Det var rejält med folk och den sömnsega jag piggnade till som sig bör och fick ännu ett grymt skönt pass med mina fantastiska deltagare! En stammis messade att han eventuellt skulle bli sen på grund av olycka på Säröleden så han och ytterligare två som körde samma väg ramlade in precis när vi börjat. Jag kan tycka att en del instruktörer kan ha lite nonchalant inställning till sina pass och lättvindigt ställa in, ibland med kort varsel. Är man sjuk, javisst, och saker händer absolut så även för mig men med rejäl ångest och dåligt samvete. En del deltagare planerar sin dag efter ens pass, uttalar att de bara gå på mina och ser fram emot eller behöver det lika mycket som jag och bara det gör ju att man vill göra sitt yttersta varje gång. Man blir otroligt ödmjuk inför den vetskapen - och full av prestationsvilja! Jag minns ju själv hur petig jag var med vilka instrukörer jag gick på när jag var flitig deltagare och vanan trogen ville och köra med denne där och då. 

 

Ett av mina torsdagpass krockar med jobbets julmiddag, middag eftersom det inte kommer vara traditionell julbordsbuffé utan trerätters om jag förstod rätt. Jag är ju ingen fan av sådana tillställningar men känner att jag borde vara med när jag nu är ny och behöver lära känna min nya area. Vi ATM:er har blivit ansvariga för underhållning och hade ett första möte för att brainstorma aktiviteter. Jag gillar ju att organisera och förbereda och fick ju under min tid på Marketing & Sales den inofficiella rollen som lekledare vid teambuildningsdagar och liknande, men här fann jag mig själva förvånansvärt passiv. Kanske för att jag inte känner människorna och förutsättningarna, kanske för att det luktar "julfestspektakel" men mest troligt för att jag känner att jag inte har tid. Det är så mycket nytt och saker jag behöver göra och ta tag i att detta nu kändes mer som något jag inte behöver just nu. Att klä sig i något tema eller liknande tycker jag är kul och känns lagom för min del.

Men oavsett kommer det kräva att jag ställer in mitt pass eftersom jag i princip aldrig får tag på en vikarie till mina torsdagar - och när det är för en aktivitet jag dessutom inte känner hundra för känns det extra motigt. Jag behöver pengarna, visst verkligen inga stora pengar men jag är som sagt på marginalerna. Jag behöver träningen, visst det är bara ett pass. Jag ser och förstår värdet och vill av den anledningen vara med på middagen - men orkar för en gångs skull inte vara lekledaren och skäms för att jag inte drar mitt strå till stacken och uppbådar det engagemang som jag borde när förväntan, entusiasm och idéer dryftas.

 

Nu är Lilltjejen här och hon repeterar spanskaglosor medan jag sitter med kinesiskan. Ska ut och kolla kontainern föreningen tog hit för städdagen. Slänger folk icke tillåtna grejer får vi böta så jag tog kontrolltjänsten för att mildra mitt dåliga samvete för att jag uteblev.