Kom till kursen om Performance steering utan några förväntningar över huvud taget. Det är svårt att ha sådana när man inte har minsta aning om vad det är för något.

Ekonomi visade det sig, företagsekonomi, så det var nog bra jag inte visste det och kommit över tröskeln med förväntningar lika låga mitt förtroende för politikerna. Det var nämligen väldigt intressant men för en person som jag med lika mycket kunskap som en flugsvamp blev det stundtals väldigt svårt att hänga med. Spend och Edit, Revenue och Expensing, ROIC, WACC och Cash is king. Det sistnämnda har marginalbalanserande jag i och för sig redan förstått…

Medan jag kämpade för att hänga med (och hålla mig vaken, sorry, det var faktiskt intressant!), fascinerades jag samtidigt av lärarnas uppenbara kunnighet i ämnet. Tänk att vara så insatt i dessa komplexa saker, att kunna så mycket! Nästan barnslig beundran och avundsjuka, för ett ämne som är lika fjärran mig som svenska grammatik eller hjärnkirurgi. Är det inte tur att vi är så olika med våra olika intressen och fallenheter?

Åkte direkt från kontoret genom regnblåsigt mörker och hann precis bryna och puttra igång de förberedda rolladerna innan månadens styrelsemöte. Tack och lov röstade majoriteten ned den skarpa förespråkaren för tio procentig avgiftshöjning som fick finna sig till föga med bara tre procent. Undertecknad andades ut.