Vi har vuxit ur våra lokaler i Torslanda. Samtidigt renoveras det överallt så senaste året har vi flyttats runt men nu kom (o)turen till oss att lämna ön för fastlandet.

Lördagsgodiset intas framför filmen Trolls, en mysig avslutning på superhärlig dag. Hängde på låset till fiskeaffären för att komplettera lite i draglådorna och lösa fiskekort. Lilltjejen charmade till sig två gigantiska jiggar (jigs?) av den storleksordning att målet torde vara tvåmetersgäddor. Perfekta leksaker enligt min avkomma och lät dom göra high fives med stjärten hela vägen till Lerum och deras stora lekplats invid sjön Aspen.

Mötte detta mys imorse och blir så glad att jag kan ge Lilltjejen en uppväxt med husdjur. 

Min duktiga Lilltjej snarkar i sin säng, tät i näsan av sin ändlösa förkylning. I morse var hon inte så pigg på eftermiddagens träning men med betydligt varmare temperatur och kompisarnas sällskap blev det spring ändå. Vi hann ett parti Kasta gris eller fyra innan set var dags. Rätt charmigt spel, och så enkelt.

Ola skickade en tatuering han tyckte passade mig. Klockren! Fattar verkligen inte hur koriander kan tilltala en del - den förstör ju bara med din tvättmedelsliknande smak, tar över fullständigt. Glömmer aldrig en lunch med Andreas där vi provade nåt nytt ställe med asiatiskt tema. Hela min tallrik var grön av denna rent ut sagt äckliga krydda. Helt oätbart! 

Tipsades av Peder om så kallad kinatejp och sätt att applicera den för att stabilisera knät. Tänkte att väl inte kunde skada, köpte på vägen och kollade lite youtube innan jag testade. Kände inte av knäna - på hela loppet! Inte nu efteråt heller, helt otroligt! Jag är helt såld, heja kinatejp!

Det är så himla roligt, att vara en del av alla som deltar. Hela spektrat av människor unga som gamla. Man springer om, man blir omsprungen, passerar dånande hårdrocksband och dragspelsklubbar. Dagen började oroväckande varmt, men till vår start gick solen i moln, stannade där och temperaturen sjönk till perfekta löpargrader. En ganska rejäl vind bidrog också till att svalka av medan skyddade passager blev bastuliknande - få som tur var.

Imponeras som vanligt av det logistiska uppläggets smidiga planering, den oändliga raden bajamajor och de lika långa köerna till dessa innan start. 

Japp, årets modell är diskret mörkblå, betydligt tråkigare än de två tidigare versionerna jag dragit på mig. Betydligt sämre tid kommer jag också att få detta år med sämsta förberedelserna och därmed klena knän. Om dom överlever detta har jag om inte annat blivit mer motiverad att prestera bättre nästa år.

Prånglade ihop drygt åtta kilometer igår morse då jag kände att jag behövde några kilometer i benen innan lördag. Fick ont i BÅDA knäna mot slutet vilket resulterade i styltande ned för trapporna resten av dagen. Det är böjning av benen som gör förbenat ont och anledningen kan man bara spekulera i. Dock kan jag bara konstatera att förberedelserna varit allt annat än bra. Till de två tidigare åren tränade jag bra, detta år - inte alls särskilt bra. Och det är ju därför jag nu sitter här med ett vänsterknä som ännu gör ont. Känner inga problem med flåset, det är kroppen som inte håller.

Blev jobb hela söndagskvällen och intensiv start på veckan. Känns ändå rätt ok trots de  numera rutinmässiga eskaleringarna och problem att ta tag i. Fick ett trevlig avslutning på dagen också med lite middag i skön sol med Ola. Testade Lagerhuset men burgaren jag tog till huvudrätt var verkligen ingen höjdare. Som tur var hade man en helt ok förrätt i alla fall.

Robin Bengtsson, Dollystyle och Marcus&Martinus på hög volym samt tre småtjejer som sjunger med för fulla tyglar. Det är svårt att inte ryckas med, leendet bryter fram och jag stämmer in i kören. Har tagit med mig trion till AirHop och sitter nu och pickar ackompanjerad av skrik och stoj. Undrar om de har vuxenkvällar?

Jag brukar sällan känna det klassiska "Äntligen fredag" eftersom jag allt som oftast trivts så bra på jobbet. Denna fredag kändes det dock applicerbart. Fin avslutning iaf med värmen som kom tillbaka utomhus och en liten bukett högtidligt överlämnad av min fina Lilltjej.

Jag hatar mitt jobb. Ja, just nu gör jag faktiskt det. Ganska intressant med tanke på att jag häromdagen tyckte det var, kanske inte fantastiskt men riktigt, tja, kul. Det kändes bra. Det kändes givande, som att jag åstadkom något, bidrog. Det är mycket på det sättet det varit senaste tiden. Upp och ner. Höga toppar och bråddjupa klyftor, mindre kullar och smärre dalar. Jag antar att det är ganska vanligt, rent av förväntat. Det kan inte vara tipp-topp hela tiden för hur skulle man kunna uppskatta fullkomligt utan kontrasterna? Eller är det bara vad den som härdar ut försöker intala sig för att just - härda ut? Finns det människor som faktiskt finner sitt arbete hundraprocentigt roligt, givande, belönande varenda dag? Verkligen?

Okej, förlåt, hata är ett starkt ord som fröknarna replikerade över broccolin i matsalen. Ogillar starkt,

jag ogillar starkt

mitt arbete just nu. Många olika faktorer men en huvudsaklig som är svår att rå på. Vad gör man då? Gillar läget eller gör något åt det. Två val och att göra något känns ju förnuftigt. Då följer två ytterligare alternativ, göra det enkelt eller göra det besvärligt. Besvärligt skulle ju kunna bli bra men frågan är om det är värt det. Enkelt känns fegt men varför det egentligen? Varför harva på med något som känns tvivelaktigt gällande utdelning? Det har försökts i många år av andra före mig så varför skulle jag lyckas? De höga ambitionerna, förtröstan och kämparandan har malts ned. Stunderna av engagerad entusiasm har förtagits av de ständigt återkommande bakslagen av olika storlek. Man ser ingen förändring, man ser ingen ljusning. Man kan inte göra samma saker hela tiden och föränta sig ett annat resultat men hinner aldrig få fram de där alternativa sakerna. Det är frustrerande och förtar engagemanget. Viljan byts ut till hopplöshet. Ambitionen övergår till likgiltighet. 

Jag har haft denna roll över ett år nu. Passerat den tid alla mina föregångare uppnådde. Varför trodde jag att jag skulle kunna göra något annorlunda? Eller nej, jag har aldrig riktigt vetat vad som väntat sedan jag i egenskap av pedagog helt abrupt bytte arbetsgivare, sektor och målgrupp. Det har blivit vad det har blivit och alltid riktigt bra. Utmanande - rejält. Frustrerande och dränerande - absolut. Men också så givande att det varit värt den där oron och stressen. Det fanns en balans där det positiva vägde över. Här ligger man oftast på minus och det positiva hinner aldrig väga upp ordentligt, komma ikapp.Så jag trodde aldrig att jag skulle göra något annorlunda, att jag skulle komma in och göra någon skillnad. Jag trodde inte det skulle behövas. Nu har jag varit här över ett år. Inkörningstiden är fler än så men tillräckligt har jag nu på fötterna för att inse och förstå att saker behöver göras annorlunda, måste göras annorlunda. Frågan är om jag har viljan och engagemanget att göra det.

Ibland blixtrar den till, känslan av att:

Nej nu djävlar!

 Men så kommer alla de där stora och små sakerna, de där krokarna som flyger upp och griper tag och tvingar en ned till jorden igen för att ta tag i det nödvändiga, det oupphörliga maskineriet som måste underhållas, säkras och följas upp. 

Tja, det hjälper ju föga att gnälla i varje fall men det lättar lite på ångan. Det är torsdag. En vecka som bjudit på rejäla toppar och dalar är snart till sin ände. Gristrött. Klockan är nio och jag ska stupa i säng.

Vaknade i ottan och fann det lika väl att kliva upp, packade väskan och drog ut till Stora Amundön. Lördagen avnjöt jag sommarvärmen och solen där ute men denna morgon blev det betydligt kyligare. Blev fiske istället som inte gav någon annan utdelning än fridfullheten i de vackra omgivningarna. Det är ju i och för sig inte så illa.

Det var V40-karavan till tvätten idag, höhö.

Trots solsken var det som sagt rejält kallt när Hannah var här. Vi, eller snarare jag åkte mig ordentligt illamående på Liseberg, trots att vi undvek snurrgrejerna och bara inriktade oss på berg- och dalbanorna. Tja, förutom Kållerado eller vad den nu heter. Då var det riktigt kört. Tråkigt att jag knappt tål något, känner nu till och med av berg- och dalbanorna, men kände mig nöjd som vågade åka Atmosfear!

Måndagskvällen fick jag följa med på middag till Hannahs före detta kollega och vän. Hans fru hade lagat vietnamesiskt, jättegott! Tror det hette pho(?)