Lilltjejen blåser i tvärflöjt och jag väntar under den tiden som är för kort att egentligen hinna göra någonting annat än just vänta. Igår fick jag såklart inta en fettisbulle dagen till ära men hade behövt en till inför bunten med papper från banken som väntade i brevlådan där hemma. Är det någon som faktiskt orkar läsa igenom och förstå alla de där pappren som man faktiskt sätter sin signatur på? Har jag nu godkänt finansieringen av någon bankmänniskas sommarhus i Frankrike eller säkrat dennes shoppingmissbruk till den dag jag dör?

Gjorde ett tappert försök varje fall så jag kunde låtsas vara en ansvarsfull och självständig vuxen.

Trött i bollen också efter denna dag. Vår agila coach och jag må inte ha mycket gemensamt men känns som vi ändå funnit en form av acceptans till våra mindre kompatibla personligheter. Vi strävar åt samma mål på olika sätt där hennes yviga och för mig ostrukturerade strategi skaver i mitt behov av kontroll och tydlighet. Att hon pratar med hundra ord i minuten gör de flesta ganska utmattade och vi timida svenskar ryggar förskräckt när det ska kramas och ges high-five. Min frustration är tydlig när jag ifrågasätter och brottas med förståelsen och hon jämför min mentalitet med Bin Ladens. Samtidigt överöses jag med beröm och vår board och progress demonstreras som föredömlig och i framkant. Jag ombeds hjälpa de andra teamen och kommuniceras till alla att jag är en extra resurs. Har inga större problem med det, men man kan väl i alla fall kolla om det är ok först? 

Vi har som sagt uppnått någon form av ömsesidig respekt där jag knorrar men är så agil att huvudet som sagt värker och hon låter bli att dränka mig i parfymdränkta kramar. En som dessutom kan springa omkring i decimeterhöga stilettklackar med platå förtjänar ett visst mått av respekt.