som nu rymmer fyra pågående kurser. Jag har ingen brådska, ju senare jag äter desto lättare uthärdar jag eftermiddagen. Denna sista dag gav jag upp och lade ned både banan och Twix i lunchpåsen. Att stå ut med
hungern fram till lunch är lättare än eftermiddagen.
Kursledaren från konsultföretaget vi anlitat gjorde mig helt ställd första dagen. Av den sedvanliga första introduktionen av varandra och efterföljande mellan- och småprat frågar han vad jag heter i efternamn, eftersom jag kommer norrifrån.
Jag uppger mitt födslonamn och han konstaterar att han kände mina föräldrar, han är Anita Olanders bror! Den bror som Anita alltid omnämner när vi ses eftersom han också är och har varit på Volvo.
Det sorgliga är min känsla av oro och skuld som sköljer igenom mig när han säger att han kände mina föräldrar. Hur mycket kände han till om deras missbruk? Att det de facto tog livet av dom båda? Det överskuggar och blankställer min hjärna totalt
så jag inte kan ta in den glädje över att till slut få träffa honom - förrän ögonblicket att uttrycka just detta är förbi.
Timmarna och dessa dagar efteråt kan jag se hur lika de är och då jag uppskattar Anita så mycket blir jag så glad!
Han har liksom mig också varit lärare och det märks att han är van och en god faciliteterare. Det är mycket material och information under de långa dagarna och jag känner mig manglad efteråt. Då var det välbehövligt att köra skiten ur mig i Sisjön trots
att klockan blev sen innan man var hemma. C körde en spinning samtidigt som mig och så storhandlade vi tillsammans efteråt, således ännu senare innan vår anspråkslösa middag av avklarad. Då satte jag mig med kinesiskan för att förbereda denna veckans
lektion som är ikväll.
Jag ser Teamsmeddelanden, mail och möten som startar upp medan jag sitter här och trycker undan stressen jag känner för allt jag går miste om, framför allt nu när jag är så ny och inte vill missa något.
Men det är i varje fall en bra kurs så tiden känns inte bortkastad. Bara drygt fyra timmar kvar.
Död
Jag kan inte säga att jag är för gammal, men däremot alldeles för otränad för att klara mig ur ett tvåtimmarscombat med lika god rörlighetsförmåga som när jag klev in i salen! Sjavar omkring här hemma som den gamla kärring jag är och gruvar redan inför kommande träningsvärk.
Över trettio grymma deltagare gjorde oss sällskap, blev rätt lagom i salen som egentligen säger sig ha plats för över fyrtio. Goodie bags och fika hade gymmet fixat och jag var där i god tid och pimpade salen.
Mina Frölunda fighters bjöd på grym stämning och redan vid första "Ki-ah!" lyfte nästan taket, så himla roligt att de är med på det sättet!
Föga förvånande orkade varken Joel eller Robert att köra med sina utklädnader hela passet, antar att man som tjej kan komma enklare undan när det gäller svettvänliga utstyrslar, hehe!
Imorgon är det måndag igen och tredagarskursen i projektledning drar igång. Ska bli intensivt men förhoppningsvis intressant och lärorikt.
Missade förresten att lägga in oktobers böcker som blev enbart deckare.
Fortsatte på de hittills utgivna delarna av Sofia Rutbäck Eriksson lika delar för att avnjuta Fredde Granbergs uppläsning som författarens verk. Det var också Fredde som fick leda mig till att testa en för mig ännu ny författare, Anna Jansson där första delarna i hennes serie dock läses upp av Niklas Engdahl. Han gör det också bra men ser fram emot när Fredde tar över. Böckerna är helt ok och jag fashineras än en gång över den förmåga dessa författare har att väva fram historier och slänga fram trådar som man som läsare vill nysta upp till de avslöjande slutet. Tänk om man hade den förmågan!
Inget alls
Lyxigt med endast två arbetsdagar samtidigt som det blev allt för få för det man hade behövt göra. Blev både jobb och kinesiska hela fredagskvällen tills jag kunde känna hyfsad ro.
Ronja har haft kompis här i två nätter och inga planer eller måsten på hela helgen kändes konstigt för oss båda.
Drog med C på morgonpromenad innan pannkaksfrukost, lite spel och förberedelser inför morgondagens tvåtimmarscombat. Därefter Dibbe för hela slanten medan Lilltjejen mätt på sällskap byggt Lego och storstädat övervåningen. Bara sådär ropar hon
ned och undrar hur man får loss gallret till golvbrunnen i badrummet - för där vill hon rengöra!
Måndag till onsdag blir jag "borta" igen från jobbet då jag ska gå den sedan länge bokade projektledarkursen. Första dagen kör vi åtta till sex…
Har lite svårt att komma till ro, C snarkar redan intill då han har den ofattbara förmågan att kunna somna på tre sekunder. Gonatt!
Trött och glad
Kroppen skriker efter träning men tog mig inte ens tid för promenad med hundis då Lilltjejen fick ta alla. Känns inte som jag hunnit göra ett skit idag och nästa inlämningsuppgift i kinesiska som vi nu fått att göra klar till tisdag kommer att ta en evighet.
Varannat tecken behöver jag leta bland häften och gloslistor och det tar en otrolig tid!
Min nye chef pingade och blev så glad! Men jag har ju inte gjort eller åstadkommit något så känner förväntningarna skjuta i taket.
Väljer dock att vända mig bort från olyckskorparna och liksom de tidigare snälla kommentarer jag fått, applicera tvättsvampsmetoden, bara suga åt mig och sova gott!
