Det var visst trettiotre och inte trettio år som Torgil jobbat på Volvo. Coolt! Mysigt att efter avtackningsfikat jobba lite med tårta i magen och cider en armlängd bort.

Tarun följde med mig till min klass och vi hann tillbaka i perfekt tid till middagen då de övriga började med förrätt. Kul med flera nya också på passet!

Jättegod torsk blev middagsvalet och gudomlig chokladfondant på Olivias restaurang innan man trött och mätt satte sig i bilen igen. 

Vårt agila Scrumteam famlar ännu lite men samtidigt ger det ganska bra möjligheter för alla att komma ombord. Två sprintar avklarade och jag är förtjust över att underhålla vår fysiska board med allehanda grejer, kämpande med perfektionisten i mig som kräver att saker görs om tills jag är nöjd.

Medan Lilltjejen är på sin gymnastik springer jag en vända på sega ben. När jag passerar genom Lindomes kyrkogård passerar jag en äldre man som sitter invid en gravsten. Det är andra gången jag ser honom, den första i kyla och isande duggregn och denna dag i försiktig vårsol. Han sitter i medhavd fällstol, väl påbylsad med en filt över knäna så det är tydligt att han antingen suttit där, eller ska sitta ett bra tag till. Jag sneglar bakåt medan jag passerar, på de gyllene tecknen i sirlig skrift mot den mörka och blanka stenen. Invid en kvinnas namn med födelse- och dödsdag skymtar ett mansnamn där något dödsdatum ännu inte finns. 

På vägen till jobbet idag fick jag ännu en gång den där bubblande känslan av glädje, fashination och ödmjukhet. Solen genom morgondis där jag rullar i kön på motorvägen som plöjer genom staden. Människor som går, cyklar och morgonjoggar, spårvagnar och människor i den stadiga och trygga rytm som kännetecknar vardagens puls. I kontrast ser jag mannen framför mig där i kyrkogårdens tystnad, endast ackompanjerad av vårpigga fåglar och mina fötter mot gruset. Tänker på den relation som måste ligga bakom denna berörande handling. Tänk att ha varit del av en sådan enhet, en av de två.

 

Tog Lilltjejen och Isabella till Volvomuseet och stötte ihop med ett par som hade sin stuga mitt emot oss på StV. Var lite bitterljuvt att prata om ön och det som händer där ute.

Kunde inte säga nej när Lilltjejen ville läsa vid frukostbordet. Tycker det är så himla roligt när läsningen nu öppnat denna värld för henne och hoppas innerligt att hon finner den lika spännande och givande som alla vi andra som åtnjuter läsandets glädje. "Handboken för superhjältar" som hon fick av sin moster tyckte hon mycket om och när den nu lästes ut under dagen åkte vi genast efter skolan och köpte del två! Det liknar nog mera serietidningsformat än bok men tycker det är en bra övergång med bilderna som bidrar.

Blev helkonstigt på jobbet där jag gick med måndagskänsla medan resten stämplade ut efter lunch och önskade trevlig helg. 

Bokade förresten ny stuga i Sälen till nästa år, de går åt så snabbt! Framför allt de som ligger nära backen men hittade en än närmare där vi bodde denna gång. Visst kostar det mer men det är så otroligt skönt att slippa bängla med all utrustning i bilen och kunna åka in snabbt för mat eller fika när man känner för det. Enkelt och smidigt, så som man vill ha det på semester!

Tjejerna fick var sin Sälen-tröja och så söta med dem på! De har verkligen gått jättebra ihop alla dagar, likaså deras morsor. Jag kände ju inte Veronica så kändes lite som en chansning att fråga om de ville följa med. Ville ju så gärna att Lilltjejen skulle få med en kompis - och då följer ju föräldern liksom med på köpet! Har ju bara träffat mamman så där ytligt som man gör när man ses vid hämtning, lämning och barnkalas. När vi dessutom inte har samma barnveckor ses vi inte när tjejerna träffas efter skolan.

Det har dock gått jättebra och vi är rätt lika på en del sätt, bland annat att vi inte är kramiga, haha! Satt och våndades lite inför hemkomsten och avlämningen, skulle jag ge en kram eller inte? Jag gillar ju inte det men oftast förväntas det så man gör det för att inte uppfattas som oförskämd eller något. Min uppfattning av dessa dagar var dock att hon som sagt verkade lik mig på den fronten och när vi så skulle skiljas gjorde ingen av oss ansats till en pliktskyldig kroppskontakt. Så skönt! Eller så var det för att jag tog skydd bakom förardörren, hahaha!

Rätt lika i vilket fall med erfarenhet av missbruk hos närstående som vi delade för varandra på det raka och krassa sätt man gör när man konstaterat, accepterat och bearbetat. Har nog inte pratat - eller lyssnat så mycket utan att känna mig så där socialt dränerad som jag kan bli med somliga efter en kvart. 

Det blev matstopp på Diner45 igen på hemvägen och denna gång lade vi kötid på efterrätt! Det tog inte många kilometrar söderut förrän landskapet var snöfritt igen och vägbanorna var torra redan på vägen ned från Sälenfjällen. Nej, kunde inte bli mycket bättre förutsättningar och resa för oss, snacka om tur!

 

Nu försöker Lilltjejen somna, andra maskinen tvätt är igång, allting uppackat och dammsugaren har undanröjt alla spår efter katternas partyn. Imorgon skola, jobb och vardag igen.

 

Blev ännu en perfekt dag med optimala förhållanden. Veronica som är halvvägs igenom sin graviditet kände av fogar och knän såpass att hon inte vågade åka idag så jag och tjejerna körde mest toppliftar, bland annat deras nya sittlift - med rumpvärme och kåpa som fälls ned och skyddar. Inte så nödvändigt en dag som denna men kan tänka mig lyxen under jalla och blåsiga dagar.

Lilltjejen har börjat uppvisa sina första riktiga humörsvängningar i form av trots och tråkig attityd så har blivit en del kontroverser och utbrott - som lika snabbt gått över. Blev bästa tänkbara avslut och vi har verkligen maxat skidåkningen dessa dagar. Tjejerna har verkligen varit superduktiga!

Vaknade av tissel och tassel från köket och det omisskännliga ljudet av porslin som dukas fram. Onekligen rätt trevligt att komma upp till dukat frukostbord och glada småtjejer.

Utanför skönjades en klar himmel med sol på uppgång och vilken perfekt vinterdag det blev. Rosiga ansikten och trötta ben men så skönt! 

Det är väldigt lite folk i backarna och inga köer över huvudtaget. Att åka mellan skolloven är definitivt något jag ska sträva efter så länge Lilltjejens skola går med på det.

Alltså, har hört att man förr i tiden knödde in tre vuxna, fyra barn och en sanktbernadshund i en bubbla för två veckor i fjällen utan problem - typ. Om jag hade skippat maten hade jag kanske sluppit praktisera Tetris där bak så när vi ska hem räknar jag med att kunna ha fri sikt bakåt!

Diner 45 är ett trevligt ställe utanför Sunne, på lagom avstånd för lunch, vilket märks med kö för att komma in. Gick rätt smidigt i alla fall och gott var det. Kanske lika bra att kön hindrade oss från att gå loss på efterrättsmenyn.

Regnigt och trökigt större delen av vägen men när vi klättrade upp mot Sälenfjällen kom vinterväglaget med snöfall och lyckokänslan fyllde hela mitt inre.

Varför är katter så förtjusta i att lägga sig i ens väskor? 

Fullt upp hela dagen efter skön start i Majorna. Plockade de bästa i mitt tycke av nya releasen och blandade med gamla låtar. Sista powerlåten är för en gångs skull riktigt bra!

Fick en hel hög kanonfina flyttkartonger av Ronjas fotbollstränare, perfekt win-win när den ena behöver och den andra vill slippa avyttra. Fyllt någon låda till i Lilltjejens rum - hon har galet mycket pysselgrejer! Har ännu inte börjat i förråden. Har gått ner och tittat in, flackat med blicken och sedan gått ut igen. 

En förväntansfull Lilltjej har hämtats från Johan. Imorgon bitti hämtar vi upp Felicia och Veronica för semester!

Efter ett omtänk har NW beslutat att låta instruktörerna själva bestämma när de vill släppa de nya releaserna. Följdaktligen testade jag en låt i söndags och tre på måndagen. Både kändes och gick rätt bra så får se när jag tar in resten. De låtarna är inte riktigt lika roliga...

Gomiddag och bio igår, Captain Marvel var riktigt bra och nu ser man verkligen fram emot sista Avengers-filmen!

Vår agila coach hade med en blivande coach som svans idag som var med på vårt daily stand-up. Kände igen henne men som vanligt kunde jag inte placera varifrån. Det visade sig att hon är en av mina Combat-deltagare! Liten värld som sagt men det blir onekligen lite hjärnvurpa att möta dem utanför träningslokalen i vanliga kläder och stylade för jobb. Väldigt roligt dock!

Så bra den var, Draktränaren 3! Alla filmerna är ju fantastiskt välgjorda men Tandlöse är klart största behållningen. Så väl man kan förstå hans ordlösa kommunikation och ansiktsuttrycken är ju bara underbara! Lilltjejen var som fastnaglad hela filmen och flyttade sig bara till mitt knä när det blev lite läskigt och känslosamt. 

Hade förvarnats om gråtkalas och undertecknad kunde bara konstatera faktum. Samtidigt såg jag och Lilltjejen på varandra, båda med tårfyllda ögon! "Mamma, vi bara måste köpa den här filmen!" Det kan jag gå med på.

Hennes rum är en enda röra nu när vi börjat gå igenom hennes grejer och packa inför flytten. Hon har mycket Lego. Galet mycket! Trots röran en hyfsad början med en liten trave fyllda kartonger i ena hörnet. Kvarstår ändå båda förråden samt skrubben. Gruvar!

Kaoset i Lilltjejens rum och de växande travarna av fyllda kartonger i vardagsrummet frestar på mitt behov av kontroll och ordning och reda. Inser att det kan vara nyttigt att ha det stökigt ibland men mest är det bara jobbigt. Kanske inte bästa timingen att åka till Stockholm över påsken då vi knappt hunnit flytta in med medförande kaos att sedan komna hem till. Jag vill ju bli klar så snabbt som möjligt, så att åka ifrån ett halvt uppackat hem kommer kännas jobbigt - men nyttigt. Vad gör det egentligen att jag blir klar lite senare? Att jag nu måste tänka på både Sälen och huvudstaden utmanar packningen så jag inte riskerar att gömma något vi behöver i någon kartong...

Finalen i Schlagerfestivalen med flyttkartonger i förgrunden. Undrar hur många gånger jag flyttat nu egentligen? Det här blir femte gången sedan jag kom ned till västkusten. Hur många det blev under studietiden räknas kanske inte men få se nu... Mariehem, Tomtebo, centrum, Ålidhöjd, Nydala och Himlastigen. Fick jag med alla? 

Är ju mindre än en månad kvar nu tills vi flyttar och med nästan en vecka som faller bort i Sälen måste jag packa när tillfälle ges. Förråden är ännu orörda. Gick in i skrubben och gick ut igen.

Tog en efterlängtad och välbehövlig lunchrunda igår och fick ont i knäna, båda två! Så går det när man slarvat och inte lubbat på två veckor. Under Lilltjejens gymnastik idag tog jag en ny sväng i riktigt uschligt väder men kom inte ens en kilometer förrän knäna blev riktigt arga på mig och jag tvingades promenera istället. Jäkla skit. Ändå känns det på något sätt futtigt när jag hade SR dokumentären "Fallet Sofie" i öronen. Tårarna var inte långt borta och trycket över bröstet tungt och hårt. Ljudupptagningarna av polisförhören som också efteråt fick kritik, berörde mig så fruktansvärt illa. Är det konstigt man blivit den cyniska person jag är som slutat att förvånas över människors ondska och samhällets i många fall fullständiga inkompetens? Kan man inte bli annat än bitter på den värld som den ser ut idag? Man matas av exempel på rättssystemets haveri, sociala skyddsnät som stjälper istället för hjälper och deras pengar, våra skattebetalares pengar som giriga politiker finner alla möjliga sätt att dirigera om till sina egna bankkonton istället.

Min Lilltjej som gör sin läxa till frukosten trots att den inte ska vara inne förrän dagen efter, vår team-board som jag fått presentera ett antal gånger under dagen och mitt anställningsavtal för Volvo. År 2013 konverterades jag visst från konsult till Volvian, ännu ett bevis på hur tiden går. Jag har börjat förbereda inför flytten genom att gå igenom bokhyllan i sovrummet där jag hittade detta. Kvitton, gamla räkningar och Ronjas teckningar. Jag har en uppenbar förkärlek för anteckningsböcker men lika stor oförmåga att använda dem (då förstör man dem ju). De senaste tre åren fyllde en papperskasse och dumpades men likväl står nu tre fulla flyttkartonger i vardagsrummet.

Att flytta är ett jäkla meck - men den utrensning som följer med är synnerligen befriande.

Lilltjejen blåser i tvärflöjt och jag väntar under den tiden som är för kort att egentligen hinna göra någonting annat än just vänta. Igår fick jag såklart inta en fettisbulle dagen till ära men hade behövt en till inför bunten med papper från banken som väntade i brevlådan där hemma. Är det någon som faktiskt orkar läsa igenom och förstå alla de där pappren som man faktiskt sätter sin signatur på? Har jag nu godkänt finansieringen av någon bankmänniskas sommarhus i Frankrike eller säkrat dennes shoppingmissbruk till den dag jag dör?

Gjorde ett tappert försök varje fall så jag kunde låtsas vara en ansvarsfull och självständig vuxen.

Trött i bollen också efter denna dag. Vår agila coach och jag må inte ha mycket gemensamt men känns som vi ändå funnit en form av acceptans till våra mindre kompatibla personligheter. Vi strävar åt samma mål på olika sätt där hennes yviga och för mig ostrukturerade strategi skaver i mitt behov av kontroll och tydlighet. Att hon pratar med hundra ord i minuten gör de flesta ganska utmattade och vi timida svenskar ryggar förskräckt när det ska kramas och ges high-five. Min frustration är tydlig när jag ifrågasätter och brottas med förståelsen och hon jämför min mentalitet med Bin Ladens. Samtidigt överöses jag med beröm och vår board och progress demonstreras som föredömlig och i framkant. Jag ombeds hjälpa de andra teamen och kommuniceras till alla att jag är en extra resurs. Har inga större problem med det, men man kan väl i alla fall kolla om det är ok först? 

Vi har som sagt uppnått någon form av ömsesidig respekt där jag knorrar men är så agil att huvudet som sagt värker och hon låter bli att dränka mig i parfymdränkta kramar. En som dessutom kan springa omkring i decimeterhöga stilettklackar med platå förtjänar ett visst mått av respekt.

Min förslappade hjärna är mos. Vet inte riktigt hur jag ska bedöma vår första sprintplanering men den kanske kan sammanfattas som ett gemensamt famlande för att hitta förståelse och gemensamma utgångspunkter. Definitioner och processer stöttes och blöttes och jag tackar min stjärna för att en i teamet hade erfarenhet av arbetssättet. 

Att förstå det där med estimering med hjälp av storypoints är som att försöka hålla slime kvar i händerna. Jag får aldrig riktigt ordentligt grepp om det!

Efter en hel dag lyckades vi ändå prångla fram ett antal features, stories och tasks som jag om jag uppfattat estimeringarna rätt, ska fylla  vår första sprint.

Landskapets väggar har tapetserats med alla teamens fysiska sprintboards och cementerar därmed vad som nu framgent kommer bli permanenta platser. Jag kan äntligen boa in mig!

Teamen formeras och de neutrala applikationsspecifika namnen byts ut till "Avengers", "Money makers" och "Akula". Är ju faktiskt ett rätt enkelt sätt att göra det roligare.

Gick upp till femte våningen och Connected Car som jobbat på detta sätt några månader nu. Sneglade på deras ART-board och alla fyndiga namn de har på sina team. Är lite avundsjuk på "Unicorns" och "Dementors" fast som Richard i mitt team påpekade så finns inga karaktärer att representera ens alter ego bland dom, till skillnad från smurfarna. Han valde Klok-smurfen medan det kanske är en smula oroväckande att David har svårt att bestämma sig mellan Lat-smurfen och Klump-smurfen?

Stoffe hade inget val, han är ju självklara Gammelsmurfen medan den som nu blir Product Manager får bli Azrael, Gargamels katt!

Apropå katter så kunde jag inte låta bli att fånga morgonens scen. Är så himla mysigt när de alla är samlade och otåligt väntar på sin frukost!

En hoper instruktörer högst upp från igår och en del av mina fantastiska Frölundianer från idag. Plus min ännu mer fantastiska Lilltjej som motvilligt försöker somna i rummet intill.

Nästa release är nummer 79. Det innebär att jag då sedan min instruktörskarriärs början kommer att ha instruerat 51 releaser. Femtioen! Med fyra releaser per år blir det snart tretton år, woha!

Undrar hur många fler releaser och år det blir? 

En skön söndag där vi testade ännu ett nytt spel jag inte minns namnet på. Det som är bra med alla de där invecklade brädspelen är att de ofta har med en introduktion där de i praktiken förberett en enklare spelomgång som man följer steg för steg. De kan vara nog så knepiga att förstå men underlättar ändå framför att på egen hand läsa sig fram i regelhäftet.  Vi krånglade oss igenom detta spelets introduktionsomgång, verkligt snyggt fantasyinspirerat där vi som spelar ska samarbeta för att tillsammans kunna vinna. Käkat semlor och bakat kubbar också där fem stycken fick bli kvällens middag tillsammans med en näve ostbågar. Eller kanske två-tre... 

Hämtade Lilltjejen hos farmor och farfar ikväll eftersom Johan åkt till fjällen. Fick några flyttkartonger som fyllt sin funktion hos dem och insikten börjar sjunka in. Jag ska flytta! Om lite drygt en månad har jag och min Lilltjej ett nytt hem, endast femtio meter bort men ändå. Egen ingång och två plan, så kul!

Vi åker ju också till fjällen snart, så med de dagarna borta måste jag faktiskt börja förbereda nu. Tiden går så fort! Märks inte minst också på Lilltjejen där jag fått köpa nya byxor igen då de knappt ens årsgamla nu är för korta. 

De har poppat upp lite här och var, vårtecknen. Jag visste inte ens att jag hade krokusar inneboende utanför mitt fönster.

Blev en trevlig middag igår där vi hade beställt mindre om vi vetat storlekarna och därför lämnade pinsamt mycket kvar på tallrikarna. Likväl svepte jag och Julietta i oss den gigantiska brownie-glass-och-grädd-efterrätten i ett nafs! Burp! En mätt post-febersjuk Christer och en äckelmätt undertecknad däckade sedan i sängen.

Börjat sedvanlig varannan-lördag med att köra skiten ur mig själv för Majorna. Som vanligt grym stämning så den lilla ambitionen att spara på krafter inför eftermiddagens kvartal gick åt fanders. Fick galen håll sista powerlåten, fantastiskt icke-skönt!

Av det lilla jag hunnit lyssna på nya musiken var jag som vanligt skeptisk. Efter Hannas presentation kändes det lite bättre så får se när den satt sig. Jobbigt var det i alla fall och inte ett dugg lättare med förmiddagens pass i kroppen. Tant är otränad!

Hann ju ingen lunch så högg en milkshake på vägen ut till Björlanda. Den var så tjock att man till en början fick suga sig blå, men åh så gott!

Efter den trötta tanten petat i sig sin tacksamt serverade middag har det varit sängläge. En sjukling och en klening. Otto ringde och beordrade mig att sticka en "Thneed" till honom, ögonaböj! Christer trodde jag ljög när jag aldrig hört talas om filmen Lorax så fick kolla på den och se den beryktade "Thneeden". Fattar fortfarande inte vad det är och något mönster kunde inte ens Google skaka fram. Av den info jag hittade uppfattar jag att det inte finns något mönster eftersom den just inte är något så specifikt - vilket är hela syftet i filmen. En totalt meningslös och odefinierbar grej som skapar invånarnas omotiverade begär, och filmens budskap om människans konsumtion, brist på självinsikt och egoistiska sinne är lika subtil som Lorax mustasch var liten och diskret.