Kursledaren från konsultföretaget vi anlitat gjorde mig helt ställd första dagen. Av den sedvanliga första introduktionen av varandra och efterföljande mellan- och småprat frågar han vad jag heter i efternamn, eftersom jag kommer norrifrån.

Jag uppger mitt födslonamn och han konstaterar att han kände mina föräldrar, han är Anita Olanders bror! Den bror som Anita alltid omnämner när vi ses eftersom han också är och har varit på Volvo.

Det sorgliga är min känsla av oro och skuld som sköljer igenom mig när han säger att han kände mina föräldrar. Hur mycket kände han till om deras missbruk? Att det de facto tog livet av dom båda? Det överskuggar och blankställer min hjärna totalt så jag inte kan ta in den glädje över att till slut få träffa honom - förrän ögonblicket att uttrycka just detta är förbi.

Timmarna och dessa dagar efteråt kan jag se hur lika de är och då jag uppskattar Anita så mycket blir jag så glad!

Han har liksom mig också varit lärare och det märks att han är van och en god faciliteterare. Det är mycket material och information under de långa dagarna och jag känner mig manglad efteråt. Då var det välbehövligt att köra skiten ur mig i Sisjön trots att klockan blev sen innan man var hemma. C körde en spinning samtidigt som mig och så storhandlade vi tillsammans efteråt, således ännu senare innan vår anspråkslösa middag av avklarad. Då satte jag mig med kinesiskan för att förbereda denna veckans lektion som är ikväll. 

Jag ser Teamsmeddelanden, mail och möten som startar upp medan jag sitter här och trycker undan stressen jag känner för allt jag går miste om, framför allt nu när jag är så ny och inte vill missa något.

Men det är i varje fall en bra kurs så tiden känns inte bortkastad. Bara drygt fyra timmar kvar.